Har FN lösningen?
Kan FN täta läckorna?
FRANCE
CHINA
U.S.S.R.
GREAT BRITAIN
U.S.A.
TERRORISM
NATIONALISM
SJÄLVISKHET
HAT
NARKOTIKA
BROTT
KRIG
TRYCKFEL är ett tryckeriernas gissel. I en engelskspråkig tidningsartikel om Förenta nationerna för några år sedan råkade man av misstag kasta om bokstäverna ”i” och ”t” i ordet ”united” (förenta). I stället för att tala om United Nations kallade artikeln det för Untied Nations (de oförenade nationerna).
Naturligtvis kan man litet elakt säga att det egentligen inte var något misstag. Trots att FN fortfarande är i verksamhet nu mer än trettio år efter bildandet, har det förekommit tillfällen då nationerna snarare verkat ”oförenade” — i det att varje nation har gått sin egen väg och sökt sina egna intressen — än förenade i ömsesidiga intressen och strävanden.
Lovvärda mål
Förenta nationernas mål är lovvärda. ”Förenta Nationernas ändamål äro”, står det i stadgan, ”att upprätthålla internationell fred och säkerhet.”
Artikel 55 i stadgan lyder: ”I syfte att skapa de stadgade förhållanden och det välstånd, som äro nödvändiga för fredliga och vänskapliga, på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt grundade förbindelser mellan nationerna, skall Förenta Nationerna främja: a) högre levnadsstandard, full sysselsättning samt framåtskridande och utveckling i ekonomiskt och socialt avseende; b) lösandet av internationella ekonomiska, sociala, hälsovårds- och närbesläktade problem; internationellt samarbete i kultur- och uppfostringsfrågor; samt c) allmän aktning för och respekterande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion.”
Utmärkta mål, men i vilken utsträckning har de uppnåtts? I vilken utsträckning kan de uppnås? En artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung år 1965 riktade uppmärksamheten på vissa fakta som är tillämpliga än i dag, 14 år senare: ”Ett bokslut över tjugo år av FN:s historia och en lång lista över förliknings- och medlingsaktioner visar att Förenta nationerna har haft framgång i fall där ’supermakterna’ inte varit direkt inblandade.”
Artikeln riktade uppmärksamheten på det utmärkta arbete som utförs av FN-organ inom andra områden, av till exempel Världshälsoorganisationen (WHO), FN:s organisation för undervisning, vetenskap och kultur (UNESCO), FN:s barnfond (UNICEF) och många, många andra.
Det finns till exempel FN-organ som sysslar med den fredliga användningen av den yttre rymden, atomenergin och havsbottnen. Miljöfrågor, industriell utveckling och ekonomiska faktorer tas också upp till behandling. Ett annat organ är FN:s fond för kontroll av narkotikamissbruk. Mycken hjälp har getts åt katastrofdrabbade. En av de största insatserna var att ge bistånd åt milliontals flyktingar i Bangladesh efter kriget med Pakistan.
En kommitté som har till uppgift att kontrollera och förebygga brottslighet har också uträttat ett gott arbete. FN stod också bakom den första större överstatliga konferens som någonsin ägnats enbart kvinnofrågor — i Mexico City år 1975.
Ett grundläggande problem
Dessa goda resultat är emellertid, på det hela taget, inte någon grundval för en bedömning av organisationen som sådan. Artikeln säger fortsättningsvis att ”FN måste vänja sig vid tanken på att bli bedömt efter en politisk måttstock”.
Det är emellertid svårt att tillämpa en politisk måttstock. FN är inte en politisk regering i vanlig mening, utan något annat. Det är inte en världsregering, och det var heller aldrig avsikten, trots att den nuvarande generalsekreteraren, Kurt Waldheim, medger: ”I början rådde det en utbredd oro att Förenta nationerna skulle komma att göra intrång på nationernas oberoende och suveränitet.”
Men hur skulle det gå till? FN har ingen makt att stifta lagar och än mindre att genomdriva dem. Dess beslut är inte bindande för de nationer som är medlemmar. Medlemsnationerna är alla suveräna och betraktas som jämlika. Det är själva denna avsaknad av verklig makt, makt som skulle respekteras och erkännas av alla medlemsnationerna, som tycks vara en av de största svagheterna i FN:s uppbyggnad.
Förenta nationerna kan till exempel inte vidta några åtgärder för att ingripa i medlemsnationernas inre angelägenheter, utom i fall som rör internationell fred och säkerhet. Men detta ger naturligtvis rum för olika tolkningar — vad är internationella frågor, och vad är rent inre angelägenheter?
Förenta staternas president, Jimmy Carter, har uttalat sig mycket kraftfullt till förmån för de mänskliga rättigheterna och har protesterat mot att de åsidosätts i somliga länder, i strid mot FN-stadgan. Andra länder anklagar Förenta staterna för att i detta avseende lägga sig i deras inre angelägenheter. När det kommer till kritan förhåller det sig faktiskt så att varje nation bara accepterar det den vill acceptera och förkastar det den betraktar som en kränkning av dess rättigheter som suverän stat. Det är samma problem som i fallet med ”Europas förenta stater” — bara i mycket större skala!
Extrem nationalism
Denna tanke får stöd av det som sägs i en FN-broschyr om Internationella domstolen: ”Domstolens stadga utgör en del av Förenta nationernas stadga, och varje medlemsstat har automatiskt tillgång till domstolen. Stater som antagit domstolens stadga kan när som helst utfärda en förklaring om att de är villiga att underställa sig domstolens obligatoriska domsrätt i rättstvister där vederbörande stat är part. Flertalet medlemsstater har ännu inte accepterat obligatorisk domsrätt.” (Kursiverat av oss) Det är alltså en domstol utan verklig makt, en ”papperstiger”!
I en återblick på FN:s trettioåriga verksamhet sade Kurt Waldheim att ett fungerande internationellt system oundvikligen måste medföra inskränkningar i den enskilda suveräniteten. Han sade att även om man inom vissa områden varit villig att göra sådana inskränkningar, har det ändå förekommit ”extrema yttringar av nationalism” över hela världen under de senaste 30 åren.
”Extrema yttringar av nationalism” gör det ännu svårare att åstadkomma en enad värld. Waldheim gav uttryck åt de svårigheter FN står inför med följande ord: ”Att stärka organisationens fredsbevarande roll genom att söka vinna allmän aktning för de beslut som fattas av dess viktigaste organ är kanske den svåraste uppgiften av alla.”
Det medges att det inte är lätt att vinna sådan ”allmän aktning”. I boken The United Nations in the Balance — Accomplishments and Prospects (Förenta nationerna i vågskålen — resultat och framtidsutsikter) gör N. J. Padelford och L. M. Goodrich följande betecknande iakttagelse om FN: ”Man har vänt sig till FN för att bevara freden, men det har inte funnits någon fred i människornas hjärtan. ... Organisationen kan inte förhindra att mänskligheten kastas in i ett kärnvapenkrig, om nationerna får det i sinnet. Den kan inte tvinga stormakter att lyda dess påbud eller följa dess rekommendationer. ... Den erbjuder ett forum där staternas representanter kan resonera tillsammans — om de vill. Den kan genom sådana åtgärder som förebyggande diplomati, förlikning och medling ge hjälp att bilägga tvister och bevara internationell fred och säkerhet. Men staterna måste vara beredda att acceptera och begagna sig av dessa åtgärder, annars är ansträngningarna fruktlösa.” (Kursiverat av oss)
Det är just det som är kruxet. För att åstadkomma enhet måste alla parter vara villiga att samarbeta till allas bästa. Denna villighet måste vara en önskan som kommer från hjärtat, inte bara från sinnet. Kort sagt — kärlek är nyckeln till en enad värld.
Men nationalismen, det största hindret för världsvid enhet, är inte något uttryck för kärlek. Tvärtom betonar den en nations personliga, själviska intressen i stället för att söka alla nationers allmänna väl.
Sann kärlek kräver av individen att han utvidgar sina intressen och känslor till att omfatta inte bara den egna nationen, utan människor över hela världen. Den kräver ett internationellt tänkesätt.
Men kärlek kommer inte genom lagstiftning. Hur kan den då förvärvas? Finns det något som tyder på att de nationer som leker med tanken på ett Europas förenta stater, eller de 151 medlemsnationerna i FN, har funnit denna nyckel och att de använder den för att öppna dörren till en enad värld, så att den äntligen skulle vara inom räckhåll?