Utvecklingsläran stick i stäv mot vetenskapliga fakta
MAN brukar säga att det är kvinnans privilegium att ändra åsikt, men vi påstår att det är vetenskapsmännen som flitigast använder sig av denna kvinnliga förmån. Är det inte faktiskt så, att vetenskapsmännens teorier ändras lika ofta som dammodet? Att det som står högt i anseende i dag kan hånas och föraktas i morgon? Att det sällan är riskfritt att vara dogmatisk beträffande någon enda av de teorier som vetenskapen framlägger?
Varför det? Se, hur de har ändrat uppfattning beträffande utvecklingsteorien. En gång var man beredd att svära på att livet uppstod spontant i en slampöl någonstans på jorden för milliontals år sedan, men numera erkänner de vetenskapliga läroböckerna att det inte förhåller sig så, att ingen vet hur livet uppkom.
Vetenskapsmännen lärde på sin tid att miljöpåverkan kunde orsaka förändringar hos djuren och att dessa förändringar ärvdes av avkomman, som utvecklade dem vidare, tills det efter tusentals år utvecklats ett helt nytt djur. Men det är inte så. Vi vet ju att kinesiska kvinnor brukade binda sina fötter så att de fick dem vänskapligt små, men deras avkomma föddes därför inte med deformerade fötter. En del infödingsstammar brukar spänna ut läpparna med träplattor eller deformera sina huvuden på olika sätt, men deras barn ärver aldrig dessa oformliga läppar eller huvuden. Ni kan solbränna er på badstranden år efter år, så att ni blir ”svart som en neger”, men edra barn föds därför inte solbrända. Numera har också vetenskapen insett, att sådana där förändringar som uppstått på grund av miljöpåverkan inte ärves av avkomman. Därför har nu utvecklingslärans anhängare vrakat denna teori, vars riktighet de en gång i sin fanatism gick ed på.
Sedan kom Darwin, som påstod att små variationer i kroppsformen inträffade bland djuren, genom ”naturligt urval”, och att ”de bäst utrustade överlevde”, de goda variationerna bevarades och genom årtusendenas gång samlades och lagrades, tills nya djur familjer framstod. Men numera ler de moderna evolutionisterna överseende åt Darwin som en välmenande man, men tar honom inte på allvar. Som en av dem utlät sig: ”Darwin har berövats sin teori lika fullständigt som Simson blev berövad sina lockar.”
Vem var då den nutida Delila, som klippte av Darwins hår? En av dem som han räknade med som sina understödjare, geologien. Geologi är studiet av jordens berggrund och jordartslager, och i dessa lager träffar man på fossila former av liv som existerade i längesedan svunna tider. Evolutionisten vill få oss att tro, att vi i berggrundens fossillager skulle få se utvecklingsprocessen från den ringa begynnelsen till liv och fram till människan. Men en ärlig undersökning ger oss inga fossil som förbinder två olika familjer med varandra. Det visar sig i stället, att nya familjer plötsligt framträtt och att de inte förändrat sig mycket sedan de en gång kommit till. Geologien vittnar emot Darwins teori.
Men, geologien utdelar ännu ett dråpslag mot utvecklingsläran. Utvecklingslärans anhängare säger, att de första fossil som uppträder i jordytans lager är 500 millioner år gamla. Men dessa fossil är lämningar efter livsformer i så framskridna former, att evolutionisterna säger att liv måste ha funnits till i 1000 millioner år före detta; ty det tar utvecklingsprocessen så lång tid att föra upp ett litet encelligt slemdjur till dessa högtstående former, som man nu finner bland de äldsta fossilen. Vad innebär nu detta? Jo, det betyder att, trots att de säger att liv existerat i 1500 millioner år, så har de fossila lämningar av liv endast för 500 millioner år tillbaka i tiden, och därför har de alltså inga som helst lämningar från de första 1000 milloner åren av utveckling! Två tredjedelar av den kedja av fossilmaterial de behöver saknas helt enkelt! Vågar man föreslå, att vetenskapen inte skall göra sig onödiga besvär och bekymmer med att söka finna den felande länken? Vad de behöver finna fram är faktiskt den felande kedjan.
Övergång till plötsliga förändringar
Nåväl, när nu geologien hade så fullständigt kullkastat idén om att en långsamtgående utveckling kunde föra livsformerna uppåt, från familj till familj, genom att den visade att de olika familjerna uppträdde plötsligt och sedan förblev oförändrade, så bytte evolutionisterna åsikt igen, begravde Darwins teori under stort tåreflöde och reviderade sina läropunkter än en gång. Som bevis på denna ändrade uppfattning har vi Doktor Clarks uttalande, en biolog och evolutionist vid Smithsonian Institution, där han yttrar: Inga länkar förbinder huvudgrupperna inom djurvärlden, åtskillnaderna var naturliga och inte beroende på brister i det fossila forskningsmaterialet. Och vidare: ”Vad det angår huvudgrupperna inom djurriket, så tycks de som tror på en direkt skapelse ha övertaget. Det finns inte tillstymmelse till bevis för att någon huvudgrupp av djur har utvecklats från en annan.”
Doktor Clarks bekännelse bekräftas av en fransk vetenskapsman, en evolutionist, som skrev i sin bok ”Människans bestämmelse”: ”Varje grupp, ordning eller familj tycks ha kommit till i ett nu, och vi finner nästan aldrig de former som förbinder en ny grupp med en föregående.” Han fortsätter med att medge att reptilerna uppträder plötsligt, att de inte kan förbindas med några jordiska föregångare eller föräldrar och gör samma medgivande beträffande däggdjuren. Om fåglarna säger han, att de har ”alla de otillfredsställande tecknen på en direkt skapelse”. Men varför säger han att ”tecknen på en direkt skapelse” är ”otillfredsställande”? Jo, därför att i evolutionsreligionen är tron på en direkt skapelse villolära!
Nu har i alla fall vetenskapsmännen tvingats acceptera det faktum, att nya djurfamiljer uppträder plötsligt, med alla de otillfredsställande karakteristika som bevisar en direkt skapelse. Och vad gör de då? Godtar den direkta skapelsen? De skulle aldrig ens kunna drömma om att göra detta! Därför går de på i ullstrumporna och arbetar ut en ny teori, som tillåter dem att erkänna detta faktum, att familjerna uppträder plötsligt, utan att behöva erkänna en direkt skapelse. — Nu predikar de mutationer. En mutation är en plötslig förändring hos avkomman i jämförelse med föräldrarna. När sådant inträffar, uppstår det vad man kallar abnormiteter eller ”naturens nycker”.
Skulle det inte kunna tänkas, att en hel massa mutationer på en gång skulle kunna ge upphov till en ny djur familj? Evolutionslärans förespråkare skulle gärna se att de kunde påvisa det, men mutationer förekommer så sällan i naturen. Nu har emellertid vetenskapen kommit underfund med att de kan åstadkomma en hel massa mutationer genom att använda den strålning som uppstår vid atomsprängning. Därför har man sökt fram djur som fortplantar sig snabbt och utsatt dem för sådan strålning och har på det sättet kunnat iakttaga förändringar, som det i vanliga fall skulle ha tagit många tusen generationer för att få fram. De gjorde så med en liten fruktfluga och följde dess utveckling genom tillräckligt många generationer för att det skulle kunna motsvara den tid det tog för apan att bli människa enligt deras teori. Nå, vad upptäckte de för märklig förändring hos den lilla flugan? Förvandlades den till en humla? Eller till en nyckelpiga? Nej då, det var alltjämt samma lilla fruktfluga som de började med. Den bara fortsatte att undergå mutationer som förändrade dess ögon från röda till vita och tillbaka igen, som förändrade dess vingar från långa till korta och tillbaka igen.
Och här är väl en underlig omständighet? Om mutationerna skulle leda till en utveckling och utvecklingen ledde till att vi blivit människor ut ur ingenting, varför är då vetenskapsmännen så rädda för mutationer? För det är de. Det är därför de fruktar för efterverkningarna vid atombombning. Strålningen som uppstår vid dylika explosioner förorsakar mutationer, och tidskriften Life meddelade nyligen om en vetenskapsman, som sade: ”De mutationer som orsakats befolkningen i Hiroshima och Nagasaki kan komma att plåga människosläktet i tusentals år.” Kalla fakta är, att små mutationer försvagar arterna, stora mutationer ger abnormiteter som snart dör eller inte kan fortplanta sig. I stället för att föra skapelsen uppåt mot högre livsformer, är mutationerna skadliga. Life omtalade för litet sedan: ”Fem års försök har visat, att radiumbestrålning inte ger andra abnormiteter än sådana som då och då kan förekomma i naturen. Inga nyttiga mutationer har framkommit och man väntar sig inte heller några.”
Dessa kalla, föga uppmuntrande, fakta möter nu evolutionisterna, som hade hoppats kunna frälsa sin havererade teori genom mutationerna. De grep efter mutationen som det halmstrå som skulle kunna hålla dem uppe med sin teori, men detta halmstrå har blivit till lika stor nytta för dem som en kvarnsten om halsen på en drunknande. Än en gång har evolutionisterna ställts ansikte mot ansikte med den direkta skapelsen. Ur önsketänkandets dimmiga töcken framträder det orubbliga faktum, att de inte har minsta tillstymmelse till vetenskapliga bevis som de kan basera sin fantastiska, ovetenskapliga, förnuftsvidriga utvecklingslära på!
Utvecklingslärans grund
Men utvecklingsläran har verkligen en grund, men om den kan man faktiskt använda precis samma adjektiv som om utvecklingsläran själv. Också de gamla babylonierna lärde evolution. Man finner spår av denna teori i hinduernas och mayafolkens religioner. Grekiska filosofer förkunnade den i fjärde och femte århundradena före Kristus. Ännu i denna dag ingår den i många vilda stammars tro. Ni har säkert alla hört talas om totempålar. Många infödingsstammar har var sin totem, vilken vanligtvis föreställer ett djur eller en växt, och de tror att de härstammar från det djur som är deras totem. Encyclopaedia Britannica säger om detta:
”Sköldpaddsstammen bland irokeserindianerna härstammar från en tjock sköldpadda, som, tyngd av sitt skal när den skulle förflytta sig, efter stora ansträngningar lyckades kasta det av sig och sedan gradvis utvecklades till en människa. Flodkräftans stam av choctaw-indianerna var ursprungligen flodkräftor och levde under jorden. De kom bara upp ur dyn till ytan vid enstaka tillfällen. En gång hände det, att ett antal choctaw-indianer rökte ut dem och sedan tog hand om dem, behandlade dem vänligt, lärde dem choctaw-språket, lärde dem att gå på två ben, fick dem att klippa av tånaglarna och plocka bort hårstråna från kroppen, varefter de upptog dem i sin stam.”
Kristenhetens präster och predikanter är kvicka att svälja fabeln om en utveckling. Catholic Encyclopedia säger under rubriken ”Evolution”: ”Den är i full överensstämmelse med den kristna uppfattningen om universum. Att Gud skulle ha använt sig av naturliga, utvecklings förmögna, ursprungliga krafter vid frambringandet av människans kropp är i och för sig inte otroligt och framkastades av S :t Augustinus,” I augusti 1950 utfärdade påven Pius XII en encyklika angående den katolska trosläran, och den officiella engelska översättningen visade, att påven däri inte förbjöd studiet av evolution, men föreskrev att ett sådant studium borde begränsas till ”undersökningar beträffande människokroppens ursprung från tidigare existerande, levande materia — ty den katolska tron bjuder oss att tro att själarna skapats i ett nu av Gud”. (New York Times för den 22 augusti) Han öppnar dörren för tron på att människokroppen kommit till genom utveckling, medan han, i strid med Skriftens ord, skiljer själen ifrån den. Utrymmet medger oss inte att här citera protestantiska och judiska auktoriteter, men många av dessa har en liknande syn på saken.
Av allt detta framgår, att när evolutionisterna anklagar dem som tror på bibeln för att vara gammalmodiga, okunniga, lättrogna, sådana som tror på myter och legender och vidskepligheter, så kastar de i själva verket en bumerang, som vänder tillbaka och träffar dem själva i huvudet, och det hårt! Och dessutom är det i själva verket så, att bibeln är den aktuellaste av alla böcker, den talar om för oss saker och ting som skall äga rum inom de kommande tusen åren, berättar om en välsignad, ny värld, som inte har någon ände. Låt oss undersöka några av bibelns vittnesbörd om Guds skaparverk och se, om det stämmer bättre med vetenskapliga fakta än vad evolutionen gör. ”Kom nu och låt oss tala förnuftigt med varandra”, som Jehovas inbjudan lyder. — Jes. 1:18, KJ.
Ett förnuftigt resonemang
Låt oss först tänka på jorden. Gud säger i sitt ord, att han danade jorden, han skapade den inte till att vara öde, utan danade den till att bebos. Tillgängliga fakta visar att han gjorde den just för oss. Om den roterade fortare eller långsammare, om den befunne sig närmare eller längre bort från solen, eller om solen vore hetare eller svalare än den är, så skulle vi antingen stekas eller frysa ihjäl. Om månen befunne sig närmare jordytan, skulle tidvattnet stiga upp över allt lågland, erodera bergen och plana ut kontinenterna, tills vattnet täckte hela jorden. Om gasblandningen i jordens atmosfär vore mycket annorlunda, skulle vi dö. Om inte jordaxeln lutade, skulle vi inte få några årstider, vattenånga från oceanerna skulle av vindarna föras norrut och söderut, falla ned vid polerna i form av snö och hagel som aldrig skulle smälta. Det skulle bli torr öken i mellanregionerna, och snart skulle oceanerna ta slut och nederbörden upphöra.
Tänk på människan! Bibeln säger att hon Skapades till Guds avbild, med vishet, rättvisa, kärlek och makt. Detta förklarar det stora svalget mellan människan och varje annat djur. Endast människan har förmåga att tänka, avgöra vad som är gott och ont; endast människan har ett samvete och ett behov att tillbedja en högre makt. Vetenskapen säger att människan endast brukar en ringa del av sin underbara hjärna. Evolutionen skulle inte utveckla något som aldrig användes, men den fullkomliga människan skapades med en förunderlig hjärna och använde den också i början, fast den nu degenererade människan inte gör fullt bruk av den. Människan skapades som ett högtstående väsen, långt överlägsen alla andra djur, så att hon skulle kunna vara i stånd till att utöva ett insiktsfullt herravälde över dem.
Bibeln visar att människan skapades med förmågan att tala och att hon från begynnelsen kunde bilda nya ord, ty hon gav djuren namn. Utvecklingsläran säger att, eftersom människan utvecklades från aporna, så utvecklades, också det mänskliga talet från djurens grymtningar och morranden. Men de faktiska förhållandena förnekar detta. En vetenskaplig tidskrift säger: ”Äldre former av de språk vi känner till i våra dagar var mycket svårare att använda än de moderna språken som härstammar därifrån. Människan tycks inte ha börjat med ett enkelt språk och sedan småningom gjort det mera invecklat, utan tycks snarare ha fått fatt i ett oerhört ’kvistigt’ språk någonstans i det okända förflutna och så småningom förenklat det till de moderna språkformerna.” Bibelns innehåll stämmer med dessa fakta. Människan fick ifrån starten ett högt utvecklat språk, men människans språk har degenererats tillsammans med henne.
Bibeln framhåller att ett enda människopar blev skapat, och detta par fick uppmaningen att föröka sig och uppfylla jorden. Numera medger utvecklingslärans förespråkare, att alla människor kommer från ett enda par och att det inte existerar någon verklig rasskillnad. En vetenskaplig tidskrift skrev för litet sedan: ”Berättelsen om Adam och Eva i Första Mosebok har fått upprättelse och hävdas, åtminstone delvis, av vetenskapen. Dess huvudinnehåll har nu allmänt antagits som sant, nämligen att det existerar en enda mänsklig familj ... med ett gemensamt ursprung.” Skapelseberättelsen i Första Mosebok säger, att Gud skapade varje släkte till att föröka sig efter sitt slag. Dock har varje släkte förmåga att variera ganska mycket inom släktets gränser. Det är på grund av detta som det finns så många olika arter inom kattsläktet, hundsläktet och människosläktet med dess många raser. Det är också på grund av detta som människan kan få fram olika arter av tamhästar, kor eller höns. Men trots denna förmåga att kunna variera inom så vida gränser, så förökar sig varje släkte efter sin art; katter får katter, hundar får hundar, hästar får hästar, apor får apor, och människor får människor. Katter får aldrig valpar, hundar får aldrig föl, inte heller apor människobarn, lika litet som människor får kattungar. Denna skriftenliga oföränderlighet i fråga om släktena bevisas av de fossila lämningarna.
En annan sak som vi bör stanna för: Evolutionen innebär en utveckling till något högre, något bättre. Men fakta visar att människan har degenererat, moraliskt och fysiskt, och nu är offer för tilltagande själsliga och kroppsliga sjukdomar. Trots att fler och fler sjukhus odh kliniker öppnas, trots fler och fler utbildade läkare, förbättrade mediciner och ökade insikter om den mänskliga organismen fortsätter degenerationen, som började med Adams överträdelse och fall. Den har skurit ned människans levnadsålder på ett drastiskt sätt. Före floden levde människan flera århundraden, ett faktum som nu har bekräftats genom arkeologiska fynd. De människor som levde då var inte så avlägsna från människans fullkomliga start i Eden; degenerationen hade ännu inte hunnit inverka så starkt på människans livslängd.
Bevis inom den synliga skapelsen
Längs hela linjen och i varje avseende stämmer bibelns utsagor med den sanna vetenskapens fakta, under det att utvecklingsläran inte stämmer på något sätt. Men, envist ignorerande fakta och flyende sunt förnuft, pladdrar vetenskapsmännen på med sin tomma teori. Vore de inte så visa i sina egna ögon, så uppblåsta i sina sinnen, så skulle de inte kunna undgå att se bevisen på Guds skaparkraft och vishet runt omkring sig. De kunde se dem, när de kikar i sina teleskop upp mot den stjärnbeströdda himlen eller när de tittar i sina mikroskop och t. o. m. konstaterar atomernas oändligt små solsystem. Även utan sina teleskop och mikroskop kan de se Guds vishet överallt.
Människan utnyttjar elektriciteten, inte sant? Det gör den elektriska ålen också. Människan har konstgjord belysning? Det har eldflugan också. Hon är en god ingenjör? Spindeln också, som spinner sitt nät, fågeln som väver sitt bo, bävern som bygger dammar, getingen som fabricerar papper, bina som har anordnat luftkonditionering i sin kupa, myrorna som bygger broar. Människan kan navigera på de milsvida oceanerna och i det ändlösa lufthavet. Ålen och fåglarna kan också den konsten, ty de förflyttar sig tusentals mil på det sättet. Och vad skall man säga om malen, som har radio? Bläckfisken som har ”reaktionsmotor”? Och fladdermusen som använder radar? Ja, vad skall man säga om allt detta? Bör det inte ta luften ur de snusförnuftiga i denna världen, att se att dessa små varelser utan intelligens har instinktivt använt människans uppfinningar i tusen och åter tusen år redan? Människan borde i dessa förhållanden kunna se visheten och makten hos den Gud som skapade dem. Men gör de det? Guds ord svarar: ”Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt ... [De] förföllo till fåfängliga tankar, och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade. När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar.” — Rom. 1:20—22.
Människor av en god vilja vill inte riskera att befinnas vara dårar. De tänker över dessa saker, ger akt på hur Guds ord överensstämmer med fakta. De går inte åstad och snavar över utvecklingsläran, när de är på väg till Jehovas utlovade nya värld, utan ser att den är blott och bart en obevisad hednisk myt. De ser och förstår att Satan har återupplivat den i dessa yttersta dagar för att förblinda människorna, för att de inte skall kunna fatta de goda nyheterna om den nya världen, att han med evolutionen som bete har fått de visa och höga på kroken, jämte de uppblåsta och stolta. Den har blivit den värsta snaran för denna visa, ”tidsenliga” och lysande generation av vetenskapsdyrkare. För dessa modernister är vetenskapen en helig ko — men deras ko har kommit i sin, åtminstone vad det gäller att amma evolutionen!
Beväpnad med både vetenskaplig sanning och bibelns sanning kan de kristna nu bevisa Gud vara sannfärdig, även om detta gör varenda evolutionist till en lögnare. — Rom. 3:4.