Måste jag tro på evolutionsläran?

PÅ SENARE år har några delstater och skolstyrelser i Förenta staterna rest invändningar mot att evolutionen lärs ut som ett faktum i de allmänna skolorna. En av dessa delstater är Kalifornien.

Kaliforniens skolöverstyrelse beslutar vad som skall inbegripas i skolornas läroböcker. Men den tar emot rekommendationer från expertgrupper inom olika områden. En av dessa grupper är statens rådgivande kommitté för vetenskaplig utbildning. Den gav en mall för den vetenskapliga undervisningen i delstatens allmänna skolor.

Den rådgivande kommittén rekommenderade att ämnet evolution skulle läras ut som ett faktum och inte bara som en teori. Skolöverstyrelsen gick emellertid inte med på detta. Den stadgade att man skulle undervisa om evolutionen som en teori och inte som ett faktum. Den gav också anvisningar om att läroböckerna skulle omnämna skapelsen som en annan förklaring av livets uppkomst, vilken hade ett visst vetenskapligt underlag.

Den vetenskapliga kommittén reagerade explosivt och sade i grund och botten: ”Det råder inget tvivel om att evolutionen är ett faktum. Vi ser exempel på den varje dag. Ingen ansvarig människa ifrågasätter den. Den är lika mycket faktum som gravitationen och atomerna!” En kommittémedlem liknade till och med tron på skapelsen vid tron på sådan vidskepelse som astrologi eller på att månen är gjord av ost eller att spädbarnen kommer med storken.

Det finns emellertid många som ifrågasätter evolutionslärans giltighet. En sådan person, som aldrig hade betraktat de ”bevis” som anförs för evolutionsläran såsom slutgiltigt bindande, beslöt sig för att intervjua sådana som tror på den. Det som här följer är hans reflexioner jämte verkliga samtal i samband med intervjuer av personer som trodde på evolutionsläran.

”Jag tror på evolutionen”, sade en distingerad herre till mig, ”därför att vetenskapen grundligt har utforskat detta ämne och enhälligt godtar evolutionen som ett faktum.”

”Ni hyser stor tillit till vetenskapsmännen”, genmälde jag.

”Det de har uträttat vittnar om deras pålitlighet, inte sant?” svarade han.

Hans skäl till att tro på evolutionen upprepades många gånger under mina intervjuer. Jag upptäckte att de flesta som tror på evolutionen tror på den därför att man har sagt dem att alla intelligenta människor tror på den.

En bildad kvinna i fyrtioårsåldern utmanade mig med följande fråga: ”Vilka kvalifikationer har ni för att bestrida professionella vetenskapsmäns rön?”

Jag svarade: ”Låt mig först säga att de strider inbördes. De tvistar om när det hände, varför det hände, hur det hände, hur snabbt det hände och till och med om det över huvud taget har hänt!”

”Nu”, fortsatte jag, ”vill jag svara på er fråga om mina kvalifikationer. Vilka kvalifikationer har en domare som skall döma i ett fall som gäller medicinska frågor, som han inte har någon utbildning i? Om han är intelligent och objektiv, lyssnar han till experternas argument för och emot och fattar sedan beslut på grundval av deras vittnesmål. Hur skulle man annars kunna fatta beslut inom olika kunskapsområden i denna specialiseringens tidsålder?”

”Men evolutionen är ett så fackmässigt ämne”, protesterade hon.

Jag svarade: ”Theodosius Dobzhansky [en evolutionist] säger att mycket av vetenskapsmännens arbete är obegripligt för den genomsnittlige lekmannen men att evolutionen inte är det. Han säger att det här är fråga om elementär biologi. Och George Gaylord Simpson [en annan framstående evolutionist] medger att det är omoraliskt att ha blind tro, vare sig det gäller en religiös lära eller en vetenskaplig teori. Han säger också att det är människans ansvar att pröva specialisternas rön och sedan fatta ett avgörande och att man inte behöver vara biologiforskare för att göra en rätt värdering av bevisen för evolutionsläran.”

”Alltför många människor”, sade jag till sist, ”godtar helt enkelt andras åsikter och upprepar deras idéer precis som papegojor, i stället för att ta sig tid att undersöka fakta.”

När hon inte sade något, tillade jag: ”Ni skulle bli förbluffad om ni fick veta hur många som tror på evolutionsläran trots att de praktiskt taget inte vet något om den.”

Skrämseltaktik och ”hjärntvätt”

Innan jag började gå från hus till hus och intervjua människor som tror på evolutionsläran läste jag omkring tjugo böcker som skrivits av evolutionister. Men redan dessförinnan hade jag under många år sedan min universitetstid strävat efter att hålla jämna steg med vetenskapens utveckling på detta område. Men nu undersökte jag i synnerhet nyutkomna skrifter av framträdande evolutionister.

Jag lade då tydligt märke till det slags ”skrämseltaktik” eller ”hjärntvätt” de tillgrep. Detta framgår av följande korta resumé från tolv böcker av elva olika evolutionister:

Evolutionen är allmänt godtagen av vetenskapsmän som är kompetenta att bedöma saken. Den erkänns av alla ansvarsmedvetna vetenskapsmän. Alla ansedda biologer är överens om att den är ett fastslaget faktum. Inget upplyst sinne i våra dagar förnekar att människan härstammar från fiskarna. Detta är inte längre föremål för tvivel.

Bevisen är överväldigande. Ingen som är fri från gamla illusioner och fördomar begär några ytterligare bevis.

Detta är alla dessa evolutionistiska skribenters samstämmiga mening. Men när påståendena blir så allmänt hållna, så dogmatiska, verkar de misstänkta. Det föreföll mig som om evolutionisterna genom att använda en spärreld av avskräckande uttalanden försöker skrämma folk att inte göra motstånd och ställa frågor.

Men varför skall någon som ifrågasätter en teori betecknas som inkompetent, oupplyst, en fånge under gamla illusioner och fördomar? Skulle vetenskapsmän som verkligen har fakta bakom sig ta sin tillflykt till sådana ovetenskapliga, oresonliga metoder?

Denna ”psykologiska krigföring” eller ”hjärntvätt” omvänder visserligen människor till att tro på evolutionsläran, men nästan alla dessa omvända är vanligen försvarslösa när de ställs inför någon som gör motstånd mot armvridningen och begär verkliga bevis.

Inga svar

Jag frågade till exempel en intelligent kvinna som bodde mycket exklusivt: ”Varför tror ni på evolutionen?”

”Därför att jag ser den hela tiden”, sade hon och gjorde en gest mot trädgården. Men när jag försökte ta reda på några detaljer, började hon rodna, så jag drog mig taktfullt tillbaka.

Vid en annan dörr sade den äldre man som öppnade att vi anpassar oss efter vår omgivning och att dessa anpassningar hopar sig under många generationers tid och slutligen leder fram till nya former av levande organismer.

”Det är inte den allmänt godtagna uppfattningen i våra dagar”, sade jag. ”Er solbränna överförs inte till det barn ni blir far till och inte heller stora armmuskler, som ni har utvecklat genom tyngdlyftning, och inte heller kunskap i elektronik, som ni har förvärvat genom studium och erfarenhet. För många år sedan trodde evolutionisten Lamarck att det förhöll sig så. Och det gjorde också Darwin. Men evolutionisterna i våra dagar vet att sådana förvärvade egenskaper inte vidarebefordras till avkomman genom arv.”

”Men hur skulle annars evolutionen kunna äga rum?” invände han.

På planen utanför ett stort universitet anförde en student ”fossilens vittnesbörd” som bevis för evolutionsläran. Han sade att det till exempel ”leder de nutida hästarnas utveckling tillbaka till eohippus. Fortskridande fossil visar hur den förlorade tår, fick förlängda handleder och vrister, utvecklade nya tänder för att beta gräs och ökade i storlek.”

”Du känner säkert till”, svarade jag, ”att evolutionisterna måste utelämna många av fossilen för att få denna snygga bild. De tar endast med dem som stöder deras teori och tar för givet att dessa är förbundna med varandra.”

”De förenklar bara det hela för att undvika förvirring”, sade studenten.

Jag svarade: ”För att undvika förvirring döljer de bevismaterialet, och när de förenklar, överdriver de detta ända till förfalskning.”

Detta är faktiskt just vad Simpson säger, att den överdrivna förenklingen av fossilens vittnesbörd om hästen kan betraktas som en förfalskning. Naturforskaren I. Sanderson skriver också:

”Denna behagligt prydliga evolutionistiska bild av ordningsfullt framåtskridande i fråga om hur tänderna byggts upp, tårna gått förlorade, storleken ökat och vristerna förlängts både på frambenen och bakbenen har nu tyvärr blivit föremål för allvarliga misstankar.

Så många sidogrenar har kommit i dagen, så många mellanformer fattas helt och hållet, att vi nu endast kan säga att den klassiska beskrivningen inte är mer än en vägledning beträffande de sannolika stadierna i den nutida hästens utveckling.”

Men fossilens vittnesbörd är fortfarande evolutionens ”huvudvittne”. Som Simpson säger: ”Det mest direkta slaget av bevis för att evolutionsläran är sann måste när allt kommer omkring utgöras av fossilens vittnesbörd.”

Tystnad beträffande livets uppkomst

Fossilens vittnesbörd underlåter emellertid fullständigt att tala om att livet utvecklats på det sätt som vetenskapsmännen påstår. Bevis och fakta saknas.

Detta problem är inte något nytt för evolutionisterna. För mer än ett hundra år sedan existerade detta problem för Charles Darwin, den moderna evolutionslärans ”fader”. Han undanröjde problemet i den avslutande meningen i sin bok Om arternas uppkomst genom att ge Gud äran för livets uppkomst och säga att livet ”ursprungligen av Skaparen inblåstes i några få former eller kanske en enda”.

Årtiondena gick. Men det infann sig inga bevis. Längre fram medgav A. C. Seward att fossilens vittnesbörd ”inte säger oss någonting om livets ursprung”. Och ännu i denna dag är situationen densamma. Det förekommer visserligen ibland sensationella meddelanden av rubrikhungriga journalister om att man inom kort kommer att kunna skapa liv i laboratoriet. Men även om man skulle lyckas med detta, skulle det endast visa att det måste finnas en skapare, att liv inte kommer till av sig självt.

Faktum är att fossilens vittnesbörd förblir helt och hållet tyst beträffande den förmodade utvecklingen av mikroskopiskt liv. I en universitetslärobok medger man: ”Vi vet ännu inte mycket om protozoernas [de encelliga organismernas] utveckling.”

En ”explosion” av komplicerade livsformer

Fossilens första vittnesmål som verkar någotsånär övertygande härrör från vad geologerna kallar de kambriska berglagren. Före den tiden uppvisar bergens vittnesbörd oförändrade lager under otaliga tidsåldrar tillbaka. Men alla förmodade fossil är sällsynta i dessa äldre lager. Diskussionens vågor går faktiskt höga bland vetenskapsmännen beträffande dessa fossils giltighet.

Men i och med de kambriska berglagren uppträder fossilen i plötsligt överflöd, i stor mångfald, högt specialiserade och mycket komplicerade. Fossilens vittnesbörd, deras huvudvittne, som så länge varit tyst, ja, i själva verket under större delen av sin tid, blir plötsligt en pratmakare! Jag måste fråga mig: ”Hade det ont i halsen hela tiden dessförinnan, eller var det så att det inte hade något att förtälja?” Jag tänker på Simpsons ord, när han talar om denna plötsliga ”explosion” av tiotusentals fossil som ”det största mysteriet i livets historia”.

Men låt oss gå med på evolutionisternas ”spontana alstring” av liv, som de inte kan påvisa i fossilens vittnesbörd och inte heller göra om i sina laboratorier. Ge dem denna första livsgnista, som de inte kan spåra. Ge dem också det fantastiska framåtskridandet från detta första mikroskopiska liv till det plötsliga frambrytandet av tusen och åter tusen högt specialiserade livsformer i de kambriska berglagren. När de nu har fått allt detta, kan de då betrakta fossilens vittnesbörd och finna åtminstone några svar på hur senare livsformer kan ha utvecklats?

När landväxterna kom till, var fossilens vittnesbörd inte tyst, utan pladdrade högljutt om dem. Men fossilens vittnesbörd uppenbarar absolut inga ”primitiva” former såsom landväxternas förfäder. Som en expert framkastade måste de som tror på evolutionsläran helt enkelt tro att dessa förmodade förfäder har existerat.

Det finns inte heller några fossil av ”primitiva” insekter. Insekterna uppträder plötsligt i fossilens vittnesbörd, högt utvecklade och i stort antal, i sanning en ”explosion” av insektsliv i komplicerade former. Men ändå säger man att de måste ha utvecklats under tiotals millioner år dessförinnan. Vilken grundval finns det då för detta påstående?

Det finns inte någon grundval för ett sådant förmodande — ingen som helst. Man finner inga fossil av alla dessa förmodade förstadier. Det bekräftas av 1974 års upplaga av The Encyclopædia Britannica: ”Fossilens vittnesbörd ger inte några upplysningar om insekternas ursprung.” Och enda skälet till att man anger en så lång tid för insekternas utveckling är att evolutionsteorin kräver det. Evolutionisterna står därför villigt till tjänst med detta.

Ryggradsdjuren

Säger oss vårt huvudvittne, fossilens vittnesbörd, mera om ryggradsdjurens ankomst?

Nej, fossilens vittnesbörd är återigen egendomligt tystlåtet — egendomligt, dvs. från evolutionslärans ståndpunkt. Fiskarna framträdde till exempel helt plötsligt. Evolutionisterna är inte ens överens om deras förfader. Enligt deras eget resonemang är det en klyfta på omkring ett hundra millioner år från den första förmodade fisken till det första verkliga fiskfossilet. Varför hundra millioner? Därför att man bestämt sig för att evolutionen behöver så lång tid för att ”utveckla” något med ryggrad.

Men vilka fossil har man funnit under hela denna tid, som skulle kunna vara ryggradsdjurens förfäder? Återigen får vi svaret i The Encyclopædia Britannica (1974): ”Fossila lämningar ger emellertid inga upplysningar om ryggradsdjurens ursprung.” De framträdde bara helt plötsligt, i stor mångfald och i mycket komplicerade former.

Men låt oss överse med denna tystnad i hundra millioner år. Från fiskarna kom groddjuren, säger man. Men återigen säger fossilens vittnesbörd ingenting om detta avgörande skede. Till och med den frestande lungfisken avfärdas och räknas inte som någon länk mellan fiskar och groddjur.

Därnäst kom enligt evolutionsteorin kräldjuren, som lägger ägg. Vad säger huvudvittnet om deras förfäder? I boken The Reptiles läser vi: ”Ett av de gäckande dragen i fossilens vittnesbörd om ryggradsdjurens historia är att det säger så litet om kräldjurens utveckling under deras tidigaste dagar, då det skalomgivna ägget utvecklades.”

Fossilens vittnesbörd är fortfarande tyst, när enligt evolutionisterna några kräldjur millioner år senare blev däggdjur och andra förvandlades till fåglar. Simpson medger att fossilens vittnesbörd om såväl däggdjur som fåglar är ”knapphändigt” under 75.000.000 år, då man påstår att de stora förändringarna ägde rum.

Låt oss slutligen göra ett kort sammandrag av fossilens vittnesmål om däggdjurens utveckling, däribland människans: ”Fossilen uppenbarar tyvärr mycket litet om de varelser som vi betraktar såsom de första äkta däggdjuren.” (The Mammals, sid. 37) ”Fossilens vittnesbörd, som kunde göra det möjligt för oss att spåra apornas utveckling, är tyvärr än så länge hopplöst ofullständigt. ... De tidigaste stadierna av människans utveckling längs hennes egen individuella linje förblir tyvärr helt och hållet ett mysterium.” (The Primates, sid. 15, 177) ”Till och med denna relativt sentida historia [apliknande varelser till människan] är genomsyrad av ovisshet; experterna har ofta delade meningar, både om grundläggande ting och om detaljer.” — Mankind Evolving, sid. 168.

Vittnesbördet talar emot evolutionsläran

Det råder inget tvivel om att den påstådda utvecklingen av alla dessa viktigare grupper av levande organismer är full av otroliga luckor. Gång på gång är det samma historia: Fossilens vittnesbörd är tystlåtet när det gäller förfäder. Om det bara gällde några få fall, skulle detta kunna vara förståeligt. Men är det inte mer än ett sammanträffande, när det råder sådan tystnad om varje större kategori av levande organismer?

Till och med Darwin beklagade för länge sedan dessa luckor i fossilens vittnesbörd. Han sade faktiskt att de utgjorde goda grunder för att förkasta hans teori. Men han försvarade sin ståndpunkt genom att anklaga sitt eget huvudvittne. Han hävdade att fossilens vittnesbörd hade blivit ändrat, var ofullständigt, och att många levande organismer helt enkelt inte lämnade några fossil, i synnerhet inte sådana organismer som saknade hårda delar. Många evolutionister i våra dagar förlitar sig på samma ursäkter.

Men sanningen är att det finns många platser där berglagren är oförändrade. Och det finns många fossil av ”mjuka delar”, däribland hud, maskar, maneter och fjädrar. Och varför är fossilens vittnesbörd så fullt av ”fullbordade” livsformer och så tomt på ”utvecklingsstadier”?

Jag tvingas dra slutsatsen att ingen samling av fakta så klart vittnar emot evolutionsläran som fossilens vittnesbörd gör.

Man påstår att mutationerna bevisar evolutionsteorin. Men gör de verkligen det? En av mina bekanta argumenterade energiskt för att bevisa detta.

Men innan jag refererar vårt samtal, vill jag nämna en vana han hade som liknar taktiken: ”Det är bara dumbommar som inte tror på evolutionen.” Han har nyligen avslutat sina universitetsstudier med biologi som huvudämne. Hans tal är fullspäckat med sådana olycksbådande ord som homozygot, heterozygot, translokationer, inversioner, haploid, diploid, polyploid, mitos, meios, deoxiribonukleinsyra osv.

Det var tydligt att han njöt av att använda en sådan sofistikerad vokabulär för att åstadkomma ett slags mentalt tyranni. Men ett ordförråd som är avsett att skrämma bevisar inte någon teori. I stället gör det den så mycket mera misstänkt.

Nyttiga — eller skadliga?

”Mutationer orsakar förändringar i det genetiska materialet, som reglerar ärftligheten”, sade han och tillade: ”De fördelaktiga bevaras genom naturligt urval, och när de hopar sig under många generationers tid, utvecklas nya arter.”

”Men”, sade jag, ”mutationer är blinda, slumpartade förändringar i det genetiska materialet. Kan sådana oreglerade förändringar förbättra högt komplicerade strukturer av häpnadsväckande invecklad uppbyggnad?”

Han svarade: ”Det är sant att de flesta mutationer är skadliga, men i undantagsfall inträffar det också en mutation som är till nytta.” Sedan använde han en illustration han hämtat från någon evolutionistisk skrift och sade: ”Det är som att kasta sten på en bil. Större delen av tiden kommer du att vålla skada, men den millionte stenen kanske träffar förgasaren på precis rätt sätt för att förbättra inställningen. Det är så mutationerna fungerar.”

Jag undrade om jag skulle vilja bli träffad av en million stenar bara för att få en tvivelaktig förbättring i kroppen. Jag sade därför till honom: ”Men när den millionte stenen ’förbättrade’ förgasaren, skulle de 999.999 ha slagit sönder kylaren, fördärvat batteriet, slitit loss ledningarna, slagit sönder tändstiften, krossat vindrutan, förstört instrumenten på instrumentbrädan och ramponerat karossen och bensintanken.” Nästa million stenar skulle förmodligen slå sönder förgasaren också!

”Nej”, invände han, ”det är där det naturliga urvalet kommer in i bilden. Det skulle eliminera de fördärvbringande mutationerna.”

”Evolutionisterna skulle önska tro det”, sade jag, ”men de vet bättre. De flesta mutationer är recessiva och samlas i en genbassäng. De kommer till synes gång på gång i kommande generationer och lemlästar eller dödar organismerna. Det är denna växande genetiska börda som många ärftlighetsforskare tror är orsaken till degeneration, ålderdom och död. De fruktar faktiskt att den knuffar människan mot en biologisk ’skymning’.”

”Faktum är”, fortsatte jag, ”att flera sidor används i somliga böcker till att räkna upp de ärftliga sjukdomar och missbildningar som orsakas av de mutationer som det naturliga urvalet inte har kunnat eliminera. Exempel på detta är diabetes, anemier, färgblindhet, blödarsjuka, dövstumhet, albinism, klumpfot, harmynthet, dvärgväxt, grön starr, mental efterblivenhet ...”

”Men ...”

Jag avbröt honom. ”Låt mig först säga en sak till om din liknelse om att kasta sten på bilen.”

Ingenting nytt, endast variationer

Jag fortsatte: ”Även om vi skulle godta tanken att en sten av en slump kunde ställa in förgasaren bättre, skulle den aldrig kunna frambringa en ny förgasare. Den skulle aldrig förvandla en tvåportsförgasare till en fyrportsförgasare eller åstadkomma en övergång till direktinsprutning av bränslet. Mutationer kan variera det som redan finns där, men de kan aldrig skapa något nytt. Vad var det nu du skulle säga?”

”Att det finns exempel på fördelaktiga mutationer. Man kan faktiskt iaktta hur evolutionen äger rum.”

Han gav tre exempel. Ett av dem gällde björkmätaren. Han sade att det finns en mörk varietet av denna björkmätare, som ökar i industristäderna. När den mörkare formen sitter på trädstammar som blivit svarta av rök, är den inte lika lätt att upptäcka för fåglar. Ett annat exempel var att en del flugor med mutationer är resistenta mot DDT och överlever, när alla andra flugor dödas. Och slutligen nämnde han några bakterier som till följd av mutationer blivit resistenta mot antibiotika, och från dessa få överlevande härstammar resistenta bakteriestammar.

Men björkmätarens mörkare form ökar inte bara i städerna, utan också på landsbygden, där trädstammarna inte blir svarta av fabriksröken. Den mörka varieteten är helt enkelt härdigare, bättre i stånd att överleva under nuvarande förhållanden. Och den är fortfarande en björkmätare.

De flugor och bakterier som undergått mutationer överlevde visserligen, men de är inte lika fruktsamma och lever inte lika länge som de som inte undergått mutationer. Dessa mutanter är genetiska ”invalider”, ”krymplingar”, så att säga. En egenhet i deras organism satte dem i stånd att överleva, men blev de förbättrade? Utvecklades en ny livsform?

En döv person kan uthärda bullret från en stor flygplats, under det att hans grannar med normal hörsel flyttar sin väg. En människa med amputerade fötter är inte rädd för att få fotsvamp, under det att personer med fötterna i behåll vidtar försiktighetsåtgärder. Men den döve och invaliden är inte förbättrade organismer. Och det är inte heller de flugor och bakterier som undergått mutationer.

Min vän ser inte evolution äga rum, när han ser sådana mutationer. Han ser endast variation inom en familj av levande organismer. Detta är allt den kvinna ser, som sade att hon trodde på evolutionen därför att den äger rum i hennes trädgård. Det är också allt ordföranden för statens rådgivande kommitté för vetenskaplig utbildning i Kalifornien ser, när han påstår att evolutionen är ett faktum därför att man ser exempel på den varje dag.

Variationen är begränsad

Det är ansvarslöst att ta för givet att variationen i en fjärils färg bevisar att människan utvecklats från fiskarna. Detta är bara löst prat från evolutionisternas sida. Det förekommer ständig variation bland levande organismer, men denna variation förändrar inte organismerna i sig själva.

Kommer buskrosen någonsin att förvandlas till en ek helt enkelt därför att det finns så många varieteter av rosor? Nej, den förblir en ros.

Höjdhoppare bland människor kunde en gång i tiden inte hoppa högre än en meter och åttio centimeter, men nu hoppar de gott och väl två meter och tio centimeter. Betyder detta att de kommer att fortsätta att nå bättre resultat, till dess att framtida generationer kan hoppa två mil upp i luften?

Löparna förbättrades till dess de kunde springa en engelsk mil på mindre än fyra minuter. Bevisar detta att de så småningom kommer att kunna löpa sträckan på mindre än fyra sekunder?

Ingen skulle förfäkta att man skulle kunna fortsätta att förbättra sina prestationer på detta sätt. Och vilka förbättrade prestationer som än görs, så skulle idrottsmännen inte ha förvandlats till andra varelser. Man kan heller inte dra slutsatsen att eftersom flugor är resistenta mot gift, kommer de att fortsätta att variera tills de blir örnar. Inte heller kommer fjärilar att fortsätta att variera i färg tills de slutligen blir flygödlor.

Det finns vissa gränser. Det finns en gräns för hastigheten. Det finns en gräns för kylan. Och om vi godtar det som fossilen vältaligt vittnar om, finns det också en gräns för variationen. Levande organismer varierar, men de stannar alltid kvar inom artgränserna. De förvandlas inte till något annat.

Ett annat samtal av intresse ägde rum efter en demonstration vid ett universitet, där jag var närvarande. Demonstrationen inbegrep radiokolklockan, och professorn som ledde demonstrationen talade om hur länge människan hade befunnit sig på jorden och hänvisade till evolutionsläran.

När professorn blev tillfrågad vilken grundval han hade för att tro på evolutionen, sade han: ”Jo, man kan rada upp kranier från fiskarna fram till människan, och grannarna i denna serie uppvisar en slående likhet med varandra. Likheten kan knappast bero på en slump, utan tyder i stället på att den ene kommit från de andra.”

”Gjorde de verkligen det?” frågade jag, eftersom detta föreföll mig vara en villfarelse, en falsk, vilseledande föreställning.

Han såg förbryllad ut, som om han inte förstod min fråga. Jag förklarade därför: ”Har djuren i denna serie verkligen utvecklats i den här ordningen? Jag har sett denna serie kranier på olika museer, framställd som bevis för evolutionsläran, men det anges vanligen att detta inte är ett exempel på en verklig utvecklingslinje.”

”Ja, det stämmer”, sade professorn. ”Det här är bara en illustration av likheten mellan olika grupper.”

Likhet bevisar ingenting

Jag genmälde då: ”Detta illustrerar väl att likhet inte bevisar utvecklingsläran och i verkligheten inte alls behöver tyda på härstamning?”

Han log. Jag var hans gäst, och han var en älskvärd värd.

”Det tycks mig”, fortsatte jag, ”som om evolutionisterna är mycket nyckfulla. De använder likhet som bevis för evolutionsläran när det passar deras nycker, men avfärdar den när den pekar åt fel håll. Den åttaarmade bläckfisken har till exempel ett öga som är förbluffande likt människoögat. Men ändå finns det ingen evolutionist som hävdar att de är närbesläktade.”

”Vidare”, tillade jag, ”är fiskar och insekter inte närbesläktade, men ändå finns det sorter i båda grupperna som har liknande lysorgan. Obesläktade nejonögon, myggor och blodiglar har liknande ämnen som hindrar offrens blod från att levra sig. Obesläktade fladdermöss och delfiner har liknande ekolodningssystem. Obesläktade fiskar och insekter har bifokala ögon för att kunna se både i luft och under vatten.”

Jag fortsatte: ”Obesläktade organismer har liknande mekanismer och instinkter för att falla i dvala, flytta mellan olika klimatzoner och spela döda. De har liknande giftgaddar eller gifttänder och liknande jetdrift. För att godta evolutionsläran skulle vi behöva tro att dessa häpnadsväckande företeelser, som är så svåra för den blinda slumpen att åstadkomma ens en enda gång, har åstadkommits oberoende av varandra många gånger av blinda och slumpartade mutationer hos de många obesläktade organismer som äger dessa mekanismer. Sannolikheten för att dessa ting skulle inträffa en enda gång är mikroskopiskt liten. Men evolutionisterna försäkrar att de har inträffat om och om igen, och detta av en ren slump. Det råder inget tvivel om att matematiken avfärdar sannolikheten för att något sådant skulle kunna inträffa såsom inte värd att ägna en tanke åt!”

”Nu har du verkligen ångan uppe”, sade professorn. Vi skrattade båda två.

”Jag har inget emot att diskutera evolutionen som en teori”, svarade jag. ”Det som retar mig är att evolutionisten är så dogmatisk och arrogant och tillgriper auktoritetstyranni, att han kallar andra okunniga, om de inte sväljer hans åsikter.”

”Vetenskapsmän är bara människor”, svarade han. ”De har sina privata tolkningar, och ofta går de längre än fakta berättigar dem till.”

Inte sann vetenskap, utan science fiction

Hans ord påminde mig om det medgivande som Dunn och Dobzhansky gjorde i publikationen Heredity, Race and Society (Ärftlighet, ras och samhälle): ”Liksom alla andra människor ger vetenskapsmännen ofta efter för frestelsen att bevisa någon speciell åsikt eller styrka några förutfattade meningar.”

Sullivan sade i The Limitations of Science (Vetenskapens begränsningar) att vetenskapsmännen inte utan undantag säger sanningen eller försöker säga sanningen ens beträffande sin egen vetenskapsgren. Det finns exempel på att de har ljugit, men de ljög inte för att tjäna vetenskapen, utan vanligen [sina egna] religiösa eller antireligiösa fördomar.”

Evolutionister har också en benägenhet att snabbt avfärda avgörande problem med hjälp av sina vidlyftiga spekulationer. Utan några bevis betraktas häpnadsväckande förvandlingar av en komplicerad livsform till en annan såsom fakta, i bästa sagoboksförfattarstil.

Evolutionisten rör sitt trollspö och förvandlar fiskfjället till fjäder eller hårstrå. En fena blir ett ben, som på något sätt försvinner hos ormen, men sedan förvandlas till en vinge hos fågeln, en hov hos hästen, en tass hos katten och en hand hos människan. Sådana ”förklaringar” är science fiction i högsta potens.

Kvävehaltiga utsöndringsprodukter, som en gång utsöndrades som ammoniak av fiskarna, utsöndras som urinämne hos groddjuren men förändrades sedan till urinsyra hos kräldjuren och sedan tillbaka till urinämne hos däggdjuren. Däggdjuren förmodas ha modifierat sina svettkörtlar till bröst som producerade mjölk, och de födde levande ungar, som genom ett annat slumpartat sammanträffande på precis samma gång utvecklade den instinktiva visheten att suga på brösten!

Ibland tänkte jag att man inte kunde ha menat allvar med dessa förklaringar. De måste skämta, tänkte jag. Men de menar allvar! De skämtar inte! De godtar science fiction som sann vetenskap.

Det är inte underligt att deras böcker flödar över av ”kunde-ha-varit”, ”kanske-kunde-ha-varit”, ”kan-ha-varit”, vilka efter någon tid och efter många upprepningar blir till ”måste-ha-varit”. Möjlighet blir till sannolikhet, som sedan blir till visshet. Förmodanden utvecklas till dogmer. Spekulationer blir till slutsatser. Högtravande språk utvecklas till ”bevis”.

Allt detta är förräderi mot sanna vetenskapliga metoder. Men till följd av denna hjärntvätt utvecklas blind tro på evolutionsläran. Jämsides därmed utvecklas det arroganta auktoritetstyranni som krävs för att försvara det man inte kan bevisa. Svepande förklaringar används som en klubba mot icke troende och kanske också för att lugna evolutionslärans prästerskap, dessa som är dess understödjare.

Men sådan science fiction är inte alls lugnande för många föräldrar som har barn i skolan. I hemmet kanske dessa föräldrar undervisar sina barn om skapelseberättelsen, under det att lärarna i skolan undervisar om evolutionsläran. En sak är säker: Någon av dem ljuger!

Om man i skolan endast undervisade om evolutionen såsom en teori och erkände skapelseberättelsen som ett alternativ, som har vetenskapligt underlag, så kanske motsägelsen skulle lindras i barnets sinne. Men evolutionisterna kämpar med näbbar och klor mot att man skulle framföra några andra uppfattningar än deras egna. Så kallade upplysta vetenskapsmän och pedagoger, som är evolutionister, försöker undanröja alla tankar som inte stöder deras egna förutfattade meningar. Där de en gång insisterat på rätten att undervisa om evolutionsteorin, försöker de nu förhindra att man undervisar om något alternativ till den.

Evolutionisterna vägrar också att erkänna sitt dilemma, som är mycket allvarligt: fossilens vittnesbörd visar att evolutionsteorin är en dålig förklaring till det plötsliga framträdandet av komplicerade livsformer. En särskild skapelseakt passar däremot förträffligt in i detta vittnesbörd, men evolutionisterna kan på grund av känslomässiga skäl inte godta detta. De kan helt enkelt inte smälta tanken på att de kunde ha fel, att det kunde finnas en Skapare, en intelligens som är förmer än deras hjärnor, en mäktig personlighet som frambragt levande organismer på sitt eget sätt.

I stället för att vara ärliga försöker alltså evolutionisterna för det mesta ifrågasätta fossilens vittnesbörd. De tillgriper nedsättande tillmälen och förolämpningar mot dem som inte kan svälja deras sagor. Och de liknar tron på skapelseberättelsen vid tron på att spädbarnen kommer med storken. Likt ett religiöst prästerskap under de ”mörka åldrarna” förklarar de ex cathedra (med myndighet) att evolutionen är ett faktum och bannlyser alla som inte vill omfatta deras tro och förvisar dem till okunnighetens mörker utanför.

Evolutionsläran är en helig ko för sina understödjare. Men heliga kor brukar bli nerknuffade från sin piedestal när sanningen marscherar fram. Likt en hammare krossar sanningen till slut de altaren på vilka man har upphöjt falska idéer och uppfattningar. — Insänt.

[Infälld text på sidan 9]

Varför tror många på den?

[Infälld text på sidan 10]

Ingen hjälp av fossilens vittnesbörd

[Infälld text på sidan 13]

Kan mutationer förklara evolutionsteorin?

[Infälld text på sidan 15]

Fler villfarelser

[Bild på sidan 12]

Evolutionisterna säger om apornas utveckling att fossilens vittnesbörd är hopplöst ofullständigt

[Bild på sidan 15]

Evolutionisterna liknar mutationer vid verkan av att kasta sten på en bil; den millionte stenen kanske träffar förgasaren och förbättrar inställningen