Habitatkonferensen — ett hopp för mänskligheten?

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada

DET engelska ordet ”habitat” betyder hemvist och avser alltså en ort där man lever eller bor. Människans boningsort eller ”hem” är allmänt talat planeten jorden och närmare bestämt den stad eller by och det hus där en person bor.

I våra dagar är människans hem jorden i dåligt skick och försämras alltmer. Somliga säger att den mänskliga familjens möjligheter att överleva står på spel. Det var därför som Förenta nationerna anordnade ”Habitatkonferensen” i mitten av år 1976 i Vancouver i Canada.

”Världen är ett fartyg, och alla befinner sig på mellandäck”, sade miljövårdsexperten Barbara Ward vid konferensen. Hon underströk allvaret i det tillstånd jorden befinner sig i som mänsklighetens hem genom att hänvisa till dåliga levnadsförhållanden som ”mellandäck”. På oceangående fartyg betalar mellandäckspassagerarna de lägsta priserna för de sämsta hyttplatserna.

Många talade om konferensen som vändpunkten för Förenta nationerna. Varför det? Därför att man ansåg att konferensens framgång eller misslyckande skulle avgöra huruvida FN har någon betydelse för lösningen av globala problem.

Målen

De som planerade konferensen sökte koncentrera uppmärksamheten på de växande problemen i samband med urbanisering. För omkring hundra år sedan fanns det bara elva städer i världen som hade en befolkning på en million. Men man förutsäger att det år 1985 kommer att finnas 273 städer i den storleksordningen, varav 147 i underutvecklade länder.

År 2000 kommer det, om den nuvarande trenden fortsätter, att finnas fler stadsbor än landsbygdsbor av en världsbefolkning på mellan sex och sju milliarder. Denna häpnadsväckande förändring av människors boendemiljö ger upphov åt många gigantiska problem.

Tänk till exempel på hur bördig åkerjord slukas av växande städers omättliga krav — allt fler människor men allt mindre mark att odla för deras livsmedelsförsörjning. Tänk också på den enorma ökningen av markvärdet allteftersom det blir ont om bra mark. Behovet av sanitära anordningar för avfall och ständig tillgång på tillräckligt med rent vatten utgör två andra växande problem.

Tänk också på utvecklingsländerna. Det stora flertalet av världens fattiga bor i byar på landet och i slumkvarter i städer i olika icke-industrialiserade länder. Kan de privilegierade människorna på jorden förmås att hjälpa de sämre lottade? Att lösa sådana problem ingick i Habitats målsättning.

Det var i detta senare avseende Habitat skulle skilja sig från de fem andra globala konferenser som hållits i FN:s regi under de senaste tio åren. Konferensen var bestämt inriktad på att lösa problem snarare än på att blott och bart definiera dem. Det var också den största konferens som någonsin hållits. Grupper av delegater från omkring 140 nationer samlades i Vancouver.

I veckor innan delegaterna anlände var Vancouvers tidningar fyllda med diskussioner kring Habitat. Gatuskyltar och affischer retade aptiten på den kommande ”festen”. Flaggor och vimplar vajade från stänger och lyktstolpar. En optimistisk anda fyllde luften.

Men det fanns också många som var skeptiska mot en sådan konferens. En folksångare sjöng, medan han knäppte en melodi på sin gitarr: ”Jag undrar vad de menar med allt de säger, prat-prat, prat-prat-prat.” Hans inställning uttryckte vad många kände.

Huvudsessioner

Huvudkonferensen hölls i Vancouvers Queen Elizabeth Theatre. Mötet började i idealismens och hoppets tecken. I det tal som angav grundtonen sade Canadas premiärminister Trudeau att mänskligheten hade trätt in i en ”era av intressegemenskap som är betydelsefull för arternas överlevande”. Han manade världen att arbeta hänemot ”samverkan i kärlek”.

Andra hoppingivande steg togs under veckan. Man antog resolutioner som manade till åtgärder mot följande problem:

1) Ökningen av antalet slumområden och skjulstäder.

2) Den osunda folkvandringen från landsbygden till städerna.

3) De omåttliga vinsterna från markspekulationer.

Andra punkter som behandlades gällde kravet på rent vatten för hela världen år 1990, behovet att kontrollera förvandlingen av åkerjord till mark för stadsbebyggelse, att stimulera till energibesparing och utveckling av nya energiformer, att uppmuntra kvinnorna till större deltagande i nationella verksamheter och kravet på större medbestämmanderätt.

Explosiv fråga

Det fanns emellertid tecken som varnade för att förvänta fortsatt samförstånd och samarbete. Dessa stormvarningar gällde den enighet man hoppades på i fråga om den avgörande principdeklarationen som förbereddes av en kommitté. Denna deklaration skulle bland annat utvisa vad nationerna ansåg om sådana ting som rasdiskriminering.

Tidigare under år 1976 hade Förenta nationerna antagit en resolution som fördömde sionismen som en form av rasism och rasdiskriminering. Man fruktade att denna fråga kanske skulle störa harmonin vid Habitatkonferensen. Tidningsrubriker varnade i själva verket för den annalkande stormen. En rubrik löd: ”Canada hoppas Habitat skall undvika sionistfrågan.” I en annan rubrik hette det: ”Israelerna vid Habitat hoppas på sunt-förnuft-politik.”

Stridsfrågan angående sionismen väckte ändå en politisk storm som hotade att krossa fartyget ”Habitat”. Så tidigt som på konferensens fjärde dag gick ett stort antal delegater från ”tredje världen” ut, när den israeliska delegationens ordförande reste sig för att tala. Dessutom förekom demonstrationer på gatorna angående andra politiska frågor. Och i tal vid konferensen fördes ytterligare andra politiska frågor in i förhandlingarna. Det var tydligt att man inte skulle uppnå målet att undvika splittrande politiska frågor.

När dagen för presentation av principdeklarationen närmade sig, var en del fortfarande optimistiska och trodde att en kompromiss skulle vinna allmänt godkännande. Man förde febrila förhandlingar bakom kulisserna angående deklarationens formulering för att söka undvika en splittring mellan den så kallade ”grupp 77” (en sammanslutning av utvecklingsländer i Afrika, Asien och Latinamerika) och västblocket angående sionistfrågan.

Till sist bröt stormen lös. Den ”nya majoriteten” av nationer i ”tredje världen” — ”grupp 77” — hade nu vuxit till en grupp på över ett hundra nationer. De röstade för att man skulle ändra reglerna från kravet på två tredjedelars majoritet för att en motion skulle bli antagen till enkel majoritet. Vidare godkände de ett häftigt omtvistat tillägg till principdeklarationen, vilket fördömde bebyggelse som konsoliderar ockupation av ”land som förvärvats genom betvingande och underkuvande”. Denna hänvisning inbegrep uppenbarligen Israels ockupation av arabiska områden.

På konferensens sista dag presenterades den ändrade principdeklarationen för godkännande. Därvid rämnade fartyget ”Habitat”. Femton nationer, däribland Canada, Förenta staterna och Israel, vägrade att rösta på deklarationen. Canadas chefsdelegat betecknade det slutliga resultatet som ”en anledning till djupt beklagande och vemod”. Förenta staternas delegat sade: ”En fortsättning av detta slags taktik bådar inte gott för mitt lands understöd och deltagande vid framtida FN-konferenser rörande globala problem.” Givetvis hade andra nationer avvikande åsikter i denna fråga.

Ännu en gång hade en viktig FN-konferens visat att politiska frågor utgör en djup klyfta som skiljer ideal från verklighet. Till slut var det en svårt söndrad bild Habitat uppvisade. Många hade visserligen gett uttryck åt medlidande med världens fattiga, men detta ideal fördunklades kraftigt av nationernas rivalitet. Den kanadensiske premiärministerns hopp om ”samverkan i kärlek” hade vänts i konspiration och hat. En kolumnist på orten framhöll: ”Hörde vi — och kommer historien att höra — dödsrosslingarna från Förenta nationerna som vi känner det?”