Människans omänsklighet

SCENEN är ett land i Västafrika år 1961. Militärpoliser med påsatta bajonetter avbryter plötsligt ett fridsamt kristet möte. De sätter handbojor på de män som är närvarande och slår dem sedan brutalt tills ”föga mer än en köttmassa” återstår av dem. Den som lett mötet får så många slag med en klubba att han kräks blod i 90 dagar. Polisen väntar sig att männen skall dö.

”Människans omänsklighet” är ett dystert, återkommande tema i historien. De forntida assyrierna spetsade sina krigsfångar på pålar som kördes genom underlivet upp i bröstet. Romarna hade sitt eget sätt att använda pålen. Deras offer blev först piskade så fruktansvärt att köttet ofta lossnade från benen. Därefter bands eller spikades de fast vid upprättstående pålar och lämnades att dö — sakta och plågsamt.

Chockerande hjärtlöshet och grymhet har ofta visats av präster. Aztekerna i Mexico frambar människooffer åt sin gud Huitzilopochtli genom att skära ut hjärtat på sina ännu levande offer. På 1500-talet besegrade emellertid Hernán Cortés från Spanien aztekerna. Var hans religion bättre? På den tiden använde sig den spanska inkvisitionen av fasansfulla tortyrkammare och brände ”kättare” till döds. Sträckbänken, en vanlig form av tortyr, drog ut offrens lemmar tills de gick ur led. Det fanns andra metoder som var ännu ohyggligare — men vi vill förskona dig från dem.

”Men allt det där hände förr i världen”, resonerar somliga. ”Människor är mycket mer humana och civiliserade i våra dagar.” Är det så?

Tortyr är på intet sätt något som tillhör det förflutna. Det är sant att de fruktansvärda kättarbålen, som en gång lockade sadistiska, känslokalla folkskaror och präster, nu hör det förgångna till. Men bakom fängelsernas lyckta dörrar gör man fortfarande allmänt och flitigt bruk av tortyr — ofta med sofistikerade metoder som inte ens lämnar några spår. I ett sydamerikanskt land hade ett offer som utsatts för den moderna tortyrmetoden med kraftiga elchocker följande att säga: ”Det enda man tänker är: De skär sönder mig. Men de skar inte sönder mig. ... De lämnade inte ens ett märke.”

Ett pressmeddelande hävdar att många länder är ”ökända för att tortera och döda politiska fångar”. Rapporten fortsätter: ”Människor har också ’försvunnit’ efter arresteringar — för att aldrig mer återfinnas.” Förenta nationernas kommitté för de mänskliga rättigheterna har svartlistat mer än ett hundra medlemsstater som befunnits skyldiga till ”förtryck och tyranni”.

Massakrer har inträffat ofta under vårt tjugonde århundrade. Åren 1915 och 1916 användes en invasionsarmé för att med våld förvisa större delen av Armeniens befolkning, varvid kanske så många som en million armenier dödades. Man beräknar att 14 millioner civila dog mellan åren 1914 och 1926 som ett resultat av den ryska revolutionen. I Kina omkom åren 1949 till 1958 mellan 15 och 30 millioner människor i ”politiska likvideringskampanjer”. Massakrer på judar har förekommit många gånger under århundradenas lopp; men ingen har varit så oerhört grym eller omfattande som utrotningen av över sex millioner judar under Hitlers regim.

Det finns emellertid också underlåtenhetssynder. Omänsklighet kan ådagaläggas genom att helt enkelt blunda för dem som har det svårt. I ett testfall i Sydafrika nyligen låg en kvinna orörlig bredvid sin bil vid vägkanten för att se om någon skulle stanna och hjälpa henne. Ingen stannade på två dagar.

En omänsklig inställning kommer också till synes i länder där det råder överflöd på mat. Vad händer med den? Mycket förstörs. Och ändå meddelar en FN-rapport från år 1982 att 40.000 små barn dör av undernäring och infektioner — varje dag!

”Människans omänsklighet” fortsätter således också nu i vår ”upplysta” tid. Men hur började allt detta? Kan någon göra slut på det?