När barnen fostras på ett gudaktigt sätt

I VÅRA dagar är många föräldrar förtvivlade över vad det blivit av deras barn. De frågar sig ständigt: ”Vad gjorde vi för fel?”

Men det finns också barn som är till glädje för sina föräldrar. En mor skrev till exempel nyligen till Sällskapet Vakttornet och berättade hur hennes barn vittnade om Guds namn och rike. Hon avslutade brevet med att säga: ”Våra barn är ett verkligt glädjeämne för oss.”

Vad är det som gör denna skillnad? De barn som är till glädje för sina föräldrar är utan tvivel de som omsorgsfullt fostrats ”i Jehovas tuktan och styrning av sinnet”. (Ef. 6:4, NW) Ett märkligt exempel på en far som gjort detta är ett av Jehovas vittnen i Alabama, som uppfostrade aderton barn, tolv som han fått med sin första fru och sex med sin andra. I dag varierar barnens åldrar från fjorton till fyrtiotvå år, och allesammans är nitiska överlämnade tjänare åt Jehova Gud. Några av dem är tillsyningsmän, missionärer och heltidsförkunnare av annat slag. Hur bar han sig åt för att fostra dem ”i Jehovas tuktan och styrning av sinnet”?

För det första uppammade han en varm, kärleksfull atmosfär i hemmet. De som hade varit på skilda håll under dagen brukade fråga varandra vid kvällsmålet: ”Vad har du haft för dig i dag?” Om de hade upplevt något intressant eller roligt, ville de gärna berätta det för de andra. Om någon kom hem senare och ingen frågade honom: ”Vad har du haft för dig i dag?” brukade han för det mesta fråga: ”Är det inte någon som tänker fråga mig hur jag har haft det i dag?” På så sätt kände var och en att de andra i familjen var intresserade av honom och brydde sig om honom.

Denne far såg också till att familjen kopplade av tillsammans. Både han och hans fru var med i familjens bollklubb, men flickorna brukade hjälpa sin mor att göra mål. Han och hans fru var inte alltför upptagna för sådant. De tog med sig alla barnen när de var lediga från skolan och besökte sådana platser som Grand Canyon och Yosemite National Park.

Även om fadern var kärleksfull och tillgiven, kunde han också vara fast och bestämd när det behövdes. När flickorna blev äldre, fastställde han en oeftergivlig regel för sina döttrar. När en pojke bjöd ut en av dem, måste alltid en annan av systrarna följa med. De unga männen tyckte inte alltid om detta, men döttrarna respekterade sin fars föreskrifter och önskningar i detta liksom i allt annat. De uppskattade hans förståndiga och kärleksfulla omsorg om dem.

I synnerhet lärde fadern barnen att sätta Guds rikes intressen främst och föregick själv med gott exempel. (Matt. 6:33) Han såg till att familjen studerade bibeln tillsammans och bad tillsammans, och han uppmuntrade barnen att bedriva personligt studium av bibeln. Bibliska ord var bland de första uttryck de lärde sig. Han gjorde det till en orubblig regel att aldrig försumma den kristna församlingens möten. Till och med när släktingar som inte var vittnen kom på besök, gick hela familjen, alla fjorton, i väg till mötet. Gästerna brukade fråga: ”Tänker ni gå allihopa?” Ja, det tänkte de, och så fick gästerna välja mellan att stanna hemma ensamma eller följa med familjen till mötet. Till sin förvåning fann gästerna att de uppskattade och fick nytta av erfarenheten att ha varit med vid vittnenas möten!

Det var inte nog med att fadern och modern gick före med gott exempel genom att vara regelbundna i den kristna förkunnartjänsten på fältet, utan hela familjen brukade ofta tillbringa från en till tre månader på sommaren med att predika i sådana delar av landet som i vanliga fall inte fick höra de goda nyheterna om Guds rike. När föräldrarna gick från dörr till dörr, tog de med sig sina små telningar, och när dessa sedan växte upp, predikade de från hus till hus på egen hand som om de aldrig hade gjort annat.

Något som också bidrog till att ge barnen gagnet av ”Jehovas tuktan och styrning av sinnet” var att fadern brukade bjuda hem dem som tjänade som resande representanter för Sällskapet Vakttornet. Han fick dessa att känna sig precis som hemma, och därför var de alltid angelägna att komma. De hade ett gott inflytande på barnen och gav dem något att sträva efter.

Aderton barn, och allesammans håller fast vid Jehovas rena tillbedjan vad beträffar predikoarbetet och uppförandet! Ja, detta kan uppnås, när man följer det apostoliska rådet att fostra barnen i ”Jehovas tuktan och styrning av sinnet”.