Rehabilitering av fångar — hur blir den framgångsrik?

KAN fängelser endast tjäna som straffanstalter, eller kan de också vara centra för framgångsrik rehabilitering?

En underkommitté inom Förenta staternas kongress som undersökt denna fråga kom nyligen fram till att fängelserna har kommit ömkligt till korta när det gällt att rehabilitera förbrytare. Somliga experter beräknar att så stor proportion som fyra av fem interner blir återfallsförbrytare när de lämnar fängelset. Det är därför inte förvånande att sådana ämbetsmän som Raymond K. Procunier, som är chef för fängelsesystemet i Kalifornien, säger att fängelserna i sin nuvarande form bör elimineras. Procunier förklarade nyligen:

”Samhällets uppfattningar om fängelser är inte alls förnuftiga. Vi har blivit pålagda förpliktelser som strider mot varandra — att hålla dömda förbrytare borta från ’anständigt folk’ och att samtidigt rehabilitera dem i den otroligt onaturliga miljö som råder i fängelset.” Detta låter sig helt enkelt inte göra, framhåller Procunier.

Vad som behövs

C. Murray Henderson, som är fängelsedirektör vid det väldiga statsfängelset Angola, är en av de fängelsechefer som anser att en naturligare miljö är oumbärlig för att framgångsrikt kunna rehabilitera internerna. ”Jag tror att fängelserna alltför länge har fungerat i en hemlighetsfull atmosfär”, förklarade han nyligen för en representant för Vakna! ”Vi har inte låtit skattebetalarna få reda på våra verkliga problem och behov. Det är klart att vi alltid behöver pengar, men jag tror att vi är i ännu större behov av folk som kan arbeta med fångarna, någon som de kan identifiera sig med.”

Fängelsedirektör Henderson förklarade således: ”Vi har alltid försökt ha ett så öppet fängelse som möjligt. Vi har försökt uppmuntra folk att komma hit, för vi tror att ett av fängelsernas främsta problem är att man isolerar individen från just de värden man vill att han skall göra till sina. Vi vill inte att det skall hända. Vi vill ha kontakt med människor utifrån, särskilt sådana som vi menar kommer att ha ett hälsosamt, nyttigt inflytande på fångarna.”

Elayn Hunt, chefen för delstaten Louisianas fångvårdsstyrelse, gav uttryck åt liknande synpunkter. Hon sade faktiskt att ända från det att hennes barn var små, tog hon dem med sig till de fängelser där hon arbetade. Och fångarna betraktade detta, sade hon, som en av de största gåvor hon kunde ge dem, därför att det var ett bevis på hennes förtroende för dem.

I överensstämmelse med denna taktik att utsätta fångarna för hälsosamt inflytande från allmänheten hälsade Angolas fängelseledning Jehovas vittnen välkomna att arbeta med internerna. Vittnena är kända för att framgångsrikt kunna hjälpa människor att förbättra sitt liv. Dean M. Kelly, som är predikant inom Förenade metodistkyrkan, framhöll faktiskt att de traditionella kyrkosamfunden inte haft någon framgång i detta, men Jehovas vittnen ”räddar brottslingar och narkomaner i vårt samhälle”. Det som har skett i Angola visar hur framgångsrikt deras arbete är.

Hur programmet började

År 1973 fanns det två fångar i Angola som utan vetskap om varandra studerade bibeln per brev med Jehovas vittnen. Av en tillfällighet skrev båda fångarna ungefär samtidigt till Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn i New York och bad om att någon skulle besöka dem i fängelset. Sällskapet Vakttornet i sin tur underrättade ett vittne i den närbelägna församlingen av Jehovas vittnen i New Roads.

Under tiden började dessa fångar tala med andra interner om de bibliska sanningar de fick lära sig. Samtidigt började andra män i det stora fängelset bli medvetna om sitt andliga behov. Det var till exempel en ung intern, vars mor och bröder och systrar i Wichita i Kansas var vittnen. Han förklarar:

”Hela mitt liv höll på att falla sönder, och till slut blev jag gripen och dömd till tre år i fängelse. Tredje dagen i fängelset blev jag angripen av två män som försökte göra mig homosexuell. De slog mig så svårt att jag fick ligga på sjukhus i mer än en månad. Jag blev mycket deprimerad, eftersom jag visste att jag hade gjort mycket som var orätt i mitt liv, och det verkade som om jag nu fick skörda allt vad jag hade sått. Jag bad till Gud och skrev till sist till mamma för att få hjälp.

Hon kom hela vägen hit för att besöka mig. Senare berättade hon att hon hade bett till Jehova att hon skulle kunna finna ett vittne som ville besöka mig i fängelset och hjälpa mig. Hon hade väskan öppen när hon stod vid fängelseporten, och boken Sanningen som leder till evigt liv låg i den. En man som stod i närheten tittade ner i väskan och sade: ’Är du ett vittne?’ Mammas bön hade blivit besvarad, för mannen var ett vittne som skulle in i fängelset för att söka upp fångar och anordna bibelstudiemöten.”

Så småningom ordnade man så att man kunde sammanföra de olika intresserade internerna till en enda plats i fängelset för regelbundna möten. Det krävde avsevärda ansträngningar, eftersom Angola är ett vidsträckt komplex, som upptar 7.200 hektar och består av flera olika läger. Men till slut anordnade man två regelbundna möten per vecka, och antalet interner som var närvarande ökade från ett halvt dussin till att börja med till femtio och ännu fler.

Märkliga förvandlingar

Allteftersom fångarna tillväxte i uppskattning av Guds uppsåt att införa sin rättfärdiga nya tingens ordning, gjorde många av dem radikala förändringar i sitt liv. (2 Petr. 3:13, 14) Detta inbegrep inte bara att de rättade till sitt levnadssätt i moraliskt avseende, utan männen ägnade sig också åt att hjälpa medfångar att lära känna Guds uppsåt. De ledde till exempel bibelstudier med dem under rasterna i stället för att ägna sig åt avkoppling och rekreation. Fängelseledningen var imponerad av dessa märkliga förändringar i levnadssättet, och detta ledde till en ovanlig händelseutveckling.

En av förra sommarens sextionio områdessammankomster, ”Guds uppsåt”, som hölls av Jehovas vittnen i Förenta staterna, skulle hållas i Baton Rouge omkring 95 kilometer från Angola. En höjdpunkt vid varje sådan sammankomst är dopet, där enskilda individer genom vattendop symboliserar att de har överlämnat sitt liv åt att tjäna Jehova Gud. Man begärde tillåtelse för åtta av fångarna att få vara närvarande vid sammankomsten i Baton Rouge för att bli döpta.

Efter en hel del överläggning medgav fängelseledningen permission. En sheriff var tillmötesgående och lovade att ordna så att männen blev förda till sammankomstplatsen i Louisianas statsuniversitet, där omkring 14.000 personer var närvarande. Vilken hjärtevärmande tilldragelse var inte detta! När fångarna med sina fotkedjor och handbojor kom in i den stora hörsalen, reste sig den stora publiken och applåderade. De var helt enkelt överlyckliga över att de här männen nu hade bringat sina liv i samklang med Guds rättfärdiga krav.

Som det beskrevs i föregående artikel blev ytterligare åtta interner döpta vid en sammankomst som hölls inne i Angolafängelset den 5 oktober förra året. När denna artikel skrevs planerade ännu fler interner, som också har fyllt de skriftenliga kraven, att bli döpta vid en ännu större fängelsesammankomst som enligt planerna skulle hållas våren 1975!

Fängelseledningen har också tillåtit att det hålls bibelstudier med männen i dödscellerna. Och åtminstone en av dessa män hade gjort sådana framsteg att han hoppades bli döpt vid nästa sammankomst. Hur är det att följa med ett vittne på ett av hans regelbundna besök i Angola? Så här berättar några personer som varit med om detta:

Dödscellerna i Angola

”Vi hämtar Gary Janney, ett av Jehovas vittnen, i hans hem i Baton Rouge kl. 14.30 och påbörjar den en och en halv timme långa färden till Angola. När vi kommer till vaktstugan får vi klartecken från säkerhetsvakterna. Vi går igenom porten och tittar upp på den gröna byggnaden som inrymmer dödscellerna.

När vi kommer in öppnar man de olika järnportarna för oss. Vid det här laget tvivlar vi inte på att vi befinner oss i ett fängelse. Till slut kommer vi till den sista entrén, och när den sista porten slår igen bakom oss, betraktar vi raden av celler — dödscellerna. Vi blir förda till ett besöksrum.

Rummet är tillräckligt stort för att rymma tjugo till tjugofem personer, och det finns några metallstolar i det. Ett mycket kraftigt metallgaller delar rummet på mitten och skiljer de besökande från fångarna. Nu släpps männen in på andra sidan. Av de tretton män som vistas i dödscellerna kommer åtta in för att vara med vid bibelstudiet. Flera av dem har studerat i nästan ett år. Gary Janney känner dem därför mycket väl och presenterar oss för var och en av dem.

Var och en av männen har en bibel och den lilla blå boken Sanningen som leder till evigt liv. Eftersom vi är främlingar, är de till en början en smula tystlåtna och tycks undra vad vi är för ena. Men mycket snart talar de allesammans om bibliska ämnen och visar att de sätter stort värde på samtalet. Vi frågar dem vad de tycker om bibelstudieprogrammet. De säger allesammans att de tycker om det och att de har lärt sig mycket.

Vi frågar dem: ’Varför ger ni Jehovas vittnen förtroendet att studera tillsammans med er?’ En av dem svarar rappt: ’Det är enkelt. Allt som Jehovas vittnen säger kan man läsa i bibeln.’ När vi frågar dem om de varit religiösa innan de kom till fängelset, säger alla åtta ’Nej’. Men de tillfogar också allesammans att de varit medlemmar av katolska kyrkan eller baptistkyrkan.

Vi frågar dem därför varför de inte vände sig till sin tidigare religion för att få hjälp. En av dem svarar skrattande: ’Jehovas vittnen har visat oss att det inte finns något brinnande helvete. Vi har redan nog med helvete här. Vi vill höra något som låter litet bättre.’

Tiden är ute, och vi måste gå. När vi reser oss för att gå ber de oss komma tillbaka. Sedan vänder sig en av männen till Gary Janney och ber med uppriktigt, innerligt tonfall: ’Skulle du inte kunna studera med oss två gånger i veckan, som du gör med den andra gruppen här i fängelset?’ Gary lovar att han skall försöka ordna den saken.

Fler besök i fängelset

När vi återvänder till bilen blixtrar många tankar förbi i vårt sinne, men vi har inte mycket tid att tänka på dem nu. Vi sätter oss i bilen, kör genom en annan fängelseport och fortsätter omkring tre kilometer till en fängelsebyggnad som kallas bildningsbyggnaden. Här passerar vi genom en vaktstuga och blir insläppta i ett väntrum.

Fångarna strosar omkring här och väntar på vad som kallas ’uppropet’ — för att checkas ut och vara med vid olika bildningsaktiviteter. De flesta av männen är tysta. Men de av internerna som är vittnen eller som börjat intressera sig för deras verksamhet talar allesammans med varandra och är mycket vänliga och glada. De väntar på Gary Janney och Ed Journee, som skall leda mötena. Var och en av internerna har med sig en bibel och studieböcker.

Eftersom det tycks vara något problem med ’uppropet’, går vi och gör ett återbesök hos en fånge som ännu inte börjat vara med vid våra möten. Han är skribent åt en tidningskedja utanför. Han är förbryllad över Jehovas vittnen därför att de visar sådan omsorg om varandra. Han tycker att hoppet om Guds rike och de åtföljande jordiska välsignelserna låter bra men är en smula svårt att tro på. (Upp. 21:3, 4) Han är ett typiskt exempel på många fångar som på grund av världens orättvisor och fördomar har förlorat hoppet. Sedan vi inbjudit honom till mötena, lämnar vi honom.

På grund av någon förväxling i samband med ’uppropet’ får omkring tjugo interner inte tillåtelse att komma till mötena den här kvällen. Därför är endast trettio fångar närvarande. Det rum där vi träffas liknar mycket ett klassrum i en skola, och alla männen sitter i skolbänkar. Man presenterar oss för fångarna, och de får oss att känna oss välkomna. Vi finner att stämningen inte skiljer sig från den som råder vid våra vanliga möten i Rikets sal utanför fängelset.

Omkring kl. 21 är mötena slut, och vi beger oss hemåt. Vi har varit hemifrån sedan 14.30, men det vi ägnat oss åt har varit så andligen uppbyggande att vi känner oss mera hänförda än trötta. På hemvägen samtalar vi om vad vi varit med om. Vi är helt enkelt hänförda över att de här fångarna har kommit att lära känna Jehovas uppsåt och till följd av detta vunnit en sinnesfrid och frihet som många så kallade fria människor inte åtnjuter.”

Inte det enda fängelset

Också i andra fängelser har Jehovas vittnen haft framgång med att rehabilitera interner. Bibelstudier har till exempel letts i statsfängelset i Burgaw i North Carolina.

I Norfolkfängelset i Norfolk i Massachusetts har ett internt bibelstudieprogram varit i gång i flera år. Fängelseledningen upplät ett rum i en skola, som internerna kunde använda för sina möten. En intern, som nyligen blivit frigiven, förklarar:

”Vittnena från församlingen i Franklin här i närheten kom hit varannan lördagseftermiddag för att leda möten i vår skolsal. De höll ett bibliskt tal och skänkte oss kamratskap i omkring två timmar. På lördagsmorgnarna brukade vi intresserade interner gå från avdelning till avdelning med biblisk litteratur och tala med våra medfångar och även med fångvaktarna. När en ny biblisk traktat gavs ut, placerade vi närmare 700 exemplar av den.”

Beträffande verkan av detta arbete säger den här före detta internen: ”En ung man hade bott på olika institutioner hela sitt liv, från barnhem och ända upp till statsfängelse. Han hade långt hår, rökte cigarretter, hade väggarna fulla av pornografiska bilder, använde oanständigt språk och var djupt försjunken i ockultism.

Vi satte i gång ett bibelstudium med den här mannen. Inom två veckor hade han slutat röka och svära, hade tagit ner bilderna från väggarna, hade låtit klippa håret och rättat till sitt språk. Han är nu döpt och leder bibelstudier med andra i fängelset! Bara sedan september 1972 har sex interner blivit döpta, två av dem inne i själva fängelset och fyra medan de var på permission från fängelset.”

En framgångsrik väg

Sådana erfarenheter har blivit allt vanligare, som vissa fängelsechefer kan intyga. Det är verkligen så som Förenade metodistkyrkans predikant Dean M. Kelly sade, att Jehovas vittnen ”räddar förbrytare och narkomaner i vårt samhälle”. Och dessa personer blir inga återfallsförbrytare, utan har i stället gjort en stor insats för att hjälpa åter andra att bringa sitt liv i samklang med Guds krav.

Det är uppenbart att många fängelsechefer har svåra problem att brottas med; det har förekommit upplopp i fängelset, man har tagit gisslan och fört in smuggelgods till internerna. Det har i allmänhet inte lyckats att rehabilitera fångar. Men som Kaliforniens fängelsechef Procunier medgav är lösningen på problemet tydligen inte att ”hålla dömda förbrytare borta från ’anständigt folk’”.

Beträffande just detta sade Elayn Hunt om situationen i Angola: ”Vi har inte upplevt de större problem som har inträffat på andra platser. Och vi menar att en del av orsaken till detta är att vi i så stor utsträckning låter våra interner komma i kontakt med folk utifrån och få del av det positiva inflytandet från religiöst håll.”

Jehovas vittnen överallt är villiga att besöka fängelser och fritt och för intet ge av sin tid för att hjälpa fångarna att lära känna Guds ords rättfärdiga principer. Detta har visat sig vara ett framgångsrikt sätt att rehabilitera många. Angolas fängelsedirektör Henderson sade följande om sin erfarenhet av att samarbeta med vittnena: ”Jehovas vittnen försöker inte lura oss på något sätt. Det är åtminstone vad jag har fått erfara. De är uppriktiga och vill arbeta med fångarna. Vi har helt enkelt inte haft några problem med dem.”

Om du är fängelseadministratör, känn dig då fri att kontakta Jehovas vittnen i närheten för att få bistånd. Eller om de skulle besöka dig, så överväg noggrant deras erbjudande att hjälpa fångarna att vidta förändringar i sitt liv, som kommer att bli till gagn för både dem själva och hela samhället.