”Vakttornets” namn och uppgift

VARFÖR kallas denna tidskrift för ”Vakttornet”? Har namnet någon biblisk bakgrund och betydelse? Vad är tidskriftens uppgift? Fyller den ett behov som inte täckes av någon av de hundratals andra tidskrifter, som i en aldrig sinande ström matas in i tidningskioskerna? Vakttornet är ensamt i sitt slag, dess värde kan inte mätas i pengar. Vilka fakta bevisar, att det är så?

Bibeln omnämner ofta torn. De var högtsträvande byggnader, som hade mycket större höjd än bredd, och var uppförda på olika platser, där de utgjorde ett framträdande drag i det forntida Israels arkitektur. Ofta fanns de i vingårdar, som Jesus visar i sin liknelse om vingårdsmännen. (Jes. 5:2; Matt. 21:33; Mark. 12:1) Torn, från vilka man hade god utblick över omgivningen, byggdes bakom befästa städers murar såväl som uppe på själva murarna för att tjäna som utkiksplatser och särskilt förstärkta befästningspunkter. (2 Kon. 17:9; 18:8; 2 Krön. 20:24; 26:9, 10, 15; Neh. 3:1; Ps. 48:13) På grund av att bokstavliga torn användes som tillflyktsplatser, omtalas Jehova Gud i symboliska ordalag som ett starkt torn för dem som förtröstar på honom. — Dom. 9:51, 52; Ps. 18:2, KJ; 61:4; 144:2, KJ; Ords. 18:10.

Väktare var posterade på tornen för att speja ut över landskapet, för att förekomma överrumplande anfall från fiender eller för att kungöra vilka betydelsefulla nyheter det vara månde som de kunde inhämta av vad de iakttog, vare sig dessa nyheter var goda eller dåliga. (2 Kon. 9:17) Det var deras plikt att hålla sig vakna och speja och varna. I denna förebildliga teokrati gällde det emellertid, att ”om HERREN icke bevarar staden, så håller sig väktaren förgäves vaken”. — Ps. 127:1, AT.

Denna förbindelse mellan Jehova Gud och väktarna i vakttornen var dock ännu viktigare i de mäns fall, som var utsedda till att hålla utkik efter budskap från Herren och varna för faror som hotade Israels nations andliga välfärd. Insikt om de plikter som ålåg de i bokstavliga torn posterade väktarna hjälper oss att fatta deras tjänsteåligganden som var satta som väktare på den mera betydelsefulla andliga fronten. Habackuk var en av dessa, och han sade: ”På mitt vakttorn vill jag stå, på min post på tornet, och speja för att se, vad han skall säga till mig, vilket svar han skall giva på min vädjan.” — Hab. 2:1, Mo.

Väktarens uppdrag

Dessa väktares uppdrag definieras för oss på ett tydligare och mera ingående sätt i Hesekiels fall. Fastän denne inte stod på något bokstavligt vakttorn uppe på någon stadsmur, talade Jehova likväl dessa ord till honom: ”Du dödlige man, jäg sätter dig till en väktare för Israels hus, och närhelst du hör ett ord från min mun, skall du varna dem från mig. Om jag säger till den ogudaktige: ’Du skall förvisso dö’, och du underlåter att varna honom — om du icke säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg för att rädda hans liv — då skall han, eftersom han är ogudaktig, dö för sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Om du emellertid varnar den ogudaktige och han icke vänder om från sitt ogudaktiga uppförande och sin ogudaktiga väg, så skall han dö för sin missgärning, men du har räddat dig själv. Eller om en rättfärdig man vänder sig ifrån sin rättfärdighet och gör vad som är orätt och jag tager detta till anledning att åvägabringa hans fall, så skall han dö; emedan du icke varnade honom, skall han dö för sin synd, och de rättfärdiga gärningar som han har gjort skola icke bliva ihågkomna, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Om du emellertid varnar den rättfärdige för att synda och han icke syndar, då skall han leva, emedan han tog varning, och du har räddat dig själv.” — Hes. 3:17—21, AT.

Inte endast garanteras väktarens egen frälsning genom att han troget fullgör sina plikter, utan en möjlighet till liv öppnar sig också för de ogudaktiga, som fäster avseende vid väktarens varning. Jehovas barmhärtiga löfte lyder så: ”Jag har intet behag i den ogudaktiges död, utan snarare i detta, att den ogudaktige vänder om ifrån sin väg och får leva. Vänd om, o vänd om från edra onda vägar! Varför skulle ni dö, o Israels hus? Och om jag säger till den ogudaktige: ’Du skall förvisso dö’ och han vänder om från sin synd och gör vad som är lagenligt och rätt — om den ogudaktige återställer panten, betalar tillbaka vad han har tagit genom plundring, följer de stadgar som leda till liv och icke gör något orätt, då skall han förvisso leva och icke dö.” — Hes. 33:11, 14—16, AT.

Sedan Jerusalem hade fallit för Babylon och legat öde i sjuttio år, får denna övergivna stad, som liknas vid en fången kvinna, se budbäraren, som hastar över bergens toppar och som kommer för att förkunna frälsning och kungöra för henne, det befriade Sion, att hennes Gud regerar. I glädjefylld tro tycker hon sig se sina murar och torn återuppbyggda och sina väktare utställda på sina poster, så att de tillsammans med henne skådar den välkomna anblicken av hennes annalkande befriare: ”Lyssna! Dina väktare upphäva sin röst, tillsammans sjunga de, ty öga mot öga skola de se, när HERREN återställer Sion.” Det är med anledning av denna samma härliga återställelse som väktare återigen säges med iver och nit sjunga Jehovas lov: ”Över dina murar, o Jerusalem, har jag satt väktare, som aldrig tiga varken dag eller natt. Ni som äro HERRENS påminnare, given eder ingen ro och given honom ingen ro, förrän han upprättar Jerusalem och gör det till en lovprisning på jorden!” — Jes. 52:1—10; 62:1—12; AT.

Med tanke på att det betydde återställelse för Jerusalem, kom underrättelsen om Babylons fall som goda nyheter från väktarens strupe: ”Så har Herren sagt till mig: Gå och ställ ut en väktare; vad han får se, det må han förkunna. Och denne ropade, såsom ett lejon ryter: Herre, här står jag på vakt [AS: på vakttornet] beständigt, dagen igenom, och jag förbliver här på min post, natt efter natt. Och se, nu kommer här ett tåg av män, ryttare par efter par! Och åter talade han och sade: Fallet, fallet är Babel! Alla dess gudabeläten äro nedbrutna till jorden.” — Jes. 21:6, 8, 9.

Bibringar oss inte allt detta den insikten, att väktare intog en nyckelställning, vare sig som iakttagare på bokstavliga vakttorn eller som Guds tjänare som var på spänn för att taga emot budskap från Jehova och återutsända de råd och varningar, som dessa budskap innehöll, till folket? I båda fallen måste väktaren intaga en ställning eller utsiktspost som gjorde det möjligt för honom att se och höra vad som var av vikt för fullgörandet av hans plikter.

Nutida väktare

I våra dagar tager sig prästerna och predikanterna inom kristenhetens ortodoxa religioner en ställning som väktare över nationernas andliga välfärd. På grund av sin utbildning borde de befinna sig i en ställning höjd över vår tids begär och fördomar, liksom om de befunne sig högt upp på ett vakttorn, vilket lyfter dem över de världsliga tvisterna och bereder dem en klar utblick över saker och ting, ohindrad av de många slag av partiskhet och ensidig inställning som i denna tid gör människor blinda. De borde vara i stånd till att betrakta händelserna ur bibelns profetiors synvinkel och lägga märke till betydelsefulla tilldragelser som utgör en varning för annalkande fara eller som framträder som för sinnet och hjärtat uppmuntrande tecken på kommande bättre tider. De borde vara mottagliga för Guds ledning, vakna för hans föreskrifter, snabba att kungöra hans Ord.

Men håller de måttet som väktare, uppfyller de dessas höga förpliktelser? När de talar om de nuvarande svårigheter och trångmål som krig eller moralens sammanbrott framkallar, kommer då inte deras föreslagna botemedel dem att låta mera som politiker eller socialarbetare än som Guds tjänare? Är de inte blinda för tidernas tecken? Tysta, när det gäller att förkunna ett impopulärt varningsbudskap, sömnigt ovetande om den praktiska bibliska sanningen, att Kristi rike är människans enda hopp? Men hur vakna och påpassliga är de inte i fråga om att främja sina egna syften, komma sin egen kyrka eller församling att växa i betydenhet, höja sitt eget anseende, hjälpa upp sin popularitet eller öka sina inkomster! Säga vad man vill, vid en ärlig undersökning finner man hur väl beskrivningen av forna tiders otrogna väktare passar in på dem: ”Väktarna här äro allasammans blinda, de hava intet förstånd [KJ: de äro alla okunniga]; de äro allasammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra. Men de hundarna äro ock glupska och kunna ej bliva mätta. Ja, sådana människor äro herdar, dessa som intet kunna förstå! De vilja allasammans vandra sin egen väg; var och en söker sin egen vinning, alla, så många de äro.” — Jes. 56:10, 11.

Å andra sidan finner man vid en ärlig undersökning, att en annan grupp kan jämställas med den trogne väktaren Hesekiel, som fullgjorde sitt uppdrag: ”Närhelst du hör ett ord från min mun, skall du varna dem från mig.” Vilken nutida grupp eller kategori av människor står som en trogen väktare, som inte tvekar att frimodigt uttala Guds budskap, även om det innehåller en impopulär varning? Kristi Jesu smorda efterföljare, som nu finns kvar på jorden och som i harmoni med Skriften kallas Jehovas vittnen. (Matt. 24:45—47; Jes. 43:10—12, AS) De rättar sig efter den gudomliga befallningen att inte utgöra någon del av denna världen och ställer sig därför neutrala gentemot dess mångahanda käbbel. (2 Tim. 2:4, där KJ har ”detta livets angelägenheter”; Jak. 4:4) De talar Guds ord, inte människors. De ser på Guds väg, inte människors.

Följande exempel belyser detta. När Jehovas vittnen ger akt på de nuvarande förhållandena, ser hur själviska skrävlare och hädare växer liksom svampar ur jorden, lägger märke till den stigande vågen av brottslighet och bristen på naturlig tillgivenhet, tar alla förföljarna och avtalsbrytarna i betraktande och klart fattar att denna nöjesgalna värld skrymtaktigt tar på sig en yttre form av gudaktighet, men inte har någon verklig kärlek till Gud, då inser dessa trogna vittnen att dessa ting utgör de förutsagda tecknen på de ”yttersta dagarna”. (2 Tim. 3:1—5; Jak. 5:1—6) När de ser hur mänskligheten får svälja koncentrerade doser av krig, hungersnöd, pest, jordbävningar, grym förföljelse mot kristna och misslyckade politiska försök att styra världen genom internationella sammanslutningar, då vevar de inte tanklöst fram den gamla fabeln om att historien upprepar sig. Eftersom de har sina ögon öppna för bibelns profetior, ser de dessa ting såsom uppfyllelser därav. (Matt. 24:3—21; Luk. 21:25, 26) De har ögon som ser, öron som hör, sinnen som förnimmer och tungor som är ivriga att tala. (Matt. 13:14—17; Ef. 1:18) Därtill blir de upplysta, så att de kan se att de nuvarande svårigheterna snart kommer att ge rum för en annalkande ny värld av rättfärdighet. — Luk. 21:28—32.

Tidskriften ”Vakttornet”

Men vad har allt detta att göra med tidskriften Vakttornet? En hel del, ty Vakttornet är den nutida väktarklassens officiella stämma. Alldeles som bokstavliga torn var belägna på utkikspunkter som erbjöd vidsträckt utsikt, så är Vakttornet grundat på den tillförlitliga visdomens högsta höjd, nämligen Guds ord, bibeln. Detta höjer det över partikäbbel, fördomar, snikenhet, propaganda, partiskhet, vilket allt skapas av skillnaden raserna emellan och av nationsgränserna, och befriar det från inflytanden som skulle kunna rubba eller snedvrida dess sätt att se. Dess blickfång är inte begränsat av trångsynthet eller kortsynthet, utan tar in allt och är till och med nog vittfamnande för att tillåta en inblick i framtiden, med hjälp av de nedtecknade inspirerade profetiorna. Vakttornet betraktar de nutida förhållandena och händelserna i ljuset av Guds ord, och det är mottagligt för Jehovas budskap och snabbt att kungöra hans sanningar och domar. Jehova befaller väktarklassen: ”Ropa med full hals utan återhåll; häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse.” (Jes. 58:1) Såsom en röst eller ett språkrör för väktarklassen har Vakttornet basunerat ut deras synder, som bekänner sig tjäna Gud, och höjer för närvarande sin stämma på trettio språk och höres överallt inom jordens nationer.

Betraktat i detta ljus kan Vakttornet sägas stå på en utkikspunkt som en väktare, vilken är klarvaken för vad som försiggår, redo att ge akt på tecken som varslar om fara, snabb att peka ut vägen till liv i en ny värld. Det kungör nyheterna om Jehovas rike, som har upprättats i och med att Kristus blivit insatt på tronen i himmelen, underrättar om att vi lever i denna gamla världs yttersta dagar, ropar ut att Jehovas strid vid Harmageddon hastigt närmar sig, ger andlig föda åt medarvingarna till Riket, uppmuntrar människor av en god vilja genom att visa dem de härliga utsikterna till evigt liv på en paradisisk jord och tröstar oss med löftet om uppståndelse för de döda. Allt detta gör det med en klang av tillförsikt i sin stämma, emedan dess ord har sin grund i Guds ord. Det är inte någon blind och stum väktare, utan försöker hålla sig i harmoni med Gud genom att rannsaka hans ord och vara mottagligt för hans ledning, med ögonen alltid öppna för profetiorna, så att det vet vad det skall speja efter i världshändelserna, så att det förstår betydelsen av det som det ser. Det söker inte i egen kraft utlägga profetiorna, utan riktar uppmärksamheten på de verkliga förhållandena och lägger fram dessa jämsides med profetiorna. På så sätt kan ni själv se, hur fullständigt dessa stämmer överens, hur noggrant Jehova uttyder sina profetior. — 2 Petr. 1:20, 21.

Fördenskull är denna tidskrifts uppgift att hålla synglaset skarpt och oavlåtligt riktat mot sanningen i bibeln, mot världshändelser som kan utgöra uppfyllelsen av profetior och mot religiösa nyheter i allmänhet. Ibland river den ned religiösa lögner, så att biblisk sanning kan byggas upp i deras ställe. Detta tvåfaldiga arbete är påbjudet i Skriften och är till gagn för alla människor med ett rätt hjärtetillstånd. (Jer. 1:10; Hebr. 12:5—13) Emellertid gör Vakttornet inte anspråk på att vara inspirerat i sina uttalanden, inte heller är det dogmatiserande. Det uppmanar sina läsare att omsorgsfullt och kritiskt granska dess innehåll i Skriftens ljus. Dess uppgift är att hjälpa andra att lära känna Jehova och hans uppsåt gentemot människosläktet och att förkunna Kristi upprättade rike såsom vårt enda hopp.

Jehova Gud är sitt folks lärare, men vi måste ”stå på vakt” för att kunna uppfånga hans undervisning. Vi får ”icke sova som de övriga människorna, utan måste vara vaksamma och nyktra”. Till dem som verkligen slumrar måste de vaksamma ropa: ”Det är hög tid att vakna upp!” (Jes. 54:13; Rom. 13:11; KJ; 1 Kor. 16:13, AT; 1 Tess. 5:6, Mo) Om du har varit sovande med avseende på tidernas tecken, därför att du inte har gett akt på världshändelsernas utveckling i ljuset av bibelns profetior, då måste du lyda befallningen att vakna upp och ge akt. Låt Vakttornet hjälpa dig att ta de förmaningar till hjärtat, som leder till liv, och rätta dig efter dem, ty detta är dess uppgift.

Vakttornet verkar troget i överensstämmelse med sitt namn och sin uppgift och står därför sannerligen ensamt på sitt område, och dess värde kan inte mätas i pengar. Det förkunnar Guds vishet, som är ”bättre än rubiner, och intet av alla åtråvärda ting kan jämföras med den”. Denna vishet ”är ett livets träd”. Vakttornet vinkar åt dig att gripa tag i denna vishet och vinna liv i en ny värld utan ände. — Ords. 3:13—18; 8:10, 11; Ef. 3:21; KJ.