Evolutionsteorins omvälvning

EFTERLYST! EN ERSÄTTNING FÖR DARWIN

JAKTEN PÅ NYA LÖSNINGAR I FULL GÅNG

EVOLUTIONSTEORIN ”genomgår nu sin bredaste och djupaste omvälvning på närmare 50 år”. Så hette det i en rapport från ett möte som hölls i Chicago i oktober 1980. Omkring 150 specialister på evolutionsteorin höll en fyra dagar lång konferens över ämnet ”Makroevolution”.

Science, officiellt organ för Amerikanska sällskapet för vetenskapens främjande, hade följande att säga om stämningen vid mötet: ”Personlighetskollisioner och akademiskt krypskytte skapade kännbar spänning. ... Förhandlingarna var stundtals av ganska vild och frän karaktär.” Många besvikna vetenskapsmän beklagade sig över att ”en stor del av inläggen karakteriserades mera av beskrivning och bedyrande än av framläggande av fakta”. Men har det inte länge varit evolutionisternas taktik att bedyra teorins riktighet i stället för att lägga fram fakta?

Darwin hade sagt att livet utvecklades mycket långsamt genom små förändringar från en encellig organism till alla livsformer på jorden, däribland människan. Fossilens vittnesbörd borde uppvisa dessa övergångsformer, men han erkände att så inte var fallet. För 120 år sedan sade han att vittnesbördet var ofullständigt, men han menade att fler fossil skulle upptäckas med tiden för att fylla ut luckorna.

”Det mönster som vi under de senaste 120 åren blivit uppmanade att leta reda på existerar inte”, förklarade Niles Eldridge, en paleontolog från Naturhistoriska museet i New York. Han anser att nya arter inte uppstår genom gradvis skeende förändringar, utan genom plötsliga evolutionsexplosioner. De många övergångsformer som Darwins evolutionsteori krävde har aldrig existerat. Inga fossil kommer någonsin att överbrygga klyftorna.

Stephen Jay Gould vid Harvarduniversitetet håller med Eldridge. Vid Chicagomötet förklarade han: ”Vittnesbördet är utan tvivel torftigt, men den ryckighet man lägger märke till beror inte på luckor, utan är en följd av de evolutionära förändringarnas ryckiga natur.” Everett Olson, en paleontolog vid University of California, sade: ”Jag ger inte så värst mycket för det fossila vittnesbördet som en källa till fakta.” Francisco Ayala, tidigare en av de främsta förespråkarna för Darwins långsamma förändringar, tillade följande kommentar: ”Jag har nu blivit övertygad av vad paleontologerna säger om att små förändringar inte fogas till varandra.”

Science sammanfattade debatten så här: ”Den centrala frågan vid Chicagokonferensen var om de mekanismer som ligger till grund för mikroevolutionen [små förändringar inom arterna] kan utsträckas till att förklara makroevolutionens fenomen [stora hopp över artgränserna]. ... Det svar som ges är ett tydligt Nej.”

Denna reviderade uppfattning om evolutionsprocessen har man kallat ”jämvikt med bruten kontinuitet”, vilket innebär att en art stannar kvar i det fossila vittnesbördet i millioner år och sedan plötsligt försvinner, och precis lika plötsligt uppträder en ny art i fossilens vittnesbörd. Men detta är faktiskt inte någon ny tanke. Richard Goldschmidt lade fram den på 1930-talet, kallade den hypotesen om ”de hoppingivande monstren” och blev mycket smutskastad för denna hypotes. ”Jämvikt med bruten kontinuitet” är en mycket mera imponerande benämning.

Den här teorin är något av en välsignelse för evolutionisterna, för den undanröjer behovet av att visa upp övergångsformer. Den innebär att förändringarna sker alltför snabbt, hävdar evolutionisterna, för att händelserna skall kunna registreras i fossilens vittnesbörd — men inte tillräckligt snabbt för att vi skall kunna observera skeendet. Men teorin innebär också en belastning. När kreationisterna pekade på den invecklade formgivningen i naturen som krävde en formgivare, satte evolutionisterna det naturliga urvalet på tronen som formgivare. Nu har det naturliga urvalets roll undergrävts, och man insätter slumpen på dess plats — kreationisterna har länge hävdat att evolutionisterna måste lita till slumpen.

Gould erkänner att det naturliga urvalet har förlorat terräng till förmån för slumpen: ”Genetiska förändringar i avsevärd mängd kanske inte berörs av det naturliga urvalet och kanske sprider sig helt slumpartat genom en population.”

David Raup, intendent i geologi, skriver i chicagotidskriften Field Museum of Natural History Bulletin för januari 1979 om ”Konflikter mellan Darwin och paleontologin”. Raup säger att det fossila vittnesbördet uppvisar förändringar, men inte ”som den mest rimliga följden av naturligt urval. ... Dessa förändringar inträffar i naturen, trots att goda exempel på dem är förvånansvärt sällsynta. ... Ett för närvarande viktigt alternativ till det naturliga urvalet har att göra med den rena slumpens verkningar. ... Vi talar alltså om hur de som har tur överlever, men också om hur de bäst rustade överlever.” Han tänker sig möjligheten av att ”däggdjuren inte var bättre än dinosaurierna, utan bara hade större tur” och avslutar sin artikel med att säga om Darwin: ”Den punkt han missade var den enkla slumpfaktorn!”

Med slumpen i den ledande rollen för evolutionsprocessen återkommer den kniviga frågan om formgivningen: Hur kan slumpen frambringa den invecklade och häpnadsväckande formgivning vi finner överallt? Darwin sade att ögat fick honom att rysa. Och det är inte nog att slumpen frambringar sådana under av formgivning en enda gång, utan de måste inträffa gång på gång hos inbördes obesläktade arter.

Bläckfisken är till exempel ingen släkting till människan, men dess ögon är förvånansvärt ”mänskliga”. Obesläktade fiskar och ålar kan utdela elektriska stötar. Obesläktade insekter, maskar, bakterier och fiskar har lysorgan som sänder ut kallt ljus. Obesläktade nejonögon, myggor och blodiglar har antikoagulerande ämnen som hindrar offrens blod från att levra sig. Obesläktade piggsvin, myrpiggsvin och igelkottar sägs oberoende av varandra ha utvecklat piggar. Obesläktade delfiner och fladdermöss har ekolodningssystem. Obesläktade fiskar och insekter har bifokalögon för att kunna se både i luften och under vattnet. Hos många obesläktade djur — kräftdjur, fiskar, ålar, insekter, fåglar, däggdjur — finner vi förbluffande förmågor när det gäller flyttning och navigation.

Men inte nog med det. Evolutionisterna vill också få oss att tro att det har hänt tre gånger att varmblodiga djur har utvecklats från kallblodiga kräldjur, tre gånger att färgseende utvecklats oberoende av de andra tillfällena, fem gånger att vingar och flygförmåga utvecklats hos obesläktade fiskar, insekter, flygödlor, fåglar och däggdjur.

Kan slumpen upprepa dessa bedrifter om och om igen? Sannolikhetsläran ropar Nej! Evolutionsteorins omvälvning kan ha hjälpt den att överleva trots alla luckorna i fossilens vittnesbörd, men den har samtidigt gett slumpen en roll att spela som ligger långt utom räckhåll för dess förmåga.

[Infälld text på sidan 10]

Hypotesen om ”de hoppingivande monstren” dyker upp igen alias ”jämvikt med bruten kontinuitet”

[Infälld text på sidan 11]

Innan det kan bli fråga om att de bäst rustade överlever måste slumpen frambringa dem