Liv och fred — hur då?
”LIV OCH FRED” var temat på en unik världskonferens som hölls i Uppsala 20—24 april 1983. För första gången i historien träffades kyrkliga ledare på högsta internationella nivå i en ansträngning att nå enighet om hur deras kyrkor skall betrakta krig, våld, kärnvapenrustningen och hur man skall främja liv och fred i världen.
Omkring 160 kyrkliga ledare deltog, representerande ortodoxa katolska kyrkan, romersk-katolska kyrkan, lutherska statskyrkor och frikyrkor från 60 länder. Konferensen följdes av omkring 200 journalister från hela världen.
Kyrkor föredrar väpnat motstånd
En av huvudfrågorna var hur kyrkorna skulle betrakta inblandning i väpnat motstånd. Svenska kyrkans överhuvud, medlem av konferensens värdkommitté, ärkebiskop Olof Sundby, förklarade att det är på sin plats att kristna tar del i väpnat motstånd om syftet är att hindra våldet från att triumfera.
En bibelorienterad iakttagare kan här invända att Jesus aldrig lärde sina efterföljare att ta rättvisan i egna händer genom att ta del i väpnat motstånd i de nationer till vilka han skickade dem som ”sändebud” för att predika de goda nyheterna om hans rike. (2 Korintierna 5:20) I bergspredikan befallde han dem: ”Stå inte emot den som är ond; utan vem som än slår dig med flata handen på din högra kind, vänd också den andra mot honom.” — Matteus 5:39.
Vilket exempel var Jesus själv i det här avseendet? Hans apostel Petrus vittnade om honom i 1 Petrus 2:23: ”När han blev förolämpad, började han inte förolämpa tillbaka. När han led, började han inte hota, utan fortsatte att anförtro sig åt den som dömer rättvist.” Petrus visste detta mycket väl, eftersom det var just honom som Jesus befallde att genast sticka svärdet i skidan den gången han drog det för att försvara Jesus mot våld. — Johannes 18:10, 11.
En av konferensens delegater, representanten för ryska kyrkan, teologie professor Vitalij Borovoj, medgav öppet i en intervju: ”Den ryska ortodoxa kyrkan har ingen pacifistisk historia. Många präster kämpade hårt mot revolutionen, och de revolutionära såg prästerna som representanter för tsarregimen.” Han tillade: ”Som kristen är jag självklart emot alla krig. Det är dock riktigt att slåss som vi gjorde under andra världskriget.”
Kyrkorna bekänner otrohet
Somliga delegater kände tydligen på sig att deras kyrkor inte har gott rykte som befrämjare av liv och fred i världen. Därför sades det i konferensens slutdokument, det så kallade Budskapet, som antogs av delegaterna: ”Vi bekänner ödmjukt att vi såsom kristna har varit otrogna mot Herren. Våra egna söndringar såsom kristna försvagar vårt vittnesbörd för fred. Som medborgare i kärnvapenägande nationer bär somliga av oss på stor skam. Vi ångrar oss alla.”
Men frågan är: Är Herren villig att förlåta? De som gjorde bekännelsen tycktes ta det för givet, då de fortsatte: ”Men nu måste vi ta emot Herrens förlåtelse.”
Vill Herren förlåta?
Men kan man ta för givet att Herren verkligen är villig att så plötsligt förlåta utan att ha sett gärningar som svarar mot ånger och sinnesändring, efter århundraden av krig och strider som utkämpats under förevändningen att vara ”heliga”? Ansvarsbördan på kristenhetens kyrkor är verkligen stor. De två blodigaste krigen i historien, första och andra världskriget, har utkämpats främst i den namnkristna delen av världen. Kapprustningen, som leds av nationer i samma del av världen, har lett mänskligheten till randen av självförintelse.
Herrens förlåtelse måste ju bero på fullständig uppriktighet hos den som avger bekännelsen och på dennes villighet att helt och fullt göra om sitt sinne och hjärta i sann ånger, inte bara i ord, utan också i gärning. Kan man vänta en sådan plötslig förändring av kristenhetens kyrkor?
Finner Herren sann ånger?
Konferensens slutdokument gav ingen försäkran om en sådan förändring. Det var inte helhjärtat formulerat i alla avseenden. Det fick justeras och skrivas om innan det enhälligt kunde godtas, och den slutliga versionen blev en kompromiss.
I en förhandsversion löd till exempel ett uttalande så här: ”Men från kristen ståndpunkt är det oacceptabelt att man förlitar sig på kärnvapenhotet och den möjliga användningen av kärnvapen som ett medel att undvika krig.” Detta måste ändras till: ”De flesta av oss anser att det från kristen ståndpunkt är oacceptabelt att man förlitar sig på kärnvapenhotet och den möjliga användningen av kärnvapen som ett medel att undvika krig.” Somliga kyrkliga ledare var tydligen inte emot kärnvapen som ett medel att undvika krig!
Samma inställning kom också till synes när följande uttalande om kärnvapen i den tidiga versionen av dokumentet: ”Till och med innehavet av sådana strider mot vår tro på Gud”, måste ändras till: ”Några är villiga att acceptera den avskräckande verkan kärnvapen har endast som en tillfällig åtgärd, då inga andra alternativ finns. För de flesta av oss strider dock innehavet av kärnvapen mot vår tro på Gud.”
Ytterligare ett uttalande i den tidiga versionen fick skrivas om från: ”Vi är därför överens om att existensen av dessa vapen är emot Guds vilja”, till: ”De flesta av oss tror därför att existensen av dessa vapen är emot Guds vilja.”
Kan man förvänta att denna splittrade inställning till sådana fruktansvärda, dödliga vapen kommer att vinna Herrens godkännande och ynnest? Är ångern tillräckligt övertygande för att Herren skall kunna förlåta en så lång räcka av gångna synder?
Bibeln säger upprepade gånger om Gud, den Allsmäktige, att han är ”en Gud som kräver odelad hängivenhet”. Jesus Kristus hade heller inget förtroende för något som var söndrat mot sig självt, eftersom han sade: ”Varje rike som är söndrat mot sig självt blir ödelagt, och ingen stad, inget hus, där det råder söndring, skall bestå.” — 2 Moseboken 20:5; 5 Moseboken 4:24; NW; Matteus 12:25.
Guds rike eller FN?
Herren Jesus Kristus trodde på Guds rike som det enda medlet att åstadkomma bestående liv och fred på jorden. Han lärde sina efterföljare att be om att det riket skulle komma. (Matteus 6:10) Slutdokumentet som antogs vid denna kyrkornas världskonferens ”Liv och Fred” uttryckte inget stöd åt Guds rikes auktoritet som det enda medlet att åstadkomma bestående liv och fred. Guds rike nämndes inte ens.
I stället följde man i dokumentet kristenhetens kyrkors traditionella ståndpunkt att understödja Förenta nationernas auktoritet och andra mänskliga, politiska överenskommelser. Det sades nämligen i det: ”Såsom ytterligare åtgärder yrkar vi: 1) Upprätthållande och utvidgning av den auktoritet som tillhör Förenta nationerna, internationell lag och det fullständiga förverkligandet av Helsingforsavtalet.”
När Satan, djävulen, erbjöd Jesus Kristus att få ”världens alla riken”, vägrade han att ta emot något enda av dem. Han intog en strikt neutral hållning mot dem alla. Han visste att hans himmelske Fader tillät dem att endast tillfälligt existera och utöva politisk makt på jorden. — Matteus 4:8—10.
Jesus såg fram emot den ”dag” då han själv som ”konungars konung och herrars herre” skulle träda fram från himmelen, symboliskt ridande på en vit häst och åtföljd av himmelska härskaror av änglar på vita hästar, för att slå nationerna med det skarpa, långa svärd som skulle gå ut från hans mun, såsom det beskrivs i Uppenbarelseboken 19:11—21.
Ja, Jesus måste ha sett fram emot den ”dag” när han, som det beskrivs, skulle trampa ”Guds, den Allsmäktiges, vredes förbittrings vinpress” och i det slutliga ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” fullständigt avväpna nationerna och ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. I bibeln utgör detta hans himmelske Faders och hans eget oåterkalleliga slutdokument, som visar hur de skall åstadkomma bestående liv och fred åt mänskligheten. — Uppenbarelseboken 19:15; 16:14; 11:18.
Kan vi förvänta att ett dokument som inte stämmer med detta skall understödjas av Gud och hans Son, Jesus Kristus, som är både ”den främste förmedlaren av liv” och ”Fridsfursten”? — Psalm 2:1—12; Jesaja 9:6; Apostlagärningarna 3:15.
[Bild på sidan 16]
Kristenhetens kyrkor menar att Förenta nationerna är ett av medlen till att garantera ”liv och fred” på jorden
[Bild på sidan 16]
Daniel 2:35, 44, 45 visar att Guds rike är det enda medlet som skall införa bestående liv och fred på jorden