Förtrycket lider nederlag

DE EXTREMA åtgärder som vidtogs av Duplessis och de obehärskade uttalanden som gjordes av vissa domare vid lägre domstolar orsakade en motreaktion från frihetsälskande element bland det kanadensiska folket.

Vid en rättegång i staden Quebec avfyrade domaren Jean Mercier ett bittert angrepp mot ett av Jehovas vittnen, som stod inför rätta för en obetydlig överträdelse. Globe and Mail, en inflytelserik Torontotidning, kommenterade detta i en ledarartikel den 19 december 1946. Under rubriken ”Inkvisitionen tillbaka” hette det:

”Förföljelsen mot den religiösa sekt som kallas Jehovas vittnen, vilken nu pågår i provinsen Quebec med entusiastiskt stöd från både myndighetspersoner och jurister, har tagit en vändning som skulle kunna få en att tro att inkvisitionen har kommit tillbaka i franska Canada. Domaren Jean Mercier vid brottmålsdomstolen i staden Quebec rapporteras ha sagt att polisen i Quebec nu har fått anvisningar om att ’arrestera varje känt eller misstänkt vittne som de får syn på’. Om detta är sant, används Quebecs polismakt nu till att spärra in män och kvinnor för att de har en viss religiös åskådning.

Detta är en ohygglig kränkning av de medborgerliga friheterna. Under inkvisitionen hade man åsikten att en av domstolarnas funktioner var att befria samhället från kättare. Inkvisitionen tog livet av kättare, under det att Quebec nöjer sig med att sätta dem i fängelse; men domaren Mercier skulle tydligen inte ha något emot att det strängare straffet började tillämpas igen. Han skulle ge varje Jehovas vittne ’minst livstids fängelse’, om det vore möjligt, lär han ha sagt.”

Många kanadensare chockerade

Upplysningarna om förföljelsen mot Jehovas vittnen blev en chock för många kanadensare. Denna minoritet gjorde sig förtjänt av stor respekt på grund av sin tro och orubblighet trots överväldigande motstånd.

En välkänd tidningsman, Jack Karr, rapporterade i Toronto Star för 26 december 1946:

”Det krävs mod för att vara ett Jehovas vittne i provinsen Quebec i våra dagar — mod och något som världsligt talat kallas ’ruter’. Vittnena är nämligen föremål för hat, misstankar och förakt från den breda massan av befolkningen. Det tycks emellertid inte vara många av Quebecs invånare som är riktig säkra på varför de hatar och föraktar vittnena, utom för att de av sin regering blivit uppmanade att akta sig för dem.

Men om det är svårt för utifrån kommande vittnen i provinsen, måste det vara många gånger svårare för de invånare i Quebec som har avsagt sig sin tro och slutit sig till rörelsen. De har förlorat sina vänner och är i själva verket socialt bojkottade i den trakt där de bor. Folk som tidigare varit deras vänner spionerar nu på dem, säger de, och rapporterar deras verksamhet, och när möten pågår, är det närmaste grannskapet spänt av antagonism och oförställt spionerande.

Av detta skäl är det ibland en smula svårt för en utomstående att uppfatta situationens hela vidd och att helt och fullt inse att sådant faktiskt pågår här i Canada. En iakttagare kanske inte är helt överens med vittnena, vare sig i fråga om deras läror eller metoder att nå sina syften, men åtminstone kommer han efter att ha varit i kontakt med dem att ha mycket stor respekt för deras mod och deras ihärdighet när det gäller att hävda sina rättigheter. ...

Kort sagt har Jehovas vittnen, en liten grupp på 200, åstadkommit verklig uppståndelse i det gamla Quebec. Och i en stad med 90 procent fransktalande och 95 procent romerska katoliker börjar deras möten påminna om de första kristnas möten i Neros Rom.”

Och vad ledde allt detta lidande till?

Jehovas vittnen kämpade sig fram till fem viktiga segrar i Canadas högsta domstol mellan 1949 och 1959 och tog därigenom udden av det illvilliga angreppet från kyrkans och statens sida. Dessa precedensfall i Högsta domstolen fastslog vägledande principer, som med framgång gjorde slut på de många hundra andra rättsfallen.

De båda sista stora målen vanns år 1959. Ett av dem var ett personligt mål mot Maurice Duplessis, som väcktes av ett av Jehovas vittnen som hade drivit en restaurang i Montreal. Hans utskänkningsrättigheter drogs in därför att han lämnat borgen för många åtalade Jehovas vittnen. Canadas högsta domstol gjorde Duplessis personligen skadeståndsskyldig. Tre månader efter det att skadeståndet betalats var Duplessis död.

Man erkänner värdet av domstolsbesluten

Värdet av dessa utslag och av Jehovas vittnens modiga ståndpunkt har rönt varmt erkännande från ledande experter på Canadas grundlag. I sin bok Federalism and the French Canadian förklarade Pierre Elliott Trudeau, som nu är premiärminister i Canada: ”Jehovas vittnen i provinsen Quebec ... har blivit förlöjligade, förföljda och hatade av hela vårt samhälle; men de har lyckats att med lagliga medel bekämpa kyrkan, regeringen, nationen, polisen och den allmänna opinionen.”

Professor Frank Scott vid McGill University behandlar i sin bok Civil Liberty and Canadian Federalism fallet Lamb kontra Benoit: ”Fallet Lamb är bara ännu ett exempel på tjänstefel från polisens sida, men det är en del av den sorgliga bild som bara alltför ofta visat sig i Quebec på senare år. Fröken Lamb, ett annat Jehovas vittne, blev olagligt arresterad och kvarhållen över veckoslutet utan att någon anklagelse framfördes mot henne. Man tillät henne inte ringa till någon advokat och erbjöd henne sedan friheten, under förutsättning att hon skrev under en förklaring som fritog polisen från allt ansvar för hur de hade behandlat henne. När man läser en sådan berättelse, undrar man hur många andra oskyldiga offer som blivit behandlade på samma sätt av polisen, men inte haft det mod och stöd som krävdes för att föra ärendet vidare till slutlig seger — i detta fall 12 ¹/2 år efter arresteringen. Vi bör vara tacksamma för att vi i detta land har några offer för statligt förtryck som håller på sina rättigheter. Deras seger är en seger för oss allesammans.”