Vad jag har lärt mig om blod
En kirurg berättar
SOM läkare var jag sysselsatt som allmänpraktiserande i Dallas i Texas. Vi hade ofta mycket att göra. Redan klockan sju på morgonen brukade jag vara i operationssalen tillsammans med de assisterande läkarna. Vi stod runt operationsbordet iförda den blekgröna operationsklädseln. Jag kan särskilt komma ihåg ett kejsarsnitt som vi utförde år 1965. Det känns som om det hände i går.
Operationen började bra. Roy hade snabbt gjort ett snitt, och det tillstötte ingen allvarlig blödning. Då det inre skiktet av bukväggen öppnades, såg vi den svällda livmodern tränga upp. Jag tittade upp på Roy och mötte hans blick ovanför munskyddet. Han utropade med en suck: ”Du, titta på det här!”
Jag tittade snabbt ner, och runt den spända livmodern fick jag syn på ovanligt stora blodkärl — nästan lika tjocka som mina fingrar — komma nerifrån och gå igenom den stödjande bindväven. Vi skulle bli tvungna att skära igenom många av dessa blodkärl, och det skulle innebära stora blödningar.
”Nåväl, låt oss sätta i gång”, sade Roy. Han räckte ut högra handen och fick skalpellen av operationssköterskan. För varje snitt forsade nytt blod fram ur de stora åderbråcken, som vi var tvungna att skära av för att kunna öppna livmodern tillräckligt mycket för att få ut barnets huvud.
”Jessie”, ropade jag. ”Be laboratoriet typbestämma och korstesta två flaskor koncentrerade röda blodkroppar.”
”Ja, doktorn”, sade den effektiva översköterskan över axeln när hon gick ut ur operationssalen genom svängdörrarna. Jag tittade upp och mötte narkosläkarens blick. Han log mot mig och nickade godkännande när han öppnade ventilerna på flaskorna med infusionsvätska för att låta denna vätska ersätta det värdefulla blodet som gick förlorat. Narkosläkaren är vanligen ansvarig för att ersätta vätska och blod när patienten är under narkos. Det är kirurgen som är ”kapten på fartyget”, men vid den här tidpunkten är han vanligen alltför upptagen för att ägna uppmärksamhet åt detta.
Narkosläkaren, som just lett godkännande mot mig, hade lärt oss att visa respekt för blod. Han trodde på det han kallade det ”vita blodet” — Ringers laktatlösning. Det är en vätska som innehåller de salter, vatten och andra beståndsdelar som är nödvändiga för att ersätta kroppsvätskor men som inte för med sig de faror som det innebär att överföra helblod. Han hade upprepade gånger sagt till oss att om en patient inte behöver stora mängder blod, är man en dumbom om man använder någonting annat än Ringers laktatlösning för att ersätta den förlorade vätskevolymen. Jag hade lyssnat på honom och lärt mig en hel del. Nu var jag chefsläkare på sjukhuset och trodde att jag visste allting som fanns att veta om blod. Operationen lyckades — modern och barnet överlevde.
”Ett tillfredsställande liv”?
Under dessa mina första år som läkare trodde jag att jag hade ”nått toppen”. Till det yttre verkade allting gå bra; min praktik blomstrade, och min inkomst ökade. Jag hade alla yttre tecken på framgång — villa med swimming-pool, ny bil, snabbgående segelbåt, två barn — nästan allting som världen kan erbjuda. Men i verkligheten höll allting på att gå snett. Det märkliga var att jag visste det. Likväl fortsatte jag att förneka det och försökte övertyga mig själv och min familj om att detta var ”ett tillfredsställande liv”.
Vi var inne i en ond cirkel. Ju mer pengar jag tjänade, desto mer gjorde vi av med. Vi levde som det stora flertalet i ett ständigt ökande livstempo. Jag började dricka omåttligt och leva omoraliskt. Vid slutet av mitt sjätte år som storstadsläkare tycktes hela mitt liv braka samman. Vår tre och ett halvt år gamle son drunknade i swimming-poolen. En månad senare lämnade min fru mig och vår andre son för en av mina närmaste vänner.
Jag blev fruktansvärt deprimerad, och efter noggrant övervägande försökte jag en dag begå självmord genom att spruta in morfin i kroppen. Jag lyckades nästan. När jag vaknade på vårt sjukhus, var jag så förvånad att jag bara frågade: ”Vad var det som misslyckades?” Under knappt sex korta år hade jag klättrat för att nå toppen av min karriär, bara för att falla tillbaka ända ned till botten igen.
Jag prövade allting — psykoanalys, piller (uppiggande och lugnande) och alltid alkohol — för att bli befriad från mitt livs misär. Ingenting hjälpte. Efter ett år gifte jag om mig och hoppades att mitt liv skulle bli normalt igen. Men jag gjorde precis samma misstag igen. Min stackars hustru visste inte vad hon gav sig in i. Hon var 15 år yngre än jag och hade inte varit gift förut. Nu hade hon plötsligt en hel familj och den nya ansvarsuppgiften att vara läkarhustru.
Jag började återvinna mitt goda rykte hos mina kolleger; återigen började min praktik blomstra. Min inkomst steg mot sexsiffriga tal. Men jag hade fortfarande samma dåliga vanor. Jag fortsatte att dricka och ta piller, och omoraliskheten minskade aldrig. Jag gjorde min nya hustru till ett känslomässigt och fysiskt vrak. Vi hade snart två barn, förutom min son från det förra äktenskapet. Vi flyttade till en större villa med en större swimming-pool och köpte större bilar. Vi tillbringade varje veckoslut med att segla, dricka oss berusade och slå runt till sent in på nätterna. Vi lämnade bort barnen till far- eller morföräldrarna, som såg dem mer än vad vi själva gjorde. Så länge de inte störde oss var jag nöjd. Vi spenderade tusentals kronor på ”att ha roligt” — nya segelbåtar, vintersportsemestrar och skidutrustning — men fortfarande var mitt liv inte alls roligt.
Mitt humör blev sämre och sämre. Jag inledde ett allvarligt förhållande med en av mina avdelningssköterskor, och hon tog mer och mer av min tid i anspråk. Depression följde på depression, och hela tiden fruktade jag för att jag skulle dö och aldrig förstå livet eller vad som var meningen med det. Jag såg mycket dystert på världsförhållandena. Jag visste att saker och ting inte kunde fortsätta på det här sättet hur länge som helst, och bara detta gjorde mig ännu mer bedrövad.
Vad är lösningen?
En natt då min hustru och jag var halvt berusade, samtalade vi med varandra i trädgården. Vi var båda mycket bedrövade över världssituationen. Vi hade undersökt allting — det ockulta, österländska religioner och själavandringen. Jag bad henne att vi skulle be tillsammans. Det hade vi aldrig tidigare gjort. Där på gräsmattan föll vi gråtande ner på våra ansikten och bad till Gud att han skulle höra oss.
Några dagar senare, då jag på kvällen kom hem från arbetet, berättade min fru att hon studerade bibeln med Jehovas vittnen. ”Å, inte med dem!” utropade jag. ”Du kommer aldrig att bli av med dem. Vet du inte att de bara är ute efter våra pengar? Ingenting annat.” Av en eller annan orsak gav min fru inte efter för mig, utan fortsatte med studierna. Jag var rasande och gjorde det mycket svårt för henne, även om jag inte med våld hindrade henne från att studera.
Jag var övertygad om att jag kunde visa min fru att jag visste mer om bibeln än vad vittnena gjorde. Detta var svårt, eftersom jag aldrig hade läst igenom hela bibeln. Jag började alltså stiga upp tidigt varje morgon för att läsa bibeln, helt enkelt för att jag skulle kunna visa henne att jag kunde den. Men till min förargelse och förvåning brukade hon visa mig saker och ting i bibeln som hade gått mig förbi och som jag fullständigt missat.
Frågan om blodet
En kväll läste hon ur en röd bok, och plötsligt sade hon lågmält: ”Visste du att Gud befallde Noa att gjuta ut djurens blod på marken innan de fick äta dem?”
Jag var genast på defensiven och sade: ”Just det, det är det som jag inte gillar hos de där människorna; de vill inte ta emot blodtransfusioner.” Det här var äntligen någonting som jag kunde undervisa henne om. Det var någonting som jag verkligen kunde tala för, eftersom jag trodde att jag visste allt om blod. Jag var hård och mycket stolt. Hon visste det och sade därför inte emot mig i fråga om den saken.
En kort tid därefter gav hon mig en lista över blodersättningsmedel som hennes bibellärare hade gett henne per telefon, och hon frågade om jag visste någonting om dessa medel. Det gjorde mig verkligen ursinnig — att de trodde att jag inte ens visste någonting om plasmaersättningsmedel. På listan fanns ”det vita blodet”, Ringers laktatlösning. Till nästa studium hade vittnet med sig en småbok som hette ”Blodet, läkekonsten och Guds lag”, som hon bad mig läsa. Och morgonen därpå, när jag satte mig ner för att läsa bibeln, tog jag fram småboken och läste den från pärm till pärm. När jag hade läst färdigt, förstod jag att det var sanningen.
Jag hade aldrig lagt märke till det skriftställe som talade om att avhålla sig från blod. Jag kände inte heller till Guds befallning till Noa att inte förtära blod. (Apg. 15:28, 29; 1 Mos. 9:3, 4) Jag hade trott att förbudet mot blod bara var en del av det gamla judiska lagförbundet, som jag visste upphävdes i och med Jesus Kristus. Men när jag läste hela det femtonde kapitlet i Apostlagärningarna kunde jag inte göra annat än hålla med vittnena. Jag hade naturligtvis i flera år känt till farorna med blodtransfusioner — hemolytiska reaktioner, farorna med oförenligt blod osv. Jag kände också till de onödiga blodtransfusioner som jag hade gett på vårt sjukhus, och jag hade sett människor få hepatit till följd av att de fått smittat blod.
Ett annorlunda levnadssätt
Sedan jag läst småboken om blodet, önskade jag tala med den kvinna som studerade bibeln med min hustru för att ta reda på om jag kunde få Guds förlåtelse för mitt dåliga handlingssätt. Med tiden började min fru och jag tillsammans vara närvarande vid bibelstudierna, och vi brukade inbjuda alla våra vänner att vara med. Ibland hade vi hela rummet fullt av människor när vår studieledare skulle komma. Sex månader efter det jag började studera symboliserade min hustru och jag vårt överlämnande till Jehova Gud genom att bli döpta i vatten. Våra tre barn tittade på och var delaktiga med oss i vår nyfunna glädje och lycka.
Det har gått 19 år sedan jag började min karriär som läkare, och Jehova har gett vårt liv verklig inre glädje och frid. Mina kolleger på sjukhuset blev naturligtvis förbryllade, då de först fick reda på att jag hade blivit ett vittne. Men de har i allmänhet kommit att respektera mig trots att jag inte vill ge några blodtransfusioner. Ett av mina största glädjeämnen var när jag fick reda på att den kirurg som jag från början varit tillsammans med, då jag började som läkare, men som jag inte hade sett på flera år, också hade blivit ett Jehovas vittne och nu utförde stora operationer utan blod.
I dag är vi en enad familj som tjänar den sanne Guden, Jehova, och predikar om hans tillträdande världsregering. Jag är äldste i vår kristna församling, och vi kan nu glädja oss åt ett andligt livs långt viktigare och värdefullare ting. Våra hjärtan flödar över av tacksamhet mot Jehova Gud för alla hans välsignelser. Vi inser nu att det endast är blodet av Jesu Kristi återlösningsoffer som är livsfrälsande i den fullaste betydelsen, eftersom endast detta blod kan ge oss evigt liv. (Ef. 1:7) — Insänt.
”Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är det som bringar försoning genom själen som är däri.” — 3 Mos. 17:11.