Varför så många nya sekter?

TIO stora religioner men 10.000 sekter! Detta är det senast beräknade antalet religiösa grupper i vilka mänskligheten är uppsplittrad. Av dessa rapporteras det att omkring 6.000 finns i Afrika, 1.200 i Förenta staterna, 421 i Japan och 247 i Frankrike.

Några av dessa sekter är sedan länge etablerade religiösa grupper och betraktar sig själva som kyrkor med fullvärdig status. Vissa gamla religioner är splittrade i sekter, som i sin tur är söndrade i undersekter. I Japan utgörs shintoreligionen av 153 sekter och undersekter, och buddismen är uppsplittrad i 171 sekter och undersekter. Något som är av intresse är att många japaner tillhör mer än en sekt.

I Sydafrika finns över 4.000 religiösa grupper registrerade vid detta lands statistiska centralbyrå, därav omkring 500 bland de vita och de övriga bland de svarta. Några av dessa segregerade sekter hävdar att de är kristna.

Kyrka eller sekt?

Ordet ”kyrka” har inte samma innebörd i alla länder. I länder som till övervägande delen är katolska är ”kyrkan” detsamma som romersk-katolska kyrkan. I Frankrike åtföljs till exempel inte ordet Eglise (kyrka) särskilt ofta av adjektivet catholique och knappast någonsin av romaine. För en fransman kan ordet Eglise (med stort E) bara betyda en sak: den romersk-katolska kyrkan. På liknande sätt förhåller det sig i länder där någon av de österländska ortodoxa kyrkorna har en dominerande ställning; där betyder ordet ”kyrka” den ortodoxa kyrkan.

I länder som till övervägande delen är protestantiska är det emellertid i allmänhet nödvändigt att ange vilken kyrka man tillhör. Även i dessa länder kan en person i allmänhet inte säga att han tillhör en kyrka, såvida han inte är medlem av något av de större och sedan länge etablerade protestantiska samfunden. I annat fall anses han tillhöra någon sekt. När det gäller Förenta staterna är det sant att även små religiösa förgreningar ofta hedras med benämningen kyrka. Men i de flesta andra länder skulle de få nöja sig med att kallas sekter.

Vad är en sekt?

Man har definierat sekt som ”en jämförelsevis liten, på senare tid organiserad religiös grupp; i synnerhet: en grupp som avskilt sig från ett sedan länge etablerat samfund”. Enligt en annan definition är en sekt ”en oliktänkande religiös grupp; i synnerhet: en grupp som är avfällig i ögonen på andra medlemmar inom samma samfund”.

Somliga hävdar att ordet ”sekt” kommer från det latinska verbet secare (skära) och definierar sekt som en grupp som brutit sig ut ur en etablerad kyrka. Andra härleder ordet ”sekt” från det latinska verbet sequi (följa) och tillämpar det således på en grupp som följer en särskild människa som ledare eller lärare.

Kyrkornas förakt för sekter

Antingen det förhåller sig så att en sekt är en utbrytargrupp som brutit sig ut ur ett större kyrkosamfund eller den utgör en grupp lärjungar som följer någon man eller kvinna, är det en sak som är säker: de väletablerade kyrkorna ser ner på sekterna. Det franska uppslagsverket Grande Encyclopédie framlägger en förklaring till detta förakt och konstaterar att ordet ”sekt” och dess bruk ”är förknippat med starka känslor och även trosiver” och tillägger: ”I allmänhet är det så att det samfund från vilket den lilla gruppen avskilt sig hävdar sin äkthet och menar att det ensamt är i besittning av den fullständiga läran och nådegåvorna och talar om sektanhängarna med en viss ringaktande medömkan. Denna nedlåtande attityd åtföljs ofta av en ganska hög grad av aggressivitet, så mycket mera som sekten utgör en grym påminnelse om allt det som kyrkan förr var men inte längre är — ett varmt, livaktigt, dynamiskt och segerrikt brödraskap.”

Varför så många nya sekter?

De sekter som får den största publiciteten i massmedierna nu för tiden — ofta på grund av sina ekonomiska verksamheter och indoktrineringsmetoder — har alla uppstått under de senaste 20 eller 30 åren. Detta ger upphov till frågor om varför vår tid har medfört ett mångfaldigande av sådana religiösa grupper. I sitt Supplément för år 1981 framhåller det ovan citerade franska uppslagsverket: ”Varför är sådana sekter så framgångsrika? För det första är det så att det krisklimat som nu råder inom västerländsk civilisation (man ifrågasätter alla institutioner, till exempel familjen, skolorna, armén, kyrkorna osv.) utgör en lämplig grogrund. ... Slutligen kan det sägas att sekter framför allt är ett tidstecken, som är symptomatiskt för oron hos ungdomar som törstar efter någonting som är annorlunda än vårt vräkiga ’konsumtionssamhälle’.”

En specialist på sekter, R. Quebedeaux, följer en liknande tankebana och skriver: ”Låt-gå-samhället har skapat en stark hunger efter fasthet och disciplin och auktoritet. De [ungdomarna] har drivits till leda av det materialistiska samhället, och ur detta har det framsprungit ett sökande efter en ny mening med livet.”

Båda dessa förklaringar visar, åtminstone underförstått, att de sedan länge etablerade religionerna har misslyckats med att tillfredsställa de millioner människor, unga såväl som gamla, som har vänt sig till sådana nya sekter. Det uppblomstrande av nya sekter som skett under de allra senaste decennierna utgör dessutom bevis för den ”ängslan bland nationer”, som Jesus Kristus förutsade skulle vara en del av ”tecknet” som visar att denna tingens ordning närmar sig sitt slut och att ”Guds rike är nära”. — Matteus 24:3; Lukas 21:10, 11, 25—31.

Dessa nya sekter som vinner så många medlemmar förkunnar emellertid inte att Guds rike är mänsklighetens enda hopp. I stället är det så att deras förkunnelse snarare liknar en livsfilosofi, som ofta är grundad på någon orientalisk religion eller på läror som kommer från någon guru (andlig vägledare). Varje sådan guru som har en någorlunda stor anhängarskara ger upphov till en ny sekt. Detta är inte förvånande när det gäller österländska religioner, där gurulärare som princip är allmänt accepterade.

Det är emellertid förvånande att många hundra, för att inte säga tusentals av de omkring 10.000 kyrkor och sekter som sägs existera utöver hela världen hävdar att de är kristna. Varför är detta så förvånansvärt? Därför att medlemmar av många av dessa sekter följer mänskliga ledare, medan Jesus Kristus däremot framhöll: ”En enda är er ledare, den Smorde.” (Matteus 23:10) Något som också är förvånansvärt är det faktum att så kallade kristna är splittrade på så många kyrkor, samfund och sekter, med tanke på att Kristus bad till sin Fader beträffande sina efterföljare att ”de alla må vara ett”. — Johannes 17:20, 21.

Varför finns det då så många kyrkor och sekter som hävdar att de är kristna? Och hur kom denna religiösa förvirring till stånd?