Varför flyger de i plogformering?

EN SLUTSATS som två experter på aerodynamik vid California Institute of Technology nyligen kommit fram till är att de större flyttfåglarna flyger i plogformering av praktiska skäl. Det verkar som om fåglarna genom att flyga enligt detta mönster hjälper varandra, så att de kan öka sin flygsträcka med hela 71 procent. Teorin är baserad nästan uteslutande på aerodynamikens lagar i stället för på observationer av fåglar under flykt. Men vinkeln och mellanrummen i plogen, som dessa experter fått fram genom sina kalkyler, stämmer mycket nära överens med vad som kan iakttas hos en grupp flygande flyttfåglar.

Enligt denna slutledning ger varje fågel under flykt upphov åt en stark uppåtriktad luftström vid vingspetsarna. Den fågel som befinner sig bakom får hjälp att flyga framåt genom att den tar plats i formationen på så sätt att den kan dra full fördel av denna lyftkraft. Detta påminner i hög grad om hur en hök eller en segelflygare drar fördel av den uppåtriktade luftströmmen för att hålla sig svävande. Detta flygsätt nedbringar fåglarnas flyghastighet, men det gör att de kan flyga längre sträckor. När man tänker på hur många hundra kilometer flyttfåglar färdas, kan man inse varför detta flygsätt är så ändamålsenligt.

Det skulle kunna tyckas att ledarfågeln får göra största arbetet vid flygning i plogformering. Men experternas kalkyler visar att luftströmmarna från fåglarna på båda sidor om ledaren vid detta flygsätt sträcker sig så långt framåt att också ledarfågeln kan få hjälp. Detta beror emellertid på fåglarnas mellanrum och plogens form. Förmodligen måste ledarfågeln utföra ett tyngre arbete och måste därför vara den starkaste fågeln eller kanske den bäste navigatören. Fåglarna längst bak i plogen kan också lätta sin börda genom att sacka efter något.

Men vad är det som hjälper fåglarna att stanna på sin plats när de flyger på detta sätt? Lösningen är att om en fågel kommer framför sin rätta plats, känner den omedelbart att flygarbetet ökar. Detta får den att falla tillbaka till den rätta platsen. Om den kommer för långt efter, får den ännu mindre arbete, men man misstänker då att det ”sociala trycket” tvingar den att hålla takten. Forskarna menar att de vilda kanadagässens ihållande snattrande när de flyger kanske i själva verket är en uppmaning åt de latare fåglarna att hålla sig på sin plats.