Alaska — en jätte i förvandling talar ut
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Alaska
HUR skulle du känna det, om någon kallade dig en oduglig ”vit elefant”? Eller om du blev kallad en ”frusen ödemark” och ”totalt värdelös”? Nåväl, jag fick finna mig i sådana öknamn för åtskilliga år sedan. När den ryska regeringen år 1867 sålde mig till Förenta staterna för en summa av 7.200.000 dollar, var det fråga om en riktig kontrovers. I New York World för 1 april 1867 förklarades det: ”Ryssland har sålt en utsugen apelsin till oss.” Jag måste säga att det verkligen sårade mig. När W. H. Seward, den dåvarande utrikesministern, underhandlade om mig, talade motståndare till köpet av Alaska om mig såsom ”Sewards dårskap”.
Somliga personer gav emellertid uttryck åt stora förhoppningar angående min framtid trots att jag såldes för bara två cent per acre (en acre = 0,82 tunnland). De hade en känsla av att mitt landområde, som sträcker sig över 1.518.000 kvadratkilometer, en dag skulle komma att ge enorma vinster. Och låt mig försäkra dig att jag inte gjorde dem missräknade.
Ja, jag har förändrats. Saker och ting börjar se annorlunda ut. I stället för att kalla mig en ”vit elefant” talar folk nu om mig som en jätte med ofantliga resurser. En hastig blick är nog för att man skall upptäcka en mängd fisk i mina floder, virke i mina skogar och ovärderliga pälsdjur i min snötäckta vildmark. Och praktiskt taget alla har hört talas om guldrushen på 1800-talet som gjorde så många människor rika. Visste du att man ännu i vår tid anser att jag har trettiotvå av de trettiofyra viktigare metallerna? Ja, jag har fortfarande stora mängder värdefull malm i fickorna.
När det gäller nickel sägs Förenta staternas största tillgång finnas i mitt sydöstra område. Experter gör gällande att jag har milliontals ton kol, kanske en milliard ton, som kan brytas. En undersökning av mig som nyligen gjordes avslöjade vad några anser vara världens största tillgångar av fluorider och volfram, som fanns gömda i hålor i jorden. Tycker du att det låter ”totalt värdelöst”?
Efter skärpningen av energikrisen för inte så länge sedan har i själva verket hela världen uppmärksammat mina enorma oljetillgångar. En beräkning ger vid handen att de uppgår till inte mindre än tio milliarder fat olja. En annan beräkning sätter siffran till femtio milliarder fat i området vid Prudhoe Bay! Så nu, när jag har börjat spänna mina muskler, är planer på gång att exploatera energikällan. Olja skall börja flöda ut på marknaden före juli 1977.
Att finna olja är en sak. Att hämta upp den och föra ut den på marknaden är en helt annan sak. Det kommer att bli ett enormt företag som med nödvändighet påverkar mig för livet, eftersom förändringarna kommer att bli oåterkalleliga. Låt mig berätta mer om detta för dig.
Historiens största privata byggnadsprojekt
Man planerar att transportera två millioner fat råolja per dag. Det kan ta uppåt tjugo år innan man pumpat upp den olja som man nu lokaliserat. Kan du föreställa dig att ge ut mer än sex milliarder dollar för att fullborda projektet att transportera oljan genom en rörledning som har en diameter på 120 centimeter och är nästan 1.300 kilometer lång? Det är inte att undra på att det kallas historiens största privata byggnadsprojekt. Jag är litet orolig för alltsammans, för trots min storlek har jag en mycket ömtålig yta. Jag måste behandlas mycket försiktigt på grund av att en stor del av min kropp befinner sig i ständigt fruset tillstånd.
Olja kommer ut ur jorden med en temperatur av mellan 62 och 74 grader Celsius. Eftersom ungefär tre fjärdedelar av sträckningen från Prudhoe Bay i norr till slutpunkten i Valdez i söder går över mark som är ständigt frusen men under sommaren tinas upp på ytan, vilket gör att den kan sjunka, så kan du föreställa dig att det är en ofantlig uppfordran att förhindra att rörledningen vrider sig och bryts sönder. Om ledningen grävs ner, kommer värmen att smälta den ständigt frusna marken och orsaka att ledningen glider. Om den byggs upp på en ställning, skapas en barriär som spärrar vägen för de tusentals vildrenarna och andra kringströvande djur.
Tänk på vad följden kan bli av att olja spills ut på grund av ett sönderbrutet rör. Man har emellertid försäkrat mig att ekologer och vetenskapsmän skall samarbeta för att skydda mitt viltbestånd, flodbäddarna och tundran. Men jag får allt vänta och se om denna överenskommelse kommer att hållas.
Ett sådant invecklat rörsystem fordrar också en väg för underhåll. Arbetslag har redan fullbordat detta stora ingenjörsarbete — att bygga en 580 kilometer lång transportväg, vilket medförde att man måste skaffa undan omkring sextio millioner kubikmeter grus.
Kan du föreställa dig en stad som är 1.300 kilometer lång och cirka 15 meter bred? Ja, så stort är projektet med ungefär 17.000 arbetare uppdelade på tjugonio kolonier utspridda längs denna sträcka. Inte en regelrätt stad förstås, men ett organiserat samhälle av individer som är samlade för ett gemensamt uppsåt.
Vägen skall inte endast betjäna oljerörsledningen, utan man planerar att dagligen transportera omkring ett hundra millioner kubikmeter naturgas från Prudhoe Bay och ut på marknaden. Det finns bevisligen tillgångar på åtta hundra milliarder kubikmeter gas, som jag har tillgänglig för ditt bruk på kom-och-hämta-den-basis. Detta projekt, som också är ett gigantiskt företag, är ännu under bearbetning, och om det kommer att förverkligas återstår att se.
Du kan alltså se att när människan börjar exploatera mina skatter, har min folkmängd och popularitet ökat kolossalt. Jag tycks ha fler vänner än någonsin tidigare. Mina fysiska förändringar är emellertid inte allt. Det finns känslomässiga påfrestningar som med nödvändighet måste sätta sina spår.
Verkningar i en stad under uppsving
Föreställ dig hur du skulle reagera, om du plötsligt hade fler gäster i ditt hem än du hade planerat! Ditt främsta bekymmer skulle vara att skaffa tillräckligt med förnödenheter för att betjäna alla på ett tillfredsställande sätt. Ja, det var så jag kände det, när jag såg så många byggnadsarbetare och deras familjer dras till Fairbanks.
Fairbanks befinner sig halvvägs utmed rörledningskorridoren, en idealisk plats som utgångspunkt för byggnadsprojektet, men inte när det gäller levnadsförhållandena, om man tänker på överbelastningen av skolorna och vägarna, behovet av bostäder och den ökade efterfrågan på energi. Enligt officiella beräkningar har mer än 10.000 nykomlingar anlänt sedan april 1974. Jag kommer ihåg när den här staden var en gemytlig, lugn och tyst plats där nästan alla kände varandra. Saker och ting förändrades mycket litet från år till år. Nu kan jag knappast fatta de förändringar som ägt rum. Hyrorna har skjutit i höjden. För en lägenhet med två sovrum var hyran 300 dollar för ett par månader sedan. Nu kostar den 450 dollar. För ett hyreshus upptog väntelistan sjuttio personer; för ett annat sextio. I trafiken kör bilarna med stötfångare mot stötfångare. Telefonnätet är överbelastat. Människorna låser dörrarna för första gången på åratal. I Anchorage upplever man något liknande, eftersom levnadskostnaderna ökar snabbt.
Mindre samhällen som Valdez, som är rörledningens södra ändpunkt, har påverkats i hög grad. Jag minns att det för ungefär ett år sedan var tusen invånare som bodde i det här fiskeläget. Nu kommer arbetet på rörledningen att orsaka att 3.500 arbetare strömmar dit, en kraftig ökning av befolkningen! Kommunen måste ordna med polis- och brandskydd och ta itu med transport- och trafikproblemen, problemet med bostäder åt dem som tar med sig sina familjer och problemen som skapas av att skolorna blir överbelastade.
Medan somliga bofasta invånare är oroliga för förändringarna, finns det andra som i det ekonomiska uppsvinget ser ökade möjligheter att göra affärer och höja levnadsstandarden. ”Varför jag vill att rörledningen skall byggas?”, säger en hemmafru. ”Jo, vart kan man på vintern gå och få en kopp kaffe efter klockan nio på kvällen? Ingenstans. Går det att få en glass? Nej, inte för allt i världen! Det går inte alls. Men nu kanske man kan få en glass. Man kan redan få en kopp kaffe efter klockan nio på kvällen.”
Inte desto mindre måste jag medge att mina känslor är blandade. Så länge jag kan minnas har jag på ett angenämt sätt förknippats med den infödda befolkningen i Alaska — eskimåerna, indianerna och aleuterna, som nu uppgår till ett sammanlagt antal av drygt 50.000. Från det aleutiska språket har jag fått mitt namn Alaska, som betyder ”det stora landet”. Jag tror att dessa människor har fått uppleva vad man ibland kallar en ”kulturchock”, en term som används för att beskriva vad som händer när människor tvingas anta främmande tillvägagångssätt och sedvänjor från en kultur som är okänd för dem.
Jag kommer ofta att tänka på de dagar för länge sedan, då den inhemska kulturen var någonting helt för sig. Eskimåerna, indianerna och aleuterna åtnjöt alla ett levnadssätt skilt från andra. De var relativt oberoende människor. De var tillfreds med att leva av det majestätiskt sköna land som jag försåg dem med. I dag är det den vite mannen och hans metoder som fått överhanden, och de infödda är i minoritet. Den största delen av den inhemska befolkningen trängs nu i byar och har tvingats att bli beroende av ny och annorlunda föda, annan uppvärmning och andra bostäder. Trots rekommendationerna att göra framsteg mot ”modernisering” finns det få eller inga arbetstillfällen i de små byarna. Ofta måste familjeförsörjaren lämna sin familj och flytta till en större stad. Sedan måste han få tag i ett arbete, så att han kan tjäna pengar och köpa de varor som den vite mannen sagt att han behöver för att leva ett mer ”civiliserat” liv. Naturligtvis är det många, särskilt ungdomarna som fått utbildning, som accepterat den nya kulturen och som tycks vara nöjda med förändringen till ett teknologiskt levnadssätt. De har blivit utmärkta hantverkare, timmermän, radiotelegrafister, affärsmän, artister, författare, advokater och lärare. Men de som håller fast vid de gamla livsmönstren lever kvar i ungefär två hundra byar, vilka i de flesta fall måste nås med flygplan.
Nyligen godkändes ett lagförslag i kongressen, vilket innebär att Alaskas urbefolkning förses med ett landområde på omkring 160.000 kvadratkilometer. Detta medför att vilken som helst av Förenta staternas medborgare som har åtminstone en fjärdedel alaskaindian-, eskimå- eller aleutblod i ådrorna kan begagna sig av det. Vidare kommer rörledningen att ge 500 millioner dollar i årliga oljeintäkter till Alaskas urinvånare. På något sätt känns det bra att veta att jag kan vara till sådan hjälp. Jag tror emellertid inte att dessa förändringar i sig själva verkligen kan förse människor med vad de bäst behöver. Låt mig förklara vad jag menar.
Att hålla fast vid sanna värden
Förhoppningen att snabbt bli rik orsakar ofta att man förlorar ur sikte de grundläggande värdena som medför sann lycka. Jag tänker på guldrushen för nittio år sedan. Just då var alla ivriga att bli rika med en gång. Många försakade hemliv, personlig omvårdnad om barnen och de normala glädjeämnena i familjelivet. Några fick betala dyrt i form av förlorad hälsa och ett förkortat liv. Det är alltjämt möjligt att drabbas av samma ”bli-snabbt-rik”-feber.
En man kan till exempel frestas att flytta hemifrån för en högt avlönad anställning, som kan hålla honom borta från familjen månader i sträck. Men innan han gör detta, bör han beräkna kostnaden — offret av det värdefulla umgänget och den uppmärksamhet som hans hustru och barn behöver. Har han råd att förvägra sin familj det ledarskap som kan ge den behövliga vägledningen i fråga om uppförande, moral och språk såväl som råd i andra avseenden? Det är sant att en mor har ett oumbärligt inflytande när det gäller vårdnaden om barnen. Men hon kan inte ge dem en fars fostran och omsorg.
Barn kan förändras till det sämre om inte fadern finns till hands och motverkar detta. Jag har sett mer än en far lämna sin familj för att skaffa materiell trygghet, bara för att finna familjen upplöst på grund av brist på omsorg. I dessa fall har de ekonomiska fördelarna inte varit värda offret av en lycklig och enad familj. Ett ”gott liv” är inte alltid ett ”liv med kvalitet”.
Du kan därför förstå vad jag menar, när jag säger att plötsligt välstånd kan förorsaka negativa förändringar i människors liv och personligheter. Om förändringarna är dåliga, går de viktigare värdena förlorade. Det är därför som jag är så angelägen om att alla som rycks med av det nuvarande ekonomiska välståndet skall gå försiktigt fram, så att de inte förstör de mer bestående värdena i livet.
Medan vi är inne på ämnet, vill jag gärna upplysa dig om ännu en skatt av stort värde som nu håller på att göra många här i landet mycket rika. Det är en tillgång som kallas andlighet.
Ett andligt uppsving i Alaska
På tal om att rikedom har någon inverkan på människors liv, så kan detta verkligen sägas om de andliga rikedomar de får genom kunskap i Guds ord, bibeln. Med avseende på detta har jag lagt märke till att Jehovas vittnen är synnerligen aktiva och uppmuntrar människor att samla andliga skatter i himmelen, där, enligt vad Jesus försäkrade, ”mott och mal icke förstöra”. (Matt. 6:20) Jag lägger ofta märke till dessa vittnen i deras prediko- och undervisningsarbete, när de besöker människors hem över hela detta vidsträckta land. När jag ser tillbaka, kan jag alltjämt se den nitiska grupp på 587 personer som vittnade i januari 1968. Men mycket har sannerligen förändrats i deras verksamhet. Sju år senare har deras antal mer än fördubblats. De nådde faktiskt ett nytt högsta antal — 1.310 — i maj 1975.
De har inte heller glömt byarna med den inhemska befolkningen. Vid ett tillfälle användes fem flygplan för att besöka fyrtiofem byar. Inom ett år fick åtminstone 180 isolerade byar möjlighet att höra om Guds löfte att göra hela jorden till ett skönhetens land. Jehovas vittnen upplever ett uppsving i form av en kraftig andlig tillväxt, inte bara i fråga om antal, utan också i fråga om effektivitet i att hjälpa människor att bringa sitt liv i samklang med bibelns normer. I allt detta kan jag se att det förhållandet att man hjälper människor att röna gagnet av ett kristet levnadssätt bara kommer att öka mitt totala värde.
Det är verkligen stora förändringar som sker i Alaska, ”det stora landet”. Några är skadliga, andra gagneliga. Jag är verkligt lycklig när förändringarna gagnar människor på ett riktigt sätt. Jag känner mig också väl till mods över att inte längre höra någon använda öknamn — utom möjligen: ”Alaska — du är verkligen en jätte i förvandling!” Det har jag inget alls emot.
[Karta på sidan 13]
PRUDHOE BAY
RÖRLEDNINGEN GENOM ALASKA
FAIRBANKS
ANCHORAGE
VALDEZ
CANADA