Var inte för snar att ifrågasätta motivet
DET ligger sannerligen i den fallna människans natur att vara snar att ifrågasätta andras motiv! En pojke ger kanske sin lärarinna en present till tack för all hennes möda, men hans skolkamrater kanske är snara att anklaga honom för att göra detta av själviska motiv och säger att han vill ställa sig in hos lärarinnan. Är det småsint? Barnsligt? Utan tvivel, men en smula själviskhet, en smula brist på kärlek, är kanske också med i detta att vara snar att ifrågasätta motivet.
Det är sannerligen kärlekslöst att vara snar att ifrågasätta andras motiv, och vuxna människor är ibland lika benägna att göra detta som barn är. Men i vårt dagliga umgänge med andra bör vi vara snara att tillskriva andra goda motiv, vi bör vara vänligt inställda till andra och hellre fria än fälla.
Om till exempel en äkta man vill göra sin hustru glad och lycklig genom att överraska henne med en blombukett eller en ask choklad, då bör hon glädja sig åt detta tecken på kärlek; hon bör inte, utan mycket goda skäl, börja undra över hans motiv, som om han skulle ha gjort sig skyldig till något snedsprång och nu ville gottgöra detta! Hur kärlekslöst, hur dåraktigt vore inte det! Men ändå finns det hustrur som tänker och handlar just på ett sådant sätt — och även äkta män för den delen!
Vad som kan hjälpa oss att ta oss i akt för att vara snara att ifrågasätta andras motiv är att vi påminner oss att det i bibeln vid upprepade tillfällen framhålls att Satan, djävulen, handlar på det sättet. När Jehova Gud till exempel riktade Satans uppmärksamhet på den rättfärdige Job, var Satan snar att ifrågasätta Jobs motiv till att tjäna Gud. Men trots allt vad Satan kunde göra, blev det bevisat att han hade fel och att Job var sannfärdig. — Job 1:7—22; 42:7—17; Upp. 12:10.
Till dem som har nått själva nadir, botten, i vad det gäller att ifrågasätta andras motiv, hör sådana män som ateisten markis de Sade, som ansåg att man borde ana ett dåligt motiv bakom alla ärbara mänskliga handlingar. Enligt honom — för att anföra ett enda exempel — är föräldrar inte förtjänta av respekt och tacksamhet, eftersom de då de sätter barn i världen och sedan fostrar upp dem bara har följt av själviskheten dikterade instinkter och motiv. Men när Skaparen, Jehova Gud, danade människan till sin avbild och likhet, danade han en varelse som ägde förutsättningar att nå högt i fråga om förfining, godhet och osjälviskhet. — 1 Mos. 1:26, 27.
Det är dåraktigt att vara snar att ifrågasätta andras motiv. Om man gör det, berövar man sig mycken lycka. I synnerhet när man har med kristna bröder att göra är det mycket bättre att gå en smula till ytterlighet åt andra hållet, vara litet för givmild, för tillitsfull, än att vara för kritisk, för misstänksam. Genom att vara tillitsfull i stället för misstänksam vållar man inte några missförstånd i onödan, och man frestas inte heller att säga eller göra sådant som man får ångra efteråt! Det är i själva verket nyttigt för både sinnet och kroppen att vara förhoppningsfull, att önska tro gott om andra.
Bibeln ger oss ett exempel på hur dåraktigt det är att vara snar att ifrågasätta andras motiv, nämligen i 2 Samuelsboken 10:1—19. Konung David i Israel sände vid ett tillfälle sorgebetygelser till Ammons konung då dennes fader hade dött. Men Ammons konung var snar att ifrågasätta konung Davids motiv och höll hårdnackat fast vid sin felaktiga uppfattning, ja, han gick så långt att han fick en grannkonung att ge sig i krig med konung David. Följden blev att Ammons konung bara drog elände över sig själv och sitt folk. — 2 Sam. 12:26—31.
Man kan få hjälp att motstå benägenheten att vara snar att ifrågasätta andras motiv, om man gör klart för sig att den kan bottna i ett slags rivalitet, ett slags konkurrenslust. Hur så? Jo, genom att man, då man är snar att ifrågasätta en annans motiv, nedvärderar denne och på så sätt söker uppvärdera sig själv genom att göra jämförelser. Detta kan man göra omedvetet, eftersom människohjärtat är illfundigt, bedrägligt. — Jer. 17:9.
Genom att vara snar att ifrågasätta andras motiv är man djärv nog att ta på sig mera än man i själva verket kan. Jesus Kristus, Guds Son, kunde snabbt bedöma andra människors motiv, såsom det framgår av evangelierna. Och detta kunde även aposteln Petrus göra, eftersom han mirakulöst hade blivit beklädd med den heliga anden, vilket framgår av att han kunde avslöja de skrymtaktiga lögnarna Ananias och Safira. Men Gud har inte givit någon människa på jorden i denna tid sådan förmåga. — Matt. 22:17, 18; Apg. 5:1—11.
I synnerhet empatin, förmågan att tänka sig in i en annans belägenhet, kan hjälpa oss att inte vara för snara att ifrågasätta andras motiv. Vi tillskriver vanligen oss själva ädla motiv till det som vi säger och gör, eller hur? Varför skulle vi då inte tänka att andra också har ädla motiv till det som de säger och gör? Egentligen är det en fråga om att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss. Vi vill inte att andra skall vara snara att ifrågasätta våra motiv, eller hur? — Matt. 7:12.
Att ifrågasätta motivet behöver emellertid inte alltid vara orätt. När det gäller affärer till exempel, måste man vara medveten om den frestelse att överdriva, att rucka litet på sanningen eller att använda vissa knep, som egennyttan kan väcka. I sådana fall är det förnuftigt att handla enligt tesen ”köparen tage sig i akt”. Det kan också vara berättigat att bedöma motiven sedan de har blivit uppenbara genom utförda handlingar; såsom när en felande kallas inför den kristna församlingens dömande kommitté. Men tänk på att det i ett sådant fall inte är något snabbt eller förhastat förknippat med att man ifrågasätter motivet. — 1 Kor. 5:1—13; Jud. v. 4—19.
Förutom i sådana undantagsfall bör vi vara ädelmodiga, barmhärtiga, tillitsfulla, redo att hellre fria än fälla, när vi begrundar våra arbetskamraters, egna familjemedlemmars eller medkristnas motiv. Tänk på att det är Gud som ”ser till hjärtat”. Vi kan emellertid läsa vårt eget hjärta, och därför bör vi, framför allt som skall bevaras, bevara vårt hjärta genom att vi är noga med att våra egna motiv alltid är rena. — 1 Sam. 16:7; Ords. 4:23.