Vad kommer framtiden att innebära för Förenta nationerna?

FÖRENTA NATIONERNA håller uppenbarligen på att träda in i en era av förnyad kraft och bemärkthet på världsskådeplatsen. Under den närmaste framtiden kommer det att engageras i händelser med världsskakande verkan. Varför förhåller det sig på detta sätt?

Mellanösternkonflikten i oktober 1973 och dess efterverkningar har hjälpt till att återställa mycket av FN:s prestige. Det är sant att stormakterna hade de dominerande rollerna när det gällde att uppnå vapenstillestånd mellan Israel, Egypten och Syrien, men det förhåller sig ändå som den finske historikern Max Jakobson skrev i Saturday Review/World (23 mars 1974):

”Till och med supermakterna fann att de inte kunde göra det helt och hållet utan Förenta nationerna. Den eld upphör-överenskommelse som förhandlades fram ... legitimerades av säkerhetsrådet. Övervakningen på marken ombesörjdes av Förenta nationerna. Åsynen av de blå baskrarna på Suezkanalens stränder återupplivade tilliten bland de troende: Förenta nationerna behövdes i alla fall.”

Beträffande utnämningen av FN:s generalsekreterare, Kurt Waldheim, till ordförande vid fredskonferensen för Mellersta Östern sade FN-reportern Anthony Astrachan:

”Hans roll som ordförande vid de inledande fredsförhandlingarna i Genève kan vara symbolisk, men symboler utvecklar betydelse, även om de inte ger makt. Moskva och Washington ... står nu bakom honom för att skydda sin prioritetsrätt i världen.”

Konflikten på Cypern har också riktat uppmärksamhetens ljus på FN:s fredsbevarande uppgift.

Problem som kräver internationella åtgärder

Men Mellersta Östern är bara en liten del av den globala bilden. Det råder över hela världen en växande insikt om behovet av snabb och endräktig handling i internationell skala för att komma till rätta med de allvarliga problem som tornar upp sig vid horisonten.

Vidsträckta områden på jorden är nu i stort behov av livsmedel. Men världens spannmålslager är praktiskt taget uttömda på reservförråd. Under tiden fortsätter världens befolkning att stadigt öka — med mer än 70 millioner om året.

Fattigdomen förvärras. Enligt Världsbankens president, Robert McNamara, måste nu 800.000.000 människor klara sig på omkring 1 krona och 20 öre om dagen. I rikare länder medför den galopperande inflationen att priserna ökar kraftigt, och valutorna står i allmänhet inför sin värsta tid av instabilitet.

Den ödeläggande kraften i de vapen som utvecklats av stormakterna på senare år gör sannerligen att andra världskrigets atombomber förefaller vara små. Genom att spränga en kärnladdning har Indien blivit den sjätte medlemmen av ”kärnvapenklubben”. Sannolikheten för att andra nationer följer detta handlingssätt ökar risken för att någon medlem av ”klubben” skall tillgripa kärnvapen i en framtida konflikt. Den förödelse som skulle kunna bli följden övergår all fantasi.

Kraven på energi stiger snabbare än tillgångarna. Energikrisen har skjutit oron över föroreningen i bakgrunden. Men problemet med nedsmutsningen av jordens luft, landyta och hav försvinner inte därigenom. Det finns där fortfarande och förvärras.

Förenta staternas utrikesminister, Henry Kissinger, talade inför Förenta nationerna om dessa problem, och han sade: ”Uppfordringar av denna storlek kan inte bemästras av en värld som är splittrad i självtillräckliga nationsstater eller stela block.” Situationen kräver kollektiv handling i världsvid skala. Men det finns ytterligare andra faktorer som ger större vikt åt Förenta nationernas position.

Andra nyckelfaktorer

Alldeles som dr George W. Shepherd framhåller liknar världen inte längre ett schackbräde på vilket de två supermakterna står ansikte mot ansikte med varandra, med de europeiska nationerna som hästar och löpare och ”tredje världens” nationer som bönder. ”Detta”, säger denne professor vid University of Denver i USA, ”är orsaken till att vi ser ett återupplivande av [Förenta nationerna].”

Tidigare kunde ”tredje världens” nationer bara göra ett visst väsen av sig i FN och anta resolutioner som aldrig genomdrevs, men nu kan stormakterna inte längre behandla dessa mindre nationer lättvindigt. Det arabiska oljeembargot visade den potentiella makt som finns i ”tredje världen”. Detta gäller inte bara de oljerika länderna. Många av de grundläggande råmaterialen och mineralerna — tenn, zink, koppar, mangan, uran, järnmalm, bauxit (för framställning av aluminium) — som de industrialiserade nationerna är starkt beroende av, kommer från dessa så kallade ”outvecklade” länder. Vad kan detta leda till?

I en artikel i den tyska tidningen Schwabacher Tagblatt heter det att det skulle vara förvånande om dessa fattigare länder någon längre tid skulle motstå frestelsen att ”kasta stridshandsken till de så kallade rika länderna och spänna sin nyvaknade självtillits muskler” och därigenom efterlikna arabländerna. I artikeln heter det vidare: ”När vi känner greppet av dessa länders nyvaknade självtillit på vårt adamsäpple, då är det för sent. ... Sociala problem kommer att uppstå i vår industrialiserade värld med sådana dimensioner som vi aldrig förut har upplevt.”

Allt detta ökar den osäkerhet som driver de politiska nationerna, stora och små, att söka globala överenskommelser och åtgärder som skall ge befrielse. Oron för freden och säkerheten sätter åt nationerna i vår tid som knappast förut i historien och har frambragt en dominerande inställning eller ”anda” som mer och mer driver nationerna att tänka och handla på global basis. Förenta staternas förre FN-ambassadör, Charles W. Yost, framhöll orsaken till att de kan förväntas i allt högre grad vända sig till Förenta nationerna som sitt redskap, och han sade:

”I trots av allt annat har FN en mycket stor fördel framför alla övriga anordningar för att sköta internationella relationer — det är en permanent institution. Vad man än kan säga om förtjänsten hos toppmöten, regionala konferenser och bilaterala och multilaterala överenskommelser, så vilar de alla på den lösa sand som utgörs av nyckfulla och föränderliga ledargrupper och allmänna opinioner. Det är bara FN som, i likhet med nationella regeringar, har en fast grund i en konstitution och en byråkrati, vilka har liv i sig själva och består från årtionde till årtionde.”

Vad bibelns profetior uppenbarar

Men det slutgiltiga svaret i fråga om vad framtiden innebär för Förenta nationerna finner man inte genom att analysera förhållandena eller tendenserna i världen. Man finner det i stället i Guds inspirerade ord, bibeln, och dess profetior. Nutida händelser och tendenser bekräftar att dessa profetior är riktiga.

I bibeln skildras politiska världsvälden med hjälp av djur som symboler. (Se Daniel 7:17, 23; 8:20—22.) I kapitel 17 i Uppenbarelseboken förutsägs en sammansatt politisk organisation, som i sig förenar resterna av historiens världsvälden. Den beskrivs med hjälp av en symbol som består av ett sjuhövdat vilddjur (varje huvud representerar ett världsvälde, betraktat som sådant på grundval av sitt inflytande över den sanne Gudens tjänare) med tio horn, och dessa horn representerar de jordiska politiska statsstyrelserna tillsammantagna. Denna organisation skulle försvinna från skådeplatsen till en tid, som om den föll ned i en avgrund av dödsliknande overksamhet. Därpå skulle den framträda på nytt och gå mot sitt slutliga öde.

Förenta nationerna och dess företrädare, Nationernas förbund (som trädde in i en period av dödsliknande overksamhet under andra världskriget), stämmer överens med denna symboliska beskrivning. De regeringar som representeras av de ”tio hornen” har vunnit ökad myndighet i världsvid skala genom umgänget med den sammansatta politiska organisationen, och vi ser också att till och med små nationer har fått röst, betydelse och makt genom medlemskapet i Förenta nationerna. — Upp. 17:7—13.a

Alldeles som det profetiskt har blivit visat har dessa olika symboliska konungar ”ett och samma sinne”. (Upp. 17:13) Detta betyder att även om de är oense om många förslag, så är de eniga i sitt beslut att använda en mänsklig plan för att upprätta bestående fred och säkerhet i global skala. När de gör detta, förkastar de Guds egen anordning för att åstadkomma detta: hans rike medelst Kristus Jesus. Därför visar profetian hur denna internationella politiska organisation strider mot Guds förordnade konung och dem som står på hans sida i stridsfrågan. Detta gör det oundvikligt att denna sammansatta politiska organisation och alla dess medlemmar och understödjare blir tillintetgjorda, varigenom vägen bereds för Guds egen regering över jorden. — Upp. 17:14; jämför Daniel 2:44.

Men innan denna sammansatta politiska organisation försvinner från den jordiska skådeplatsen, kommer den att uppfylla en annan del av den gudomliga profetian. Bibeln visar att organisationens medlemsnationer länge har på ett svekfullt sätt behärskats av världsliga religiösa system, som bildar ett världsvälde av falsk religion, vilket i Uppenbarelseboken visas i bild genom en otuktig kvinna, kallad ”det stora Babylon”. Men profetian visar att de politiska makterna kommer att tröttna på de otuktiga religiösa systemens skrymteri, inblandning och krav och att de kommer att vända sig emot dessa religiösa system och i grund ödelägga dem. — Upp. 17:1—6, 15—18.b

Det kan visserligen förefalla egendomligt, men just när denna globala organisation tycks nå zenit i sin bemärkthet, till synes just står i begrepp att upprätta en politisk grundval för fred och säkerhet, kommer den samtidigt att nalkas den punkt då den själv faller. Det kommer att bli alldeles som aposteln Paulus blev inspirerad att skriva: ”Vid vilken tid det än sker att de säger: ’Fred och säkerhet!’ då skall plötslig tillintetgörelse strax komma över dem.” (1 Tess. 5:2, 3, NW) Och fastän denna världsorganisation efter detta tillkännagivande kommer att inlåta sig på sin mest dramatiska och världsomskakande åtgärd — tillintetgörelsen av den falska religionens världsvälde — kommer denna åtgärd inte att skydda den mot att själv bli tillintetgjord av Gud såsom en förfalskning, ett fåfängt och upproriskt försök att ersätta Guds utlovade rike med en politisk anordning.

Av detta skäl förenar sig nu ett växande antal människor i mer än 200 länder och ögrupper i haven, ja, människor av många nationer, i att sätta hela sin tillit och hela sitt hopp till någonting annat än ett politiskt system i denna av svårigheter plågade värld, nämligen Kristi Jesu regering, som finns i himmelen, den sanna källan till bestående fred och säkerhet för denna jord.

[Fotnoter]