Försök att undergräva bibelns auktoritet

”Var och en som hör dessa mina ord och gör dem skall därför liknas vid en omdömesgill man, som byggde sitt hus på klippan. Och regnet strömmade ned, och störtfloderna kommo, och vindarna blåste och piskade mot det huset; men det störtade icke in, ty det hade blivit grundat på klippan.” — Matt. 7: 24, 25, NW.

DET snabbaste sättet att förstöra en byggnad är att slå sönder grunden under den. Så gör tyngdkraften resten. Det snabbaste sättet att förstöra kristen tro är att slå sönder grunden under den. Tvivel och tveksamhet kommer då att fullborda verket. Grunden för vår tro är en bok. Denna bok är bibeln. I våra dagar hamrar och bultar en hel härskara av folk på denna kristendomens grundval och försöker slå bort den. I gångna tider blev de som skrev bibeln dödade, de som trodde på den blev torterade, bibelöversättare blev brända på bål, och biblar blev lågornas rov. Likväl lever boken ännu i dag. Den attackeras fortfarande, men angreppen är mer växlande, mer försåtliga. De riktar sig alla mot bibeln från många olika håll: från vetenskapen, från ateismen och — överraskande nog — från dem som poserar som dess vänner, nämligen kristenhetens präster och predikanter.

2. Har du tro på bibeln? Är din tro grundad på fakta? Är det så, att du både hör och rättar dig efter bibelns ord, eller visar sig din tro vara död, i det att inga gärningar i harmoni med den kommer till synes? Många bygger inte upp ett kristet liv på en klippgrund, utan grundar sitt religiösa liv på vidskepelsens och traditionens sand, på lättroget anammade dogmer och ceremonier. Trosuppfattningar, som är byggda på sådana falska grundvalar, kommer inte att överleva stormiga angrepp, men den sanna tron, som är grundad på kunskap om Guds ord och lydnad för det, kommer att stå fast, likt ett hus på en klippa. Inte heller kommer angrepp från människor, som sätter tron på prov, att allvarligt undergräva den, eller Guds domar — när den blir vägd på en våg — att finna den för lätt. Både den tro som består och det slag av tro som bryter samman omtalas i Jesu liknelse: ”Var och en som hör dessa mina ord och gör dem skall därför liknas vid en omdömesgill man, som byggde sitt hus på klippan. Och regnet strömmade ned, och störtfloderna kommo, och vindarna blåste och piskade mot det huset; men det störtade icke in, ty det hade blivit grundat på klippan. Vidare, var och en som hör dessa mina ord och icke gör dem skall liknas vid en dåraktig man, som byggde sitt hus på sanden. Och regnet strömmade ned, och störtfloderna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det störtade in, och dess fall var stort.” — Matt. 7:24—27, NW.

3. Vetenskapen har försökt vålla bibelns fall, och den har gjort skapelseberättelsen till sin förnämsta skottavla och teorier om utveckling, evolution, till sina glödande pilar. Dessa brinnande projektiler har förvandlat mångas tro till aska, därför att den inte haft någon grund, men de har aldrig lyckats tränga igenom den sanna trons sköld. (Ef. 6:16) Ja, till och med den framåtskridande vetenskapen själv utsläcker evolutionslärans glödande pilar! Evolutionslärans förespråkare hade en tid en del besynnerliga idéer om spontan självalstring av liv, men nya kunskaper har tvingat dem till att överge dessa teorier. De påstod, att egenskaper som förvärvats genom miljöpåverkan överfördes till avkomman, men de måste överge denna lockande teori, när den moderna ärftlighetsforskningen visade, att sådana egenskaper inte är ärftliga. När Darwin sökte förfäkta, att de bäst utrustade överlever, förmådde han inte förklara hur några blir bättre utrustade, vilket är själva nyckelproblemet. Hugo de Vries förklarade att små, ärftliga förändringar i livsformer uppkommer genom mutationer, men nu upptäcker vetenskapsmännen till sin bedrövelse, att dessa sällsynta mutationer är till skada i stället för till gagn och möjligen kan anges som orsak till en degeneration eller försämring, en tillbakagång eller en utveckling nedåt, men inte till en utveckling uppåt. Men om vetenskapen läte sig berövas dessa föråldrade påståenden, skulle dess evolutionsteori helt enkelt vara bankrutt, och detta förhållande vill man inte ärligt vidgå. De som gör propaganda för evolutionsteorien matar därför fortfarande en godtrogen och oupplyst allmänhet med dessa förfalskningar.

4. I juni månad 1952 hölls i New York en internationell antropologkonferens, och i ett reportage från ett av konferensens sammanträden angav New York Times för den 12 juni vilken slutsats man kommit till, i följande rubrik: ”Kroppens evolution förklaras vara till ända.” Detta stämmer överens med den åsikt som framfördes av Lucien Cuénot, en av Frankrikes framstående biologer, vilken i sin bok L’adaptation talar om evolutionens träd och säger: ”Evolutionens sav cirkulerar inte längre.” Inom parentes kan det nämnas, att innan Cuénot dog, år 1951, övergav han evolutionsteorien såsom ohållbar, till stor bestörtning för sina kolleger inom den vetenskapliga världen. Det är mycket förmånligt för evolutionslärans målsmän att förklara att evolutionen har upphört. De behöver då inte visa att den pågår nu. De behöver då inte känna sig brydda över sin oförmåga att påvisa att den är i verksamhet nu.

5. Ännu en intressant sak kom fram vid detta antropologmöte i New York. Under rubriken ”Grottmänniskans ålder nedskuren med 35.000 år” återgav New York Times för den 10 juni de samlade vetenskapsmännens uppfattning, att ”den nutida europeiska människans stamfäder kanske är 35.000 år yngre än man tidigare har trott”, att ”ny forskning ger till känna att grottmänniskan var utdöd i Europa senast år 13.000 f. Kr.” Denna kraftiga minskning av grottmänniskans ålder från 50.000 till 15.000 år har framtvingats av den nyligen uppfunna radiokolklockan. Denna apparats inträde på scenen kom Chicago Sun-Times för den 27 maj 1951 att tillkännage, att evolutionisterna hade skurit ned det nutida människosläktets ålder från 1.000.000 år till 50.000 år. Vetenskapen putsar siffran undan för undan, så att den mer och mer närmar sig människosläktets av bibeln angivna ålder, 6.000 år. Att de kolklocke-siffror, som man har för närvarande, kanske inte är slutgiltiga insågs av konferensens deltagare, ty Times rapporterade: ”Det framkastades, att metoden att medelst radiokol göra tidsbestämningar kan komma att revideras längre fram, om man kan påvisa olikheter i den naturliga hastighet, varmed den radioaktiva isotopen bildas, eller om man upptäcker anomalier i den hastighet, varmed kolet utnyttjas av växande substanser.”

Arkeologien förnekar evolutionen

6. Den arkeologiska vetenskapen vederlägger teorien om evolution i stället för att understödja den. Lägg märke till följande: ”Märkvärdigt nog, i betraktande av de krav i denna riktning som den evolutionistiska skolan framställer, finner vi i Egypten ingenting som tyder på mänsklig evolution. Och vad mera är, läran om att människan började med ett djuriskt intellekt och så småningom utvecklade sin höga och säregna kultur vederlägges av vittnesbörden från detta land. Ja, det visar sig på ett slående sätt, att raka motsatsen är fallet. I stället för att bevisa utvecklingsprocessen är människans historia, sådan den kommer till synes i Egyptens arkeologi, en konsekvent redogörelse för degeneration. Den framstående Sayce, en av de skickligaste arkeologerna i denna stora vetenskaps hela historia, gav uttryck åt sin förundran och häpnad över det höga kulturstadium som man träffar på i det egyptiska folkets allra tidigaste urkunder. Andra auktoriteter, såsom Baikie, har skrivit mycket utförligt om detta ämne. Man hade hoppats, att när utgrävarna slutligen nådde orörda gravar från den första dynastiens tid, skulle de ber finna sig i den egyptiska kulturens morgongryning. ... Genom de första gravarna blickar vi tillbaka in i en äldre, föregående kultur, som bländar och förvånar det mänskliga förståndet. I stället för att finna en i utveckling stadd mänsklighets morgongryning ser vi människosläktet redan stå på de kulturella bedrifternas middagshöjd. ... I Egypten, liksom annorstädes, finner vi ingen trevande begynnelse på en låg, djurisk, nivå, utan i stället ser vi till vår häpnad, hur detta folk plötsligt träder fram på ett högt kulturstadium. ... Vi får inte anta, att detta tillstånd är en enbart egyptisk företeelse eller säreget för någon ras eller något land över huvud taget. Samma egendomliga motsägelse mellan de bedrägliga teorier, som läran om organisk evolution uppställer, och den mänskliga historiens fakta har man iakttagit överallt, där man varit i stånd till att sprida de arkeologiska upptäckternas fackelsken över ett visst område.” — Sid. 41, 42, 49, 50 i boken Dead Men Tell Tales av H. Rimmer.

7. Trots det att bibeln oavlåtligen bekräftas genom den framåtskridande kunskapen, opponerar sig en del av kristenhetens präster och predikanter mot bibeln för att ställa sig på vetenskapens sida. Den 3 maj 1952 återgav tidningen Morning Call i Allentown i Pennsylvanien följande uttalande av Rev. Joseph B. Mohr: ”Det är beklagligt, att läran om bibelns ofelbarhet av många har uttolkats så, att Skriften till alla sina delar, också dem som stammar från förvetenskaplig tid, är av lika värde för oss i dag och lika bindande.” Vad denne prästman försöker säga, i detta sitt kringgående anfall i bibelns flank, är att Guds ord inte är tillförlitligt, att om de män, som har skrivit det, hade känt vetenskapen, så skulle de ha skrivit det på ett annat sätt, att om Gud, som inspirerade det, hade vetat vad vetenskapsmännen nu vet, skulle han ha låtit det skrivas annorlunda, att när vi måste välja mellan vetenskapen och bibeln, bör vi välja vetenskapen. Detta är endast typiskt för så många präster och predikanter i kristenheten i våra dagar. De bygger på vetenskapens drivsand, inte på Guds ords orubbliga klippa.