Kyrka och stat förenas för att förhindra framsteg

MAURICE DUPLESSIS blev premiärminister i Quebec år 1936. Med undantag av en period (1939—1944) fortsatte han att inneha detta ämbete till sin död 1959. Historikern Leslie Roberts har beskrivit honom som en ”hänsynslös demagog, som styrde sitt parti, Union Nationale, och hela provinsen Quebec med järnvilja; folkuppviglare och diktator; grand seigneur och tyrann”.

Duplessisväldet har i Toronto Star beskrivits som ”det mest öppet korrumperade som provinsen någonsin haft”.

Stöd från kyrkan

Och var fann man stöd för detta onda? På ”landsbygden i Quebec, ... där kyrkan var allenarådande. Det var därifrån partiets förste ledare, Maurice Duplessis, hämtade sin styrka”, heter det i Canada 70.

Duplessisregimen förlitade sig på romersk-katolska kyrkan för att hålla sig vid makten. Ansvaret för den skada hans förvaltning vållade provinsen och dess folk måste delvis läggas på Roms prästerskap.

Vilken fördel fick prästerskapet av denna allians? I Canada 70 förklaras det: ”Jehovas vittnen nekades yttrandefriheten och rätten att församlas, därför att de ifrågasatte evangeliet enligt le Chef (Duplessis) och romersk-katolska kyrkan. Han bevarade sin makt genom sin allians med kyrkan, bönderna och den reaktionära, engelskspråkiga eliten i affärsvärlden. Hela tiden fick han hjälp av en foglig tidningspress.”

Den frihetshatande Duplessis passade perfekt för katolska kyrkans syften. Prästerskapet ville överlämna Quebecs folk åt kyrkan. Biskopar förkunnade att den fransk-kanadensiska nationen hade ett messianskt uppdrag — ”att göra provinsen Quebec till den kristna nation som skulle ersätta det vacklande Frankrike i rollen som kyrkans äldsta dotter”.

Duplessis och kyrkan samarbetade för att undertrycka den utbildning och det framåtskridande som skulle kunna befria les Québecois ur det medeltida grepp de var fasthållna i. I stor utsträckning lyckades denna allians förhindra framsteg och hålla Quebecs folk kvar under den förtryckande kyrka-statsregimen.

Men varenda en underkastade sig inte detta system! Det fanns en gnista av frihet, som denna lokala diktatur inte kunde utsläcka!

Jehovas vittnen kämpar för religionsfrihet

Herren Jesus hade sagt om denna ”ändens tid”, i vilken vi har befunnit oss sedan 1914: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.” (Matt. 24:14, NW) Jehovas kristna vittnen har tagit emot detta uppdrag. En del av ”den bebodda jorden” är provinsen Quebec. Där började Jehovas vittnen år 1924 utvidga sin evangeliska missionärsverksamhet.

Problemen verkade stora som berg. Människorna var i grund och botten mycket vänliga; men prästernas inflytande ledde till att våldsamheter och arresteringar blev vardagsmat för missionärerna. Många katolska domare, som hade fått undervisning av katolska präster, hade en något trångsynt inställning till sådana personers lagliga rättigheter som vågade ha en mening som avvek från kyrkans. De rättsliga striderna vid Quebecs domstolar började år 1924 och fortsatte ända fram till år 1964.

Jehovas vittnen sökte utöva den i lagen garanterade rätten till religionsfrihet genom att för människorna fridsamt predika det uppmuntrande budskapet om Guds rike under Kristus Jesus. Men deras försök att utöva dessa den moderna tidens friheter möttes i Quebec av ett romersk-katolskt system som egentligen aldrig hade kommit ut ur de mörka tidsåldrarna. För dem var Jehovas vittnen (eller vilka som helst icke-katoliker) kättare, som inte hade några rättigheter.

Det var en klassisk konfrontation, som liknade den som apostlarna fick uppleva, när de försökte predika budskapet om Guds rike i trots mot den romerska makten på Neros tid. Jehovas vittnen ställdes inför en mäktig, rik och politiskt väl förskansad katolsk kyrka. Från mänsklig ståndpunkt sett var det ingen kamp; katolska kyrkan hade till synes alla trumfkort på hand. Jehovas anspråkslösa vittnen saknade inflytande eller stöd från jordiska myndigheter, men de var ytterst starka i tron och i Jehovas ande.

Jehovas vittnens verksamhet i Quebec före andra världskriget var begränsad och föremål för ständig förföljelse från präster, pöbelhopar och allmänna åklagare. Men vid mitten av 1940-talet drevs kampen för friheten att predika där till sin spets. Vid denna tid hade kyrkan sitt redskap, Duplessis, i den politiska sadeln. Kunde han sätta stopp för Jehovas kristna vittnens predikande? Kunde han undanhålla Quebecs katolska befolkning den upplåtna bibeln?

”Skoningslöst krig”

År 1944 började Jehovas vittnens evangeliska verksamhet att utvidgas i provinsen Quebec. Samma gamla mönster av småaktiga åtal framträdde på nytt. Åtal för att man spritt cirkulär, bedrivit gårdfarihandel eller ringt på dörrklockor väcktes i Montreal, Verdun, Lachine och staden Quebec.

Men det gick inte så lätt att vända Jehovas vittnen bort från deras gudagivna plikt att predika ”dessa goda nyheter om riket”. De försvarade sig vid domstolarna, och deras predikande fortsatte. Striden trappades upp under 1945 till följd av en serie upplopp som framkallats av det katolska prästerskapet. Dessa upplopp förekom i första hand i Châteauguay och Lachine. Den landsomfattande publicitet som blev följden riktade uppmärksamheten på den växande religionskonflikten i Quebec.

Vid slutet av 1945 pågick 400 processer vid domstolarna. Myndigheterna hoppades att genom förhalning och utmattningstaktik kunna sätta stopp för Jehovas vittnens verksamhet och undvika ett klart och tydligt utslag, som skulle kunna öppna vägen för ett överklagande.

På hösten 1946 var det 800 rättsfall som ännu inte hade avgjorts vid domstolarna. Processerna mot Jehovas vittnen var så många att polisen, domarna och domstolarna inte kunde klara av dem allesammans. Situationen höll på att bli kritisk.

Allmänheten hade rätt att få veta vilket skräckvälde Duplessis utövade. I november 1946 utgav Jehovas vittnen en eldsglödande traktat, som skarpt kritiserade den förföljelse de blev föremål för från kyrkans och statens sida i Quebec.

Spridningen av denna anklagelseskrift och en uppföljningstraktat till den blev ett svårt slag mot Duplessis. Han reagerade med hotelser, vredesåskor och förklaring av ”skoningslöst krig mot Jehovas vittnen”. Till de 800 väntande rättsfallen fogades på fyra månader ytterligare 843 åtal. Men åklagarna övergick nu från att åtala dem för enkla lagöverträdelser till att anklaga dem för sådana allvarliga brott som upprorisk ärekränkning och konspiration. Myndigheterna gjorde inga försök att förneka de fakta som framlades i traktaterna. De sade i själva verket: Det är upproriskt av er till och med att säga sanningen om hur allvarlig den här situationen egentligen är.

Påtryckningarna intensifieras

När Jehovas vittnen fortsatte att fullgöra sitt kristna uppdrag, fann de att påtryckningarna intensifierades. Pöbelhopar bildades på gatorna mot vittnen som gjorde besök vid dörrarna.

På grund av sin tro blev barn relegerade från skolor eller drogs inför rätta som ungdomsbrottslingar. Familjefäder förlorade sina arbeten, försäljningstillstånd och handelsrättigheter upphävdes. Polis och pöbel trängde in i lokaler för gudsdyrkan och upplöste möten.

Respektabla kristna flickor blev arresterade, avklädda och inspärrade i smutsiga arrestlokaler tillsammans med prostituerade, tjuvar och narkomaner. Somliga blev arresterade när de helt enkelt kom gående på gatan eller var ute och handlade. Många traktater måste spridas nattetid för att undvika orättmätiga arresteringar för att man utövade denna grundlagsenliga rättighet.

Janet MacDonald, en trogen missionär som tog del i detta arbete, säger: ”Traktaterna spreds både på dagen och på natten. Vi ilade fram på landsbygden i den kalla vintersnön, ofta med polisen hack i häl. Mitt i natten kunde en billast vittnen anlända till en by med ett antal traktater. Var och en av oss sprang till de hus vi fått oss tilldelade, lämnade traktaterna, rusade tillbaka till bilen, och så bar det i väg igen! Medan polisen genomsökte den byn, var vi på väg till en annan.”

I sin bok The Chief sade Leslie Roberts om Duplessis’ krig: ”Provinsens polisstyrkor arresterade vittnen bokstavligt talat i hundratal, medan de lugnt stod i gathörnen och delade ut sina eldsglödande traktater. I staden Quebec slog en man vid namn Laurier Saumur rekord som ’återfallsförbrytare’. ... Han blev nämligen arresterad och åtalad vid ett hundra tre olika tillfällen under ’kriget’.”