Utdrag ur Jehovas vittnens årsbok för 1961
Årsberättelse för Sverige Folkmängd: 7.436.086
Högsta antal förkunnare: 8.593 Proportion: 1 på 865
Landstjänaren i Sverige säger: ”Det är ett välkänt faktum att svenskarna är långsamma att besluta sig och ta ståndpunkt.” Men det är också sant att Jehovas vittnens ihärdighet och den uthållighet de visat i sitt predikande av de goda nyheterna i Sverige sannerligen har medfört resultat. En av andens egenskaper som de fridsälskande Jehovas vittnen äger är uthärdande, uthållighet, och detta innebär tålamod och självbehärskning. Med dessa andens frukter kan folk av alla nationer, släkten och tungomål vinna kunskap om sanningen, ifall de har den rätta hjärteinställningen. Även om det inte förekommit någon iögonenfallande ökning i antalet förkunnare i Sverige under året, har de ändå uppnått en ny rekordsiffra om 8.593 förkunnare, och när nu Skolan i Rikets tjänst snart kommer att träda i verksamhet, tror vi att den utbildning som församlingstjänarna kommer att få skall ha en märkbar verkan på alla förkunnarna utöver landet. Bröderna ser fram emot ett större församlande av de andra fåren under tjänsteåret 1961. Här följer några av de goda upplevelser som våra svenska bröder kunnat glädja sig åt.
Den här rapporten skrivs till ackompanjemang av hammarslag, som betyder att flera sovrum inrättas på översta våningen i vårt Betelhem som förberedelse för att kunna ta emot Skolan i Rikets tjänst. När vi flyttade in i detta nya Betelhem för sex år sedan, föreföll huset så stort att det aldrig skulle kunna bli något behov att utvidga det, men när Sällskapets president besökte oss nu i somras gav han anvisning om inte bara den redan nämnda inredningen av sovrum på översta våningen utan också att tryckeriflygeln skulle utsträckas ytterligare femton meter. Detta ger oss naturligtvis stor orsak till glädje.
Också unga förkunnare kan ha en fin andel i detta verk, som det framgår av följande: Två flickor om tio och tolv år hade lyssnat när en pionjär höll studium med deras mor och blev intresserade. På sina regelbundna bussturer lade de märke till en blind man som brukade stiga av vid samma ställe som de, och de hjälpte honom då. De började snart tala med honom om Riket och hur de blinda skulle få sin syn igen. Mannen fick telefonnumret till deras mor, och så småningom började flickorna besöka honom regelbundet. En dag följde pionjären med en av dem, och det blev snart ett regelbundet studium i en av våra böcker. I sinom tid tog flickorna honom med sig till Rikets sal och bad alla tjänarna i församlingen hälsa på honom. Han är nu med vid församlingens bokstudium och har dessutom ett bibelstudium i sitt hem.
En pionjär rapporterar följande om hur hans chef på arbetet visade sig hjälpsam, när han hänvände sig till honom om att sluta sitt arbete för att ägna sig åt att predika. Chefen såg på honom och sade att han på sätt och vis kunde förstå hans ställningstagande, men frågade vilken betalning sådana predikare får. Svaret var att lönen utgjordes av ett gott samvete inför Gud och glädjen att få hjälpa sökande människor att få sina andliga behov fyllda, och detta var riklig ersättning för mödan. Chefen sade då att det var glädjande att höra att det finns folk som vill uträtta något av ideella skäl och tillfogade: ”Men ni måste ju leva i alla fall!” Och så tillade han att han inte ville förlora brodern helt och hållet utan skulle ordna så att han kunde arbeta fem förmiddagar i veckan och ha eftermiddagarna och lördagarna fria året runt med i förhållande därtill reducerad betalning, vilket vår broder med glädje godtog.
På grund av behovet av facklärda arbetare i olika yrken har åtskilliga utlänningar slagit sig ner här. Bland dem är några ungrare som är protestanter, och de blir betjänade av en präst som har något intresse för Rikets budskap. En ung ungersk fru, som bröderna studerar med, hade häromdagen berättat att de hade haft en konferens som var besökt av omkring två hundra ungrare och som leddes av den nämnde prästen. En av dagarna skulle en ung man hålla ett religiöst föredrag, och damen tyckte sig känna igen hans framställning. Det visade sig vara första kapitlet i boken Vad har religionen gjort för mänskligheten? När hans tal var slut, visade det sig att hon inte var den enda som hade känt igen det. Det blev en våldsam diskussion om Jehovas vittnen, och det kom i dagen att ett mycket stort antal kände till Jehovas vittnen; många studerade eller hade studerat med dem och hade böcker både på ungerska och svenska. Någon sneglade på prästen och undrade vad han skulle säga. Så småningom tog prästen till orda och sade ungefär så här: ”Det gläder mig att höra att ni studerar med Jehovas vittnen och läser deras böcker. De är fina människor, och ni bör utnyttja den möjligheten att få kunskap.” Nere i salen satt den ungerske prästen från Norge, som för en tid sedan skrev i en evangelisk-luthersk tidning att Jehovas vittnen är jordens salt. Han myste gott. Slutligen sade den ”svenske” prästen: ”Nå, är vi nu lutheraner eller är vi Jehovas vittnen?”
Vi hoppas för dem att de alla må bevisa sig ha ett rätt hjärtetillstånd, så att de inte ”bara tar emot kunskap utan också handlar i överensstämmelse med den och träder fram och visar sig som fångar som blivit frisläppta och så vill tjäna Jehova tillsammans med hans nya världens samhälle.