Kan ett barn vara ”en god Kristi Jesu stridsman”?
När kan man börja undervisa ett barn? Vilken lön medför det, om man börjar tidigt?
KAN ett litet barn vara ”en god Kristi Jesu stridsman”? Kan ett barn förståndsmässigt vittna om sin tro på Gud och på bibeln? Kan det verkningsfullt tala om bibelns läror och principer med andra och alltså verkligen likna Timoteus i forna dagar, som var ”en god Kristi Jesu stridsman”? — 2 Tim. 2:3.
De här frågorna har blivit aktuella på grund av det som en av Amerikas populäraste romersk-katolska prelater, biskop Sheen, som ofta framträder i radio och TV, har haft att säga i detta ämne. När han nyligen blev utnämnd till biskop i Rochester i New York, införde han en del nyheter, bland annat att barnen i hans stift hädanefter skall konfirmeras när de går ut skolan och inte vid den vanliga åldern, mellan nio och tolv år.
När han förklarade varför han ville ändra på detta, sade han bland annat: ”Som det nu är anmodas biskoparna att konfirmera små pysar och jäntor och sända ut dem som Kristi stridsmän. Konfirmation bör inte förrättas allmänt innan den som skall konfirmeras är redo att utöva sitt lekmannaprästerskap i världen.” Biskop Sheen anser tydligen inte att katolska ungdomar kan göra detta innan de uppnår sjutton eller aderton års ålder, eftersom de vanligen är i den åldern då de går ut läroverket. — Time för 24 februari 1967.
Vid vilken ålder kan barn egentligen uppträda som Kristi Jesu stridsmän? Det beror till en del på hur allvarligt föräldrarna ägnar sig åt att undervisa barnen i bibeln och — i mycket stor utsträckning — även på barnens egen läggning.
Färska exempel ur det verkliga livet
Det har visat sig den ena gången efter den andra att små barn verkningsfullt kan vittna om sin tro. En man i Tyskland talade till exempel en dag om för sina fyra barn att han ämnade se sig om efter en annan mor åt dem, eftersom deras nuvarande mor studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Det yngsta barnet, en dotter på åtta år, sade då frimodigt: ”Men pappa, det kan du inte göra! Vet du inte att du då skulle begå äktenskapsbrott?” Förbluffad sade han i vredesmod: ”Vad nu då! Du vet inte ens vad det betyder! Varför använder du sådana ord?” Oförskräckt tog barnet till orda igen och förklarade vad en äktenskapsbrytare är. ”Bibeln säger att om en man har en hustru, då skall han stanna hos henne och inte skilja sig från henne. Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan är en äktenskapsbrytare.” (Matt. 5:31, 32; 19:9) Sedan talade hon i ungefär en halv timme till försvar för bibelstudium, medan hennes mor och hennes far tyst hörde på. Under någon tid därefter undvek fadern att ha något med flickan att göra; och även om han inte har slutat upp med att visa sitt misshag över att hustrun studerar bibeln, talar han inte längre om att skaffa en annan mor åt barnen.
Ja, till och med en åttaåring kan med stor tillförsikt försvara sin tro på Kristus Jesus, om föräldrarna hörsammar Jesu ord: ”Låt de små barnen komma till mig; försök icke att hindra dem, ty Guds rike tillhör dylika människor.” — Mark. 10:14, NW.
Ett annat exempel gäller en pojke i en stor stad i Mellanamerika. När han var nio år, försvarade han med stor kraft sina adventistiska uppfattningar, då han kom i samtal med Jehovas vittnen. Men så en dag beslöt han sig för att gå till ett av vittnenas möten för att se hur mycket han kunde finna att anmärka på i fråga om deras läror och tillvägagångssätt. Det som han då fick se och höra tilltalade honom emellertid så mycket att han tackade ja till en inbjudan att komma till ett bibelstudium i ett hem tisdagen därpå. Vid studiet skaffade han sig ett eget exemplar av läroboken ”Låt Gud vara sannfärdig”, och från den stunden fortsatte han med att komma till Jehovas vittnens möten. Efter tre månader gick han på egen hand från hus till hus och erbjöd bibliska tidskrifter åt dem han träffade. Några månader senare, han hade då fyllt tio år, blev han döpt i lydnad för den befallning som ges i Matteus 28:19, 20. Kort därefter blev han heltidsförkunnare, pionjär, och två år senare förordnades han att verka som pionjär med särskilt uppdrag tillsammans med sin mor.
Han blev då, jämte modern, sänd till en stad där det inte fanns några vittnen. Inom tre år fanns där en grupp om femton vittnen, och de kunde bli organiserade som en församling. Vid femton års ålder blev den här pojken förordnad till tillsyningsman över församlingen, och han fick samtidigt andra ansvarsfulla uppgifter att sköta: att leda församlingens Vakttornsstudium och att fungera som skoltjänare i den teokratiska skolan. Aposteln Paulus’ råd: ”Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull”, var sannerligen aktuellt för honom där. (1 Tim. 4:12) Fyra år senare fick han bege sig till en annan församling, och sedan ytterligare en del år gått, inbjöds han till Vakttornets Bibelskola Gilead i Brooklyn i New York, där han genomgått en kurs nyligen. Den här pojken behövde sannerligen inte vänta till de sena tonåren, innan han blev ”en god Kristi Jesu stridsman”, eller hur? Det som han upplevt är visserligen i många avseenden enastående, men att barn vid så unga år kan vara goda Kristi Jesu stridsmän talas det om då och då i Jehovas vittnens årsbok.
Den unges förmåga att lära
Egentligen har många vuxna i långa tider undervärderat små barns förmåga att lära, såväl som deras önskan att lära, deras stora iver att inhämta kunskap. I det sammanhanget är det intressant att ta del av vad sociologerna Wann, Dorn och Liddle har publicerat i sin bok Fostering Intellectual Development (1963). Dessa forskare, som frågade ut flera hundra förskolebarn, framhöll bland annat: ”Djupet och vidden av de upplysningar och den insikt som dessa tre, fyra och fem år gamla barn satt inne med var mycket större än vi hade föreställt oss. ... Vi kom mycket tidigt underfund med att de små barnens intressen var alltomfattande. ... Vidden av den kunskap de små barnen hade gjorde djupt intryck, men ännu djupare intryck gjorde de sätt, på vilka de använde och prövade kunskapen. De upplysningar dessa barn inhämtade var för dem ett slags råmaterial, det byggnadsmaterial de använde i sitt tänkande och resonerande. ... De förband olika idéer och begrepp med varandra. De försökte förstå förhållandet mellan orsak och verkan.” Ett gott exempel är den fråga en fyraåring ställde första gången han såg en väldig grävskopa i arbete: ”Pappa, hur såg den maskinen ut som man använde för att göra jorden?”
Hur viktigt det är att föräldrarna visar kärleksfull omtanke om barnets utveckling framhävdes kraftigt av de resultat som ett brittiskt läkarteam kommit till vid sitt studium av vad som orsakar förtidsbörd och vilken verkan det har på barnet att det fötts för tidigt. De fann att det ofta var ogynnsamma ekonomiska omständigheter som ledde till att mödrarna födde sina barn för tidigt. Till en början föreföll det också som om det för tidigt födda barnet hade ett definitivt handikapp i skolan, men senare fann man att det bara berodde på att sådana handikappade barn kom från hem där barnen fick ringa moderlig omvårdnad och där föräldrarna visade föga intresse för barnens framsteg i skolan. För tidigt födda barn befanns hålla jämna steg med sina skolkamrater som inte fötts i förtid, om de hade fått god moderlig omvårdnad och deras föräldrar visade intresse för de framsteg de gjorde i skolan.
Sådana rön understryker det faktum att barnen kan övas att bli goda Kristi stridsmän innan de når de sena tonåren. Men det är inte troligt att de blir detta, om de inte blir föremål för god tillsyn av intresserade föräldrar, vilket framhäver att föräldrarna måste börja tidigt med att undervisa sina barn om Gud och bibeln. Hur tidigt? Så tidigt som möjligt. Ja, de som är intresserade av framsteg på läsningens område har sagt oss att mödrar bör börja med att läsa för sina barn senast när de är två år gamla och göra detta till en regelbunden vana. Det påminner oss om vad Mose befallde fäderna i Israel: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och all din själ och all din livskraft. Och dessa ord, som jag giver dig befallning om i dag, måste visa sig vara på ditt hjärta; och du skall inskärpa dem hos din son och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du lägger dig och när du stiger upp.” Ja, inget tillfälle fick förbises, när det gällde att undervisa de små hebreiska barnen om Gud och hans fordringar. — 5 Mos. 6:5—7, NW.
Att den kristne lärjungen Timoteus hade blivit undervisad på detta sätt från sin tidigaste barndom av sin mor, Eunice, och sin mormor, Lois, eftersom hans far var grek och icke troende, framgår av det som aposteln Paulus skrev till honom många år senare: ”Men förbliv du vid det som du har lärt och som du har fått visshet om. Du vet ju, av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifter, som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i Kristus Jesus.” Det råder inget som helst tvivel om saken. Timoteus blev undervisad om Gud och bibeln vid mycket späd ålder. — 2 Tim. 3:14, 15.
Kloka och förståndiga kristna föräldrar kommer fördenskull att börja tidigt med att göra sina barn förtrogna med bibelns sanningar. Så snart de kan uppfatta och uttala olika ord kan man lära dem att Gud har gjort allting, att han har ett namn, Jehova, att han bor i himmelen där ovan, att man inte kan se honom med mänskliga ögon och att hans bok, som är helig och är en vägledning för oss, är bibeln. I det sammanhanget kan boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset vara till mycket värdefull hjälp vid studiet. Verkligt stor hjälp kan man också ha av de nya grammofonskivorna med kristna sånger ur sångboken ”Singing and Accompanying Yourselves with Music in Your Hearts”, vilket många mödrar redan har omvittnat. Det krävs möda, men man får stor belöning då man lägger märke till vilken kunskap små barn kan tillägna sig och använda när de börjar vandra i Kristi Jesu fotspår.
Fostran av personligheten skall också börja tidigt
Men om ditt barn skall bli en god Kristi Jesu stridsman, är det lika viktigt, om inte viktigare, att det från sin tidigaste barndom får rätta principer inpräntade hos sig. Ja, redan under de första veckorna och månaderna i ett barns liv hjälper modern till med att utveckla barnets personlighet genom den kärlek och ömma vård hon ger barnet. En läkare, S. F. Yolles, skriver till exempel: ”Barnpsykologer och -psykiatrer har upptäckt förvånande, nya fakta. ... Ett spädbarn är en sökande, reagerande människovarelse — med tidigare oanade förmågor att lära mycket tidigt i livet och att i mycket större utsträckning påverkas i god eller ond riktning — genom den påverkan det röner av sin mors uppförande.”
En liknande tankegång skymtar fram i ett uttalande av dr Spock, Amerikas populäraste rådgivare i frågor som gäller barnuppfostran, som påstår att barnets läggning redan vid tre års ålder har fått en inriktning hänemot ett konstruktivt eller destruktivt mål. ”De drag hos personligheten som har blivit ganska väl utbildade före tre års ålder har med sådana allmänna egenskaper att göra som förtröstansfullhet kontra misstänksamhet, vänlighet kontra antagonism, optimism kontra pessimism” osv. Och Benjamin Fine, en medarbetare i New York Times som sysslar med barnuppfostringsfrågor, skriver i sin bok 1.000.000 Delinquents: ”De sex första åren är de viktigaste för bestämningen av våra karaktärsdrag.”
Allt detta stämmer överens med de rön som Sheldon och Eleanor Glueck har gjort. De lär ha utfört den mest energiskt bedrivna undersökningen i Amerika av vad det är som orsakar ungdomsbrottslighet, och de har kommit till den slutsatsen att ungdomsbrottslingar kan förväntas komma från de hem, där det varit klent beställt med förståelsen, tillgivenheten och den moraliska styrkan och kraften, och att tendensen till brottslighet ”tydligen är djupt förankrad i kropp och sinne och huvudsakligen uppstår på grund av missbildningar hos personligheten ... under de allra första åren i livet”.
När man tänker på detta, förstår man att aposteln Paulus’ ord till de kristna i Tessalonika bör väcka alla mödrar till eftertanke. Paulus hade varit den förste att predika de goda nyheterna för de kristna där i staden, och därför kunde det sägas att det var han som hade tagit vård om dem alltifrån deras andliga barndom. Han hade varit så framgångsrik i detta att deras förmåga att uthärda förföljelse hade blivit känd vida omkring. Och vilken metod följde då Paulus? ”Vi [blevo] milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina små barn. Eftersom vi hyste öm tillgivenhet för eder, funno vi stor glädje i att icke endast giva eder Guds goda nyheter utan också våra egna själar, emedan ni blevo oss kära.” Hur förnuftig är därför inte den skriftenliga uppfattning som innebär en begränsning av kvinnans verksamhetsområde, så att hon i första hand skall kunna ägna sin uppmärksamhet åt kärleksfull omvårdnad och fostran av sina barn! — 1 Tess. 2:7, 8, NW.
Det är naturligtvis inte bara på mödrarna som detta ansvar vilar, men de är ju mest tillsammans med barnen under dessa så betydelsefulla förskoleår. Att även fäderna har ett ansvar påvisade aposteln Paulus i detta sammanhang, eftersom han också liknade sin verksamhet vid det som en far har att göra: ”Ni [veta] väl, hur vi beständigt förmanade var och en av eder, såsom en fader gör med sina barn, ... för att ni skulle fortsätta att vandra värdigt Gud.” (1 Tess. 2:11, 12, NW) Såsom vi redan har sett befallde Mose fäderna att undervisa sina barn om Jehova, och aposteln Paulus uppmanade fäderna att fostra sina barn ”i Jehovas ... auktoritativa råd”. En far kan inte göra någonting bättre i det sammanhanget än att ha ett regelbundet bibelstudium med sina barn. Båda föräldrarna måste samarbeta, var och en i överensstämmelse med sin tid och sina tillfällen, och därvid har modern så mycket större möjligheter, men det som fadern gör väger ofta tyngre. Vi läser ju också: ”Hör, min son, din faders tuktan och förkasta icke din moders undervisning.” — Ef. 6:4, NW; Ords. 1:8.
Ja, om föräldrarna undervisar ett barn ordentligt och börjar tidigt, kan följden bli att detta barn, redan i mycket tidiga år, kan bli dem till mycket stor glädje, och i stället för att bli en brottsling kan det bli en åt Gud överlämnad tjänare och visa sig vara ”en god Kristi Jesu stridsman”.