Vilka var de forntida samariterna?
DEN störste lärare som någonsin vandrat på jorden, Jesus Kristus, framställde vid ett tillfälle en hjärtevärmande liknelse om att vara en god medmänniska. Han talade om en omtänksam och medlidsam man, som var villig att ge ut sig själv för en helt främmande människa. Både en präst och en levit ignorerade den belägenhet denne främling befann sig i, som hade blivit slagen av rövare och lämnad kvar halvdöd på vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Men den medlidsamme mannen skötte om främlingen och gav honom den vård han var i omedelbart behov av, och han betalade också två dagslöner för att han skulle få ytterligare vård. Han åtog sig till och med att betala eventuella kostnader utöver den summan, om detta skulle behövas. (Luk. 10:30—35) Den medlidsamme mannen i Jesu liknelse var samarit. Vad innebar detta? Vilka var egentligen samariterna?
Andra uttalanden som Jesus Kristus gjorde om samariterna visar att de hade ett delvis främmande, icke-judiskt ursprung. Han undantog dem särskilt, när han gav sina apostlar anvisning att koncentrera sina ansträngningar på ”de förlorade fåren av Israels hus”. (Matt. 10:5, 6) Vid ett annat tillfälle talade han om en samarit såsom ”den här mannen av en annan nation” eller ”ras”. — Luk. 17:16—18, NW; Rikets mellanradiga översättning.
Men hur kom ett folk, som inte var av ”Israels hus”, att bebo en stor del av Israels landområde? Det hela började sedan tiostammarsriket Israel på 700-talet f.v.t. fallit för assyrierna. Assyrierna förde bort många israeliter i fångenskap och ersatte dem sedan med främmande folk. — 2 Kon. 17:22—24; Esr. 4:1, 2.
Dessa främmande folk kom så småningom att tillägna sig vissa av israeliternas religiösa trosuppfattningar. Hur gick detta till? På grund av att assyriernas erövring ödelade en stor del av Israels landområde förökade sig lejonen i landet och började ströva närmare städer och byar. (Jämför 2 Moseboken 23:29.) Det var tydligen av denna orsak som många av främlingarna föll offer för lejon. De nya invånarna menade att detta hände därför att de inte dyrkade landets Gud, och de underrättade Assyriens kung härom. Som svar härpå sände den assyriske monarken till dem en kalvdyrkande israelitisk präst, som befunnit sig i landsförvisning i Assyrien. Denne präst undervisade den omflyttade befolkningen om Jehova. Men han gjorde detta på samma sätt som den förste kungen i det störtade tiostammarsriket, Jerobeam, som införde kalvdyrkan. Det främmande folket fortsatte därför att dyrka falska gudar, trots att de visste en del om Jehova. — 2 Kon. 17:24—31.
Dessa främlingars trosuppfattningar tycks slutligen ha förändrats. Blandäktenskap bidrog utan tvivel till detta, eftersom en (visserligen i hög grad reducerad) israelitisk befolkning fortfarande fanns kvar i det område som hade erövrats av assyrierna. (2 Krön. 34:6—9) Samariterna tycks därför ha varit avkomlingar av de återstående israeliterna och de främmande folk som förts in i landet. Det verkar som om samariterna under de århundraden som följde inte hade någon kontakt med tillbedjan av Jehova i Jerusalem och därför fortsatte att skilja sig från judarna i religiöst avseende.
Samariterna byggde till och med ett eget tempel på berget Gerissim, som konkurrerade med templet i Jerusalem. Även om detta tempel inte längre existerade vid tiden för Jesu tjänst på jorden, tillbad samariterna fortfarande på berget Gerissim. (Joh. 4:20—23) De godtog endast de fem Moseböckerna, Pentateuken, och förkastade alla de övriga hebreiska skrifterna, möjligen med undantag av Josuas bok. De hade därför endast en ofullständig förståelse och insikt beträffande Jehova Gud och hans uppsåt. Av denna orsak sade Jesus Kristus till en samaritisk kvinna: ”I tillbedjen, vad I icke kännen.” (Joh. 4:22) Men på grund av att samariterna godtog Pentateuken, tillämpade de ändå omskärelsen och såg fram emot den tid då Messias, den profet som var större än Mose, skulle komma. — 5 Mos. 18:18, 19; Joh. 4:25.
De barriärer i fråga om ras och religion som existerade mellan judarna och samariterna gav upphov åt många fördomar. Judarna i allmänhet såg ner på samariterna och vägrade att ha något att göra med dem. (Joh. 4:9) Ordet ”samarit” användes till och med som en smädelse. Ett exempel på detta var när några icke troende judar sade till Jesus: ”Hava vi icke rätt, då vi säga, att du är en samarit och är besatt av en ond ande?” — Joh. 8:48.
Men Jesus Kristus hade inte någon sådan fördomsfull syn på samariterna. En av de tio spetälska som han vid ett tillfälle botade från denna vedervärdiga sjukdom var samarit. Denne samarit var den ende som kom tillbaka till Jesus och tackade honom och prisade Gud med hög röst. (Luk. 17:16—19) Vid åter ett annat tillfälle hade Jesus vid Jakobs brunn ett längre samtal med en samaritisk kvinna och tillbringade därefter två dagar i den samaritiska staden Sykar för att kungöra Guds sanning. Till följd av detta blev många troende. (Joh. 4:5—42) Jesu liknelse om den barmhärtige samariten visade också att det var orätt att betrakta samariterna utan medlidande. — Luk. 10:30—37.
Det var utan tvivel därför att samariterna var mycket närmare besläktade med judarna vad beträffar ras och religion som de fick tillfälle att bli Jesu Kristi lärjungar, redan innan de oomskurna hedningarna fick denna möjlighet. Många samariter blev troende och åtnjöt i egenskap av Jesu Kristi lärjungar samma ställning som judiska troende. (Apg. 8:1—17, 25; 9:31) Först därefter förkunnade Petrus ”det glada budskapet” för hedningen Kornelius och hans husfolk. — Apg. 10:25—48.
Den sanna kristendomen medförde sannerligen enhet mellan folk som länge hade varit främlingar för varandra och skilda åt. Det var precis som aposteln Petrus sade till Kornelius och hans husfolk: ”Nu förnimmer jag i sanning, att ’Gud icke har anseende till personen’, utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages emot av honom.” (Apg. 10:34, 35) Judar, samariter och hedningar, som hade förkastat falska uppfattningar och ogrundade fördomar, åtnjöt därför gemenskap som bröder och systrar i den första kristna församlingen. Barriärer som hade funnits mellan dem i flera hundra år blev fullständigt undanröjda.
Sann gudsdyrkan i våra dagar förenar likaså människor ur alla raser och nationaliteter. Bevis på detta kan man finna bland Jehovas kristna vittnen.