Årsberättelse för Finland
Folkmängd: 4.436.400
Högsta antal förkunnare: 8.290 Proportion: 1 på 535
”Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig”, sade Jesus, och så förhåller det sig med Jehovas vittnen över hela jorden, också med dem som bor i Finland. När får av vilken nationalitet det vara må hör sanningen, börjar de vandra i Kristi Jesu fotspår, och de vinner frid. Den frid och fred som råder bland Jehovas vittnen skapar en enhet som inte kan brytas, och denna enhet är mycket framträdande bland Jehovas vittnen i ändens tid för den nuvarande onda tingens ordning. Landstjänaren i Finland skriver att en välkänd kyrkoman i Finland har sagt: ”Det vi mest har att frukta hos Jehovas vittnen är deras enhet.” Naturligtvis har ingen något att frukta av Jehovas vittnen, men alla människor kan iaktta deras enhet och se hur de står tätt tillhopa. Denna enhet bör råda bland Jehovas vittnen eftersom de har en enda Gud och den ende medlaren mellan Gud och människan, Kristus Jesus, och de söker ju ständigt friden och strävar efter den. Det har därför blivit en lycklig dag för den nya världens samhälle jorden runt. Efterföljande upplevelser berättas ur en rapport som avdelningsexpeditionen i Finland sänt oss.
Många artiklar såväl som talen vid de olika konventen har uppmuntrat bröderna att bege sig dit där behovet är stort. Tre förkunnare har rest till Siam och två gifta par till Island. Men det finns också många platser i vårt eget land där behovet är stort. Fastän förkunnarna förhåller sig till befolkningen som 1 till 535, bor emellertid över en million människor på sådana platser som inte är tilldelade någon församling. De behöver i sanning hjälp. De större, mera befolkade områdena av de icke-utlämnade distrikten är vidsträckta lantkommuner. Det är svårt för utsocknes folk att få arbete på dessa ställen, och fördenskull är det bara några få förkunnare som flyttar till dessa distrikt. Icke desto mindre har, efter vad de register vi sökt föra utvisar, nära ett hundra förkunnare från Helsingfors flyttat till sådana distrikt. Eftersom våra möjligheter medgivit det, har vi också sänt pionjärer med särskilt uppdrag till de större befolkningscentra, och tillväxten har varit synnerligen glädjande. Tjugoen nya församlingar har organiserats, och många av dessa på orter som för ett år sedan ännu alltjämt var icke-utlämnade distrikt.
En kretstjänare skriver om en familj som flyttade till ett isolerat område: ”Under två och ett halvt års tid har antalet nya förkunnare ökats med fjorton, och framtiden ser lovande ut.” En pionjär med särskilt uppdrag skriver: ”Vi fick adresserna till några släktingar inom vårt distrikt av ett av vittnena som bor i H– stad. Vi hade besökt många av dessa utan något nämnvärt resultat, men slutligen träffade vi en familj som satt och väntade på oss. Vi anordnade ett offentligt föredrag i deras hem, och fastän ingen utanför familjen kom för att höra på det blev resultatet gott. Familjen hade redan lagt märke till att Vakttornet var bättre än de andra religiösa tidskrifterna, och fördenskull var det lätt att få i gång studium med dem. I början studerades småboken ”Dessa goda nyheter om riket”, men studiet fortsatte i boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. När vi hade studerat i fyra månader, önskade två medlemmar av familjen börja arbeta tillsammans med oss pä fältet. När det bara hade gått några månader efter det vi första gången hade träffat familjen, hade fem av dem symboliserat sitt överlämnande genom vattendopet och tog nitiskt del i att hjälpa andra på sanningens väg.”
De instruktioner som Sällskapet har givit är utmärkta när det gäller att leda de intresserade hän till organisationen. En kretstjänare skriver: ”Pionjärernas med särskilt uppdrag verksamhet i min krets har visat resultat. I september 1955 skickade Sällskapet två pionjärer med särskilt uppdrag till ett av samhällena i min krets. Sedan dess har en av dem fört sex nya förkunnare till organisationen. När vi på kretssammankomsten intervjuade henne om hur hon lyckats så underbart, svarade hon: ’Boken Kvalificerade att vara tjänare ger goda instruktioner, och jag har följt dem.’ Samma syster hade träffat en familj under tidskriftsarbetet. Familjen erkände att de hyste ett visst intresse och visade boken ’Låt Gud vara sannfärdig’, som de hade skaffat sig tidigare, men sade att ’nu har vi inte pengar nog till att köpa de här lösnumren ens’. Men systern antecknade i alla fall adressen och gjorde återbesök hos dem veckan därpå, och ett studium sattes i gång. Efter två studiekvällar började familjen komma till mötena och tog del i tjänsten på fältet bara en månad senare och har varit regelbundna förkunnare alltsedan dess.”