En lycklig, framgångsrik nation under Guds lag
”Jehovas rättsliga beslut är sanna; de har bevisat sig vara alltigenom rättfärdiga.” — Ps. 19:10, NW.
1. Vad är, i viss utsträckning, ett mått på rättvisan och rättfärdigheten i en nations lagar?
EN LAG som skall kunna hålla en nation samman under en längre tid måste vara rättvis, rättfärdig och orubblig. En regerings eller nations välstånd och fortvaro är alltså i stor utsträckning ett mått på hur rättvisa och rättfärdiga dess lagar är. Förenta staterna har genom sin förträffliga författning och rättighetsförklaring blivit en stor och blomstrande nation, men den får redan känna på svårigheter efter mindre än två hundra år, därför att den anklagas för att vara ofullkomlig, orättvis och partisk i många avseenden. I själva verket har regeringar överallt i världen samma bekymmer.
2. Vilken är den enda nation som någonsin fått en lagsamling av Gud, och vad vittnar gott om denna lag?
2 Dessa nationer är grundade på lagar som stiftats av människor, fastän de ibland kan låna någon stadga från Mose lag, sådan den gavs till Israels nation vid Sinai berg i Arabien. Den enda nation som någonsin fått en fullständig lagsamling från Gud är Israels nation. Denna lag gavs år 1513/1512 f.v.t. i Sinai öken. Även om Israel fick erfara många förändringar på grund av nationens ständiga avvikelser från denna lag, gick det 905 år innan Jerusalem till sist underkuvades på grund av judarnas avfall. Därför skrev ståthållaren Nehemja i Nehemja 9:36, 37 (NW): ”Se, vi är i dag slavar; och vad det land beträffar, som du gav åt våra förfäder för att de skulle äta dess frukt och dess goda, se, i det är vi slavar, och dess avkastning överflödar för de konungars räkning, som du har satt över oss för våra synders skull, och över våra kroppar härskar de och över våra husdjur, allteftersom dem behagar, och vi är i stor nöd.” Israels tillvaro under denna långa period såsom en organiserad nation under sin egen regering visar tydligt hur orubbliga och rättfärdiga dessa lagar var.
3. Hur kommer en undersökning av den lag som gavs åt Israel att vara till gagn för oss?
3 Men genom att bibeln visar oss att lagen fördömde judarna därför att de överträdde den, kan vi ha en benägenhet att få en felaktig syn på denna lags värde och mena att den var ytterst restriktiv och att det var svårt att leva enligt den. Men en undersökning visar att den var oändligt överlägsen varje annan lagsamling som någonsin upprättats och att den verkade till den högsta lycka för dem som stod under den. En begrundan av lagen klargör också hur Jehova ser på saker och ting och visar de principer enligt vilka han handlar med sin skapelse.
4. Beskriv hur styrelsesättet i det forntida Israels nation var unikt.
4 Den styrelse som utövades i Israel var unik på så sätt att Jehova var nationens högste och absolute suverän. Han var konungen och dessutom Gud, religionens överhuvud. Och staten Israel var olik andra nationer, vilka vanligen har skilda verkställande, lagstiftande och dömande organ. Jehova själv stiftade lagarna och var också det dömande överhuvudet, som tolkade och tillämpade dem. Det heter således i Jesaja 33:22 (NW): ”Jehova är vår domare, Jehova är vår laggivare, Jehova är vår konung; han själv skall frälsa oss.” Avguderi, tillbedjan av vilken annan gud som helst, var samtidigt majestätsbrott. Att uppträda mot landets lagar var likaså detsamma som att uppträda mot religionens överhuvud, det innebar avfall eller hädelse. Följaktligen sade Gud till Israel: ”Den som offrar åt andra gudar än åt HERREN allena, han skall givas till spillo.” ”Men om du förgäter HERREN, din Gud, och följer efter andra gudar och tjänar dem och tillbeder dem, så betygar jag i dag inför eder, att I förvisso skolen förgås.” (2 Mos. 22:20; 5 Mos. 8:19) Lydnad för lagarna var också en del av den sanna tillbedjan.
Medborgerliga rättigheter
5, 6. Förekom det problem i fråga om medborgerliga rättigheter under lagens tid? Varför var Israel ingen välfärdsstat?
5 Det fanns inga problem med medborgerliga rättigheter under lagen, så länge nationens domare och härskare lydde Gud. Lagen skyddade den infödde, den bofaste utlänningen och till och med främlingen som bodde tillfälligt i landet. — 2 Mos. 22:21; 23:9; 3 Mos. 19:33, 34; 5 Mos. 24:17.
6 Under lagen var den fattige inte ställd utanför rättvisan därför att han var fattig, och inte heller den rike därför att han var rik — det fanns ingen ideologi som gick ut på att ”ta från de rika och ge åt de fattiga”. (3 Mos. 19:15) En ”välfärdsstat” behövde inte förekomma under lagen. Trots detta var det väl sörjt för de fattiga, medan de hela tiden kunde bevara sin självrespekt, eftersom de måste arbeta för det de fick. Jämför detta med 1 Moseboken 3:19 och 2 Tessalonikerna 3:10, där vi läser: ”Om någon inte vill arbeta, då skall han inte heller äta.” — NW.
Omtanke om de fattiga
7. Vilken föranstaltning gjordes för de fattiga, och hur var den till gagn både för den fattige och för jordägaren?
7 Israels ekonomi var huvudsakligen grundad på jordbruk, och varje man ägde sin egen ärvda jord. Somliga israeliter kunde genom dålig skötsel eller ekonomiska motgångar bli fattiga och tvingas sälja sin jord; somliga bosatta främlingar kunde komma på obestånd. Av välvilja mot dem gjordes den anordningen att varje jordbrukare när han inbärgade sin skörd inte skulle skörda kanterna av fältet; han skulle också låta alla kärvar som skördemännen hade råkat tappa ligga kvar. (3 Mos. 19:9; 5 Mos. 24:19—21) Detta lämnades som axplockning för den fattige. (Rut 2:3, 7) Naturligtvis krävdes det arbete av den fattige, eftersom axplockningen inte var någon lätt uppgift. Följaktligen fanns det inga sysslolösa fattiga som statsmakterna måste ta hand om. Denna förträffliga anordning var också till gagn för åkerns ägare, eftersom den vädjade till hans frikostighet såväl som till hans lydnad mot Gud. Den främjade broderskap och enhet. — 3 Mos. 25:35—43; 5 Mos. 15:11; Rut 2:15, 16.
Slaveriet en välsignelse
8. Om en man råkade i dåliga ekonomiska omständigheter, vilken föranstaltning fanns då för att hans familj kunde bli försörjd, och hur behandlades sådana människor?
8 Det förekom också slaveri, någonting som i vår tid har en obehaglig klang. Men när vi undersöker lagarna beträffande detta, finner vi att det var till välsignelse för Israel. Om en man genom ekonomiska omständigheter hade tvingats sälja sin arvslott och han inte hade någon rik släkting som kunde återlösa den åt honom, var inte han och hans familj utlämnade åt svält. I ett sådant fall kunde han sälja sig själv och sin familj som slavar. (3 Mos. 25:47) Israeliter som på detta sätt blivit slavar skulle inte behandlas som tillhörande en lägre ”kast”, utan som lejda arbetare. I 3 Moseboken 25:53 (Åk) är det alltså skrivet: ”Såsom en daglönare, år för år, skall han vara hos honom; han skall icke med hårdhet råda över honom inför dina ögon.”
9. a) Vad gav slaveriet möjlighet till för den fattige? b) Kunde han någonsin bli fri från slaveriet, och hade han några möjligheter medan han var slav?
9 Slaveriet var till gagn för den fattige genom att det gav mat, kläder och husrum åt honom själv och hans familj, medan de samtidigt utförde hedervärt arbete för att förtjäna sitt levebröd. En israelit som var slav kunde återköpas av en släkting och bli fri. (3 Mos. 25:48, 49) Om detta inte skedde skulle han på sitt sjunde år automatiskt ges fri, men inte i utblottat tillstånd. Han skulle få säd, olja och vin, allteftersom hans herre hade råd att ge honom det. (2 Mos. 21:2; 5 Mos. 15:12—14) Följaktligen hade slaven någonting att börja med till dess han kunde sörja för sig själv genom arbete eller genom att göra affärer. Slavar hade också möjligheter. Somliga blev ganska välbärgade, eftersom de hade möjlighet att investera sina pengar. (3 Mos. 25:49) Genom flit och ärlighet steg många slavar till ställningar av stor ära, ja, i somliga fall hade de hand om alla sin herres angelägenheter. — Jämför 1 Moseboken 15:2; 24:2; 39:5, 6.
Sabbatsdagen
10. Hur befrämjades fliten av lagen om sabbatsdagen, och på vilket sätt skulle denna dag tillbringas?
10 Sabbatsdagen var sannerligen en välsignelse. Den gav människor och husdjur var sjunde dag som en vilodag. De övriga sex dagarna var avsedda för arbete, inte för lättja. I 2 Moseboken 20:9 befallde Jehova Gud: ”Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor.” De sex arbetsdagarna var till gagn genom att de befrämjade fliten och bidrog till nationens välstånd. I vår tid har man funnit att den fem dagar långa arbetsveckan har medverkat till det moraliska förfallet, eftersom människor har en tendens att använda den lediga tiden på orätt sätt. Så var det inte i Israel. Den dag som var fri från arbete kunde avsättas som en dag av andlig lyftning. Den förklarades vara en ”helig” dag. (2 Mos. 20:8, 10, 11, NW) Därför skulle den inte vanhelgas utan användas till sådant som var heligt. Den var en dag då man hade möjlighet att samtala om Guds lag, undervisa barnen i den och därigenom komma närmare sin konung och Skapare. Det som Gud sade i 5 Moseboken 5:15 och 6:6—8 stämmer mycket bra med detta. Vi läser där: ”Du skall komma ihåg, att du själv har varit en träl i Egyptens land, och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud, bjudit dig att hålla sabbatsdagen.” ”Dessa ord, som jag i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp. Och du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de skola vara såsom ett märke på din panna.”
Sabbatsåret
11. Vilka stora förmåner hade man under sabbatsåret?
11 Det sjunde året var ett sabbatsår. Jorden skulle ligga i träda, den skulle inte brukas, och man skulle inte bärga någon skörd. Jordförbättringsexperter erkänner att detta är en värdefull sedvänja. (3 Mos. 25:1—4) Jordägaren kunde äta av vad som växte av sig självt detta år allteftersom han behövde det. De fattiga i landet kunde också komma och äta. Det visades hänsynsfull omtanke också om markens vilda djur, eftersom de tilläts att ta för sig av detta. (3 Mos. 25:5—7) Eftersom de flesta israeliterna var jordbrukare, skulle de flesta av landets bosatta inte vara så upptagna med arbete under sabbatsåret. Återigen var det så att den frihet som härigenom erbjöds inte skulle missbrukas utan skulle få till följd mera tid till andligt umgänge och till att uppbygga familjen när det gällde Guds lag. Det var vart sjunde år, under lövhyddohögtiden, som prästerna läste hela Guds lag för nationen. Beträffande detta läser vi i 5 Moseboken 31:10—13: ”Och Mose bjöd dem och sade: ’Vid slutet av vart sjunde år, när friåret är inne, vid lövhyddohögtiden, då hela Israel kommer för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer, då skall du läsa upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den. Församla då folket, män, kvinnor och barn och främlingarna, som äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära och på det att de må frukta HERREN, eder Gud, och hålla och göra efter alla denna lags ord; och på det att deras barn, som då ännu icke känna den, må höra den och lära den, så att de frukta HERREN, eder Gud. Detta skolen I göra, så länge I leven i det land, dit I nu dragen över Jordan för att taga det i besittning.’”
Jubelåret
12. På vilket sätt krävdes det tro för att man skulle hålla jubelåret?
12 Vart femtionde år var ett jubelår, under vilket jorden återigen måste lämnas obrukad. (3 Mos. 25:8, 9, 11, 12) Samma principer var tillämpliga i fråga om att äta av vad jorden frambringade under detta år. Det krävdes tro för att hålla jubelåret. Israeliterna måste lita på att Jehova under det fyrtioåttonde året i varje femtioårsperiod skulle ge dem så mycket till föda att det räckte till skörden under det femtioförsta året, året efter jubelåret. — 3 Mos. 25:20—22.
13. a) Vad ägde rum under jubelåret? b) Hur var jubelåret ett skydd för människorna, och hur värderades jordegendom på grund av jubelåret?
13 Jubelåret var i viss bemärkelse ett helt år av högtid, ett år av frihet, av lycka och tacksägelse för Jehovas föranstaltningar. Alla arvsbesittningar och all egendom som hade sålts återställdes. Varje man återvände till sin familj och till sin fäderneärvda besittning. (3 Mos. 25:13) Alla hebreiska slavar gavs fria. (3 Mos. 25:10) Tack vare denna anordning kunde ingen familj sjunka ned i den ständiga fattigdomens djup. Varje familj ägde sin heder och självrespekt. Även om en man slösade bort sin egendom, kunde han inte för all framtid förverka sin arvsbesittning för sina efterkommande, något som skulle vanhedra deras namn i landet. En följd av lagen om jubelåret var att ingen jord kunde säljas för evärdlig tid. (3 Mos. 25:23, 24) Ett jordköp innebar i själva verket bara ett arrende, och jordens värde beräknades i enlighet med värdet av skördarna fram till följande jubelår. — 3 Mos. 25:14—16.
14. Vilka underbara fördelar medförde jubelåret ur nationell synpunkt?
14 Man kan bättre uppskatta den underbara föranstaltningen med jubelåret, när man begrundar inte bara de gagneliga resultaten för den enskilde israeliten utan i synnerhet den verkan det hade på nationen som helhet. När man betraktar jubelåret på tillbörligt sätt, förstår man att det skulle vara en återställelse till det fullständiga och tillbörliga teokratiska tillstånd som Gud från början hade åstadkommit i det utlovade landet. Nationens ekonomi bevarades på detta sätt stabil. Gud hade gett Israel ett löfte, som skulle uppfyllas om nationen var lydig: ”Du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke behöva låna av någon.” (5 Mos. 15:6) Jubelåret medförde en stabil måttstock för jordens värde och förhindrade också en stor skuldsättning inom landet med falskt välstånd och därav följande inflation, deflation och kris inom affärslivet. Jubelåret undanröjde också behovet av betungande skatter.
15. Hur förhindrade jubelåret det tillstånd som vi ser i många länder i vår tid?
15 När folket lydde lagen om jubelåret, förhindrade detta att nationen drogs mot den sorgliga bild, som vi ser i vår tid i många länder, där det praktiskt taget finns bara två klasser, de ytterst rika och de ytterst fattiga — livegna, arrendatorer som betalar en del av skörden i arrende och liknande. Det som var till nytta för den enskilde stärkte nationen, eftersom ingen kunde bli vanlottad och tvingas till ett improduktivt tillstånd genom svåra ekonomiska situationer. I vår tid är det många värdefulla medborgare som inte kan göra bruk av sina talanger på grund av att de ekonomiska förhållandena binder dem vid något tråkigt och mödosamt arbete bara för att de skall försörja sig. Men i Israel kunde den flitige medborgaren bidra till nationens välfärd med alla sina talanger och förmågor.
Skydd för kvinnorna
16. Beskriv några olika sätt på vilka lagen skyddade kvinnorna i Israel.
16 Kvinnorna var skyddade genom äktenskapslagarna. Visserligen förekom det månggifte, eftersom Gud ännu inte hade ingripit för att återställa det ursprungliga tillståndet med engifte (1 Mos. 2:23, 24), men detta förhållande var reglerat. En mans förstfödde son kunde inte berövas sin förstfödslorätt, även om han var född av den mindre älskade hustrun. (5 Mos. 21:15—17) En man måste ha giltigt skäl för att få skilsmässa från sin hustru, och dessutom krävdes det att han skulle ge henne skiljebrev. (5 Mos. 24:1) Detta skyddade henne mot att senare eventuellt bli anklagad för äktenskapsbrott eller prostitution. En hebreisk slavflicka som togs till hustru var tillförsäkrad kost, kläder och sin äktenskapsrätt, även om mannen föredrog en annan hustru. (2 Mos. 21:7—11) Den som förförde en jungfru före giftermålet kunde aldrig skilja sig från henne. (5 Mos. 22:28, 29) En soldat som gifte sig med en tillfångatagen jungfru kunde inte senare sälja henne som slav. — 5 Mos. 21:10—14.
Strafflagar
17. Nämn några av fördelarna med det förhållandet att lagen inte föreskrev några fängelser.
17 Strafflagarna var mycket bättre än de lagar som finns i lagböcker i vår tid. Israels lag föreskrev inte några fängelser. Det var först senare, under konungarnas tid, som fängelser med orätt inrättades i Israel. (Jer. 37:15, 16; 38:6, 28) Detta att inga fängelsestraff utmättes för något som helst brott betydde att inga brottslingar fick mat och husrum på hårt arbetande och laglydiga människors bekostnad. Om en man stal från sin medmänniska, skulle han inte sättas i fängelse och därigenom göras ur stånd att betala för vad han hade stulit och lämna offret att drabbas av förlusten. Nej, det krävdes att han skulle betala dubbelt igen för vad han hade stulit, eller mera, beroende på vad han hade stulit och vad han hade gjort med detta. (2 Mos. 22:1, 4, 7) Om han inte betalade, såldes han som slav, och det betydde att han skulle arbeta till dess han hade betalat vad han blivit ålagd genom den dom han fått för vad han hade stulit. (2 Mos. 22:3) Det var inte bara så att denna lag hjälpte tjuvens offer, utan den var också ett kraftigt avskräckande medel mot stöld.
18. Hur framhöll lagen att livet är heligt?
18 Under lagen betraktades livet som heligt. En uppsåtlig mördare kunde inte på något sätt bli frikänd. Han skulle ofelbart dödas. Sålunda läser vi i 4 Moseboken 35:30—33 om människor som flytt till fristäderna: ”Om någon slår ihjäl en annan, skall man efter vittnens utsago dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog, för att man skall kunna döma någon till döden. I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig till döden, utan han skall straffas med döden. Ej heller skolen I taga lösen, för att den som har flytt till en fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i landet. I skolen icke ohelga det land, där I ären; genom blod ohelgas landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod som har blivit utgjutet däri annat än genom dens blod, som har utgjutit det.” Detta avlägsnade en sådan ond människa ur det israelitiska samhället. Den oavsiktlige mandråparen kunde röna barmhärtighet. (Se 4 Moseboken 35:9—15, 26—29) Inte ens ett ouppklarat mord tilläts förbli utan försoning. Den stad som låg närmast mordplatsen ansågs bära på blodskuld och stå under förbannelse, om inte invånarna utförde den ceremoni som krävdes för att den samhälleliga blodskulden inför Gud skulle undanröjas. — 5 Mos. 21:1—9.
19. Hur var lagen till skydd för ens person?
19 En människas person betraktades som okränkbar. Kvinnor var skyddade mot övergrepp. (5 Mos. 22:25—27) Kidnapping var belagt med dödsstraff. Kidnapparen skulle ofelbart dödas, om man fann den bortrövade hos honom eller om han hade sålt den bortrövade som slav. — 2 Mos. 21:16; 5 Mos. 24:7.
Inga upplopp och ingen brottslighet
20. På vilket sätt eliminerade lagen brottslighet och upplopp?
20 När nationen följde lagen, hade man inget problem med brottslighet. Det förekom heller inga sittstrejker, pöbelangrepp, upplopp eller tillfällen då folket tog hand om någon regeringsfunktion. I 2 Moseboken 23:2 sägs det: ”Du skall icke följa med hopen i vad ont är eller vittna så i någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.” Det var så på grund av att familjen var den grundläggande enheten inom nationen. De unga fick lära sig djup respekt för de styrande såväl som för föräldrar. (2 Mos. 20:12; 22:28) Om någon till exempel slog sin far eller mor eller nedkallade ont över dem, skulle han dödas. (2 Mos. 21:15, 17; 3 Mos. 20:9) En son som var oförbätterligt upprorisk, som till exempel hade blivit en frossare och drinkare, skulle avrättas. (5 Mos. 21:18—21) Respekt för hemmet och familjen fick till följd respekt för nationens styresmän och särskilt för dess främste styresman, Jehova Gud.
Respekt för äganderätten
21. Hur betonades respekten för äganderätten genom lagen om borttappade föremål?
21 I denna moderna tid är den sedvänja som allmänt följs i fråga om förlorade föremål att ”upphittaren behåller det”. Men i Israel krävdes det att vem som helst som fann ett föremål skulle återställa det till ägaren. Om ägaren bodde långt bort eller var okänd, skulle föremålet tas i förvar till dess ägaren sökte efter det. (5 Mos. 22:1—3) Detta antyder att upphittaren skulle offentligt tillkännage sitt fynd för att hjälpa ägaren i hans sökande.
22. Hur skyddades rätten till egendom?
22 Egendomsrätten hölls i stor respekt. En långivare kunde inte gå till gäldenärens hus och själv ta det som hade satts i pant som säkerhet. Långivaren måste vänta utanför och låta mannen bära ut den pantade saken till honom. (5 Mos. 24:10, 11) Inte heller kunde en fordringsägare ta ifrån någon hans viktigaste existensmedel eller nödvändiga kläder. Om detta heter det i 5 Moseboken 24:6, 12, 13: ”Man skall icke taga handkvarnen eller ens kvarnens översten i pant, ty den så gör tager livet i pant. Och om det är en fattig man, så skall du icke hava hans pant till täcke, när du ligger och sover. Du skall giva honom panten tillbaka, när solen går ned, så att han kan hava sin mantel på sig, när han ligger och sover, och så välsigna dig; och detta skall lända dig till rättfärdighet inför HERREN, din Gud.”
Vänlighet mot djur
23. Vilka föreskrifter gavs till förmån för djuren?
23 Djuren ägnades också vänlig omsorg. Om någon såg ett djur i nöd skulle han hjälpa det, också om det tillhörde hans fiende. (2 Mos. 23:5; 5 Mos. 22:4) Lastdjur skulle inte överansträngas eller misshandlas. Man skulle inte binda för munnen på oxen som tröskade, för att han inte skulle kunna äta av frukten av sitt arbete, när han tröskade säden. (5 Mos. 25:4) Vilda djur behandlades med vänlighet. Man skulle inte ta både fågelmamman och hennes ungar och inte heller fågeln och äggen, och därigenom utplåna familjen. (5 Mos. 22:6, 7) Inte heller skulle någon slakta en tjur eller ett får och dess avkomma på samma dag. — 3 Mos. 22:28.
Krigslagar
24. a) Av vilken natur var Israels krig? Betydde det att militärtjänsten kom före allting annat? b) Vilka var fritagna från militärtjänst, och vilka principer låg till grund för detta?
24 Krigslagarna gällde Jehovas krig, krig som han gett befallning om och som han ledde. Men trots att det var så, menade man inte att nationens försvar var så viktigt att det upphävde familjens rättigheter. En man som var förlovad men inte hade tagit sin hustru till sig var fritagen och likaså en man som hade varit gift mindre än ett år, och i båda fallen gällde detta till dess äktenskapet hade ägt bestånd ett år. Denna föreskrift var grundad på en mans rätt att få en arvinge och att se denne arvinge och även på en kvinnas rätt att få ett barn genom sin man. (5 Mos. 20:7; 24:5) När en man hade byggt ett hus men inte hade invigt det, var han fritagen, och om en man ännu inte hade skördat frukten av en nyligen planterad vingård, var också han fritagen. (5 Mos. 20:5, 6) Fritagandet var grundat på principen att en man har rätt att njuta frukten av sitt arbete. Leviterna var fritagna därför att de gjorde tjänst vid helgedomen. Det är tydligt att denna lag satte tillbedjan av Jehova framför det militära behovet. — 4 Mos. 1:47—49; 2:33.
25. Hur säkerställdes arméns religiösa och fysiska renhet, och hur var detta till fördel i förbindelse med belägringen av fiendestäder?
25 Eftersom krigen var Jehovas krig, helgades soldaterna för krigföringen, och det krävdes renlighet i lägret. (5 Mos. 23:9—14) Det förekom heller inga kvinnliga ”följeslagerskor”, som fallet är i världsliga arméer, för att ge soldaterna möjlighet till sexuellt umgänge. Det skulle vara omoraliskhet. Dessutom avstod man under ett fälttåg till och med från sexuellt umgänge med en hustru. (1 Sam. 21:5; 2 Sam. 11:6—11) Härigenom säkerställdes arméns religiösa och fysiska renhet. Följaktligen förekom det inte våldtäkt av kvinnor som tillhörde ett besegrat fiendefolk. Eftersom lagen genomdrevs strängt, verkade den till gagn genom att den uppmuntrade fienderna att underkasta sig, därför att de visste att deras kvinnor inte skulle bli antastade. — 5 Mos. 21:10—13.
Nitälskan för sanningen
26. Vilka stadgar beträffande rättsfall främjade nitälskan för sanning och rättvisa?
26 Det krävdes att ett ögonvittne skulle vittna om vad han visste. (3 Mos. 5:1) Han skulle inte begå mened, eftersom det var att ljuga ”inför Jehova” (NW). Om anklagelser som riktades mot någon befanns vara medvetet falska, skulle den som framförde anklagelserna lida samma straff som skulle ha utmätts mot den anklagade. Följaktligen läser vi i 5 Moseboken 19:16—19: ”Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna mot honom angående någon förbrytelse, så skola båda parterna träda fram inför HERRENS ansikte, inför de män som på den tiden äro präster och domare. Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin broder, så skolen I låta detsamma vederfaras honom, som han hade tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort ifrån dig, vad ont är.” Ingen kunde dödas på grundval av indicier. Det måste finnas två ögonvittnen för att fastställa sanningen. (5 Mos. 17:6; 19:15) De som vittnat mot en man, vilken befunnits skyldig till ett brott som var belagt med dödsstraff, skulle vara de första att ta del i att stena mannen till döds. Denna lag befrämjade nitälskan för rättfärdighet i Israel. Det var således inte bara av domarna utan av alla medborgare som det krävdes att de skulle visa sin önskan att bevara landet rent från blodskuld inför Gud. Lagen avskräckte också från falska, förhastade eller obetänksamma vittnesbörd. Man fick goda resultat av den lag som var uttryckt i 5 Moseboken 17:7: ”Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig, vad ont är.”
Förbjudna äktenskapsband
27. Nämn några av lagarna beträffande äktenskapsförbindelser.
27 De lagar som reglerade äktenskapet förbjöd giftermål mellan nära köttsliga släktingar. Således heter det i 3 Moseboken 18:6: ”Ingen bland eder skall komma vid någon kvinna som är hans nära blodsförvant och blotta hennes blygd. Jag är HERREN.” Sådana släktskapsförhållanden är motbjudande för den mänskliga naturen och är genetiskt sett oförståndiga. Och den orena gärningen då en man avsiktligt hade sexuellt umgänge med sin hustru under hennes menstruation blottade hennes ”blods brunn”. Både mannen och kvinnan fick lida dödsstraff. (3 Mos. 20:18) De motbjudande förehavandena homosexualitet och tidelag var likaså belagda med dödsstraff, enligt 3 Moseboken 20:13, 15, där det är skrivet: ”Om en man ligger hos en annan man, såsom man ligger hos en kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med döden, blodskuld låder vid dem. Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas med döden, och djuret skolen I dräpa.”
Renhet
28, 29. a) Hur tjänade lagarna beträffande hälsovård och kosthåll till att bevara Israel som en avskild nation? b) Nämn några av fördelarna för den fysiska hälsan.
28 Lagarna beträffande hälsovård och kosthåll tjänade ett dubbelt uppsåt. De tjänade till att bevara Israel som en avskild nation, i det de alltid påminde dem om att de skulle vara ett i religiöst avseende rent folk inför Jehova. Dessa föreskrifter avhöll också folket från att ha sällskapliga förbindelser med de hedningar som bodde runt omkring dem. Om du läser 3 Moseboken i bibeln, kapitel 11 till och med 15, kommer du att finna att israeliterna måste vara noga med att bevara sig rena både religiöst och fysiskt. Om en israelitisk familj skulle acceptera en inbjudan att gå in i en hednings hem för att äta, kunde de stöta på många saker som kunde göra dem religiöst orena, eller också skulle de utan att veta om det kunna göra sig skyldiga till att äta blod. Sedan var det den stora faran att bli inblandad i någon avgudisk handling och naturligtvis dessutom risken att leda barnen till att genom äktenskap beblanda sig med hedningar. Det var mycket lämpligt att det i 5 Moseboken 7:3 framhölls för Israel: ”Du skall icke befrynda dig med dem; dina döttrar skall du icke giva åt deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till hustrur åt dina söner.”
29 Ur medicinsk synpunkt var dessutom lagarna för hygien och karantän jämte lagarna för moralen och förbudet mot blod förunderliga skydd mot tyfus, fläckfeber, böldpest, hepatit, gonorré, syfilis och en väldig mängd andra sjukdomar.
30. Varför bör vi vara flitiga med att ta reda på allt vad lagen förebådade?
30 Lagen var så förträfflig, men gavs bara åt Guds förebildliga nation och visade i en skuggbild de goda ting som skulle komma. Detta framhålls i Hebréerna 10:1 (NW), där vi läser: ”Ty eftersom lagen har en skugga av de goda ting som skall komma, men inte tingens själva verklighet, kan människor aldrig genom samma offer som de beständigt frambär, år efter år, göra dem som träder fram fullkomliga.” Hur flitiga bör vi då inte vara att studera det som är visat i förebild, nämligen den frihetens lag som infördes av Jesus Kristus och är omnämnd i Jakob 1:25, där vi läser: ”Men den som skådar in i den fullkomliga lag, som tillhör friheten, och som håller i med det, denne man skall, därför att han inte har blivit en glömsk hörare utan en arbetets görare, vara lycklig i att göra det.” (NW) Och med vilken ivrig förväntan kan vi inte se fram emot den rättfärdiga regering över jorden som skall bli verklighet under Kristi underbara tusenåriga styre, som nu är så nära! Då skall den nödvändiga rättfärdiga undervisningen ges åt jordens invånare, bland vilka också de uppväckta döda skall vara, enligt skildringen i Uppenbarelseboken 20:12, 13 (NW), där vi läser: ”Jag såg de döda, de stora och de små, stå inför tronen, och bokrullar öppnades. Men en annan bokrulle öppnades; det är livets bokrulle. Och de döda blev dömda efter det som var skrivet i bokrullarna, i överensstämmelse med sina gärningar. Och havet gav ifrån sig de döda som var i det, och döden och hades gav ifrån sig de döda som var i dem, och de blev dömda individuellt i överensstämmelse med sina gärningar.”
[Bild på sidan 496]
Guds lag sörjde för att en dag skulle vara fri från arbete. Den kunde användas till sådant som var heligt, till exempel att undervisa barnen om Guds bud