Jag har tjänat Jehova i nästan 70 år i Kuba

Jag minns det som att livet var ganska fridfullt i vårt lilla samhälle. Vi bodde nära många av våra släktingar, hade alltid mat att äta och tillräckligt med pengar. Livet var bra helt enkelt.

När jag var omkring fem år gammal började mina föräldrar studera Bibeln tillsammans med Walton Jones. Han fick gå cirka tio timmar för att komma till vårt samhälle, så han var verkligen en ivrig förkunnare. När han kom brukade många i min släkt samlas hos min farmor och farfar, och där satt vi och samtalade om Bibeln i flera timmar. Mina föräldrar, min farbror Pedro och min faster Ela tyckte om det de fick lära sig, och det tog inte lång tid innan de blev döpta. Ela är nästan 100 år nu och fortfarande pionjär i Kuba.

På den här tiden kunde Jehovas vittnen predika och hålla möten fritt i Kuba. Vi var kända för att gå från hus till hus med våra portföljer och handväskor fulla med biblisk litteratur. Och vad vi gick! Jag har många härliga minnen från mina unga år när det var ”goda tider”. Men vi hade ”svåra tider” framför oss. (2 Tim. 4:2)

SVÅRA TIDER

När jag var runt fem år reste pappa och min farbror till en annan del av ön för att vara med på en sammankomst. Under den resan smittades de båda av tyfoidfeber efter att ha druckit förorenat vatten. När de kom hem igen tappade min farbror allt hår, men han överlevde. Det gjorde sorgligt nog inte min pappa, utan han dog bara 32 år gammal.

Efter att pappa hade dött bestämde min mamma att vi skulle flytta och bo med hennes bror i Lombillo. Det innebar att vi skulle lämna älskade släktingar, bland annat farmor och farfar. Men jag och mina systrar och mamma fortsatte tjäna Jehova.

Den 26 augusti 1957 blev jag döpt i en konstgjord sjö i närheten av Lombillo. Då var jag tio år. Jag var helt ovetande om att situationen för Jehovas vittnen i Kuba skulle ändras drastiskt mindre än två år senare. 1959 störtades regeringen och kommunisterna tog över styret.

Den nya regeringen lade stor vikt vid att ha en stark armé och många soldater. Det påverkade oss Jehovas vittnen, eftersom vi är politiskt neutrala och inte vill göra militärtjänst, oavsett var vi bor. Sakta men säkert blev det allt svårare för vittnena att ha möten och gå i tjänsten. Till slut förbjöd regeringen all vår verksamhet, och hundratals lojala bröder blev fängslade. En del av dem blev ofta misshandlade av vakterna och fick ingen mat. Ibland gav vakterna dem mat med blod i, något som Bibeln förbjuder oss att äta.

Men trots att vår verksamhet var förbjuden fortsatte vi att träffas och ha möten. (Hebr. 10:25) Vi höll till och med sammankomster på bondgårdar och andra platser runt om i landet. Jag kommer ihåg en gång när en broder lät oss använda hans stora lada där han hade sina får för att ha en sammankomst. Vi kunde inte städa den innan eller ens ta ut fåren. Men det hindrade oss inte från att hålla sammankomsten – med både bokstavliga och symboliska får! (Mik. 2:12)

Vi uppskattade verkligen de bröder som arbetade hårt för att vi skulle fortsätta få andlig mat under den här tiden. Man spelade till exempel in talen till sammankomsterna i förväg på kassettband, och sedan skickades de runt i landet. Ibland kunde det vara två bröder som fick i uppdrag att själva förbereda, hålla och spela in alla talen till en sammankomst. Eftersom bröderna var tvungna att spela in i hemlighet höll de till på lite ovanliga platser, och ibland kunde vi höra tuppar som gal och andra intressanta ljud i bakgrunden. När vi hade sammankomst saknades det ibland el, men då brukade en broder cykla på en stationär cykel med en dynamo som genererade el. Det gjorde att vi kunde spela upp kassettbanden och lyssna på programmet. Vi kanske inte hade perfekta omständigheter eller tryckta publikationer som vittnen i andra länder, men vi saknade aldrig andlig mat. Och vi var glada när vi tillbad Jehova tillsammans. (Neh. 8:10)

VI BLIR PIONJÄRER OCH FÖRÄLDRAR

När jag blev 18 började jag som pionjär i en stad som heter Florida. Omkring ett år senare fick jag börja som specialpionjär i Camagüey, som är huvudstad i provinsen med samma namn. Det var där jag träffade Emilia, en vacker syster från Santiago de Cuba. Vi blev ett par, och inom ett år var vi gifta.

Jag började jobba heltid i en statligt ägd sockerfabrik. Emilia och jag kunde inte längre vara pionjärer, men vi ville ändå lägga så mycket tid som möjligt på att tjäna Jehova. Jag erbjöd mig att jobba nattskift, mellan 3 på natten och 11 på förmiddagen. Det var inte så att jag tyckte om att gå upp så tidigt, men det gjorde att jag kunde gå i tjänsten regelbundet och gå på mötena tillsammans med Emilia.

1969 fick vi en son, som fick heta Gustavo. Jag hade fått frågan om att börja tjäna i kretstjänsten på heltid. På den här tiden var det vanligt i Kuba att kretstillsyningsmän hade familj och barn. Nu började en av de roligaste men också intensivaste perioderna av vårt liv. Både Emilia och jag tyckte att det var en fantastisk möjlighet att få betjäna våra bröder och systrar på det här sättet. Under den här perioden föddes vår andre son Obed, sedan Abner och, efter ytterligare några år, en dotter, Mahely.

När jag tänker tillbaka på tiden i kretstjänsten kan jag se hur Jehova välsignade sitt folk i Kuba, och det gör mig så glad. Dessutom hjälpte Jehova oss att undervisa våra barn och hjälpa dem att också börja älska honom. Jag ska berätta lite om hur livet kunde se ut för Emilia och mig under tiden vi reste.

KRETSTJÄNST UNDER FÖRBUD

På 60- och 70-talet började vi verkligen känna av förbudet mot Jehovas vittnens verksamhet. Rikets salar stängdes. Missionärerna utvisades från landet. Många unga bröder greps och sattes i fängelse. Och avdelningskontoret i Havanna stängdes ner.

På grund av förbudet kunde vi bara besöka församlingarna på helgerna. Så vi besökte varje församling två helger i rad. Vi reste lätt och cyklade ofta, eftersom det inte drog till sig så mycket uppmärksamhet. Vi var tvungna att vara diskreta, och vi låtsades att vi skulle besöka släktingar. Det var faktiskt inte så svårt, för det kändes som att vi besökte vår familj. Ibland glömde vi nästan bort att vi faktiskt var där på ett kretsbesök. (Mark. 10:29, 30) Men vi fick vara väldigt försiktiga. Polisen följde ofta efter oss och förhörde oss. Och de vänner vi bodde hos riskerade att bli gripna om vi avslöjades. (Rom. 16:4)

Under den här tiden visade många av våra bröder och systrar otrolig generositet, trots att de hade väldigt lite pengar. I många områden fanns det betydligt fler myggor än människor, men några av vännerna var snälla och lånade ut sitt enda myggnät till oss så att vi skulle kunna sova. Andra lät oss bo hos dem, även om de hade väldigt lite mat. Ibland hade vi faktiskt med mat själva som vi kunde dela med dem vi bodde hos.

Vi kunde inte ta med oss alla våra barn när vi besökte en församling. Så vi tog med ett av barnen, och min mamma och min syster tog hand om de andra. Det visade sig faktiskt vara till skydd att resa med en bebis. Ibland stannade polisen oss och sökte igenom våra saker. Men vi brukade gömma litteraturen i en påse med smutsiga blöjor, och där letade de inte.

Jag är väldigt tacksam för att Emilia tog så väl hand om barnen samtidigt som hon stöttade mig under de här åren. Själv fick jag balansera mitt vanliga jobb med min uppgift som kretstillsyningsman. Ibland jobbade jag dubbla skift en eller två gånger i veckan så att jag kunde vara ledig på helgen. Men sedan fick jag en ny arbetsuppgift. Jag blev arbetsledare för ett team och skulle jobba sju dagar i veckan. Det fanns ingen möjlighet att säga nej till det nya schemat. Men jag upptäckte att om jag bara såg till att mitt team hade tillräckligt med jobb över helgen så kunde de täcka för mig när jag besökte församlingarna. Så vitt jag vet märkte aldrig mina chefer att jag inte dök upp på helgerna.

GLAD TROTS FÖRÄNDRINGAR

En dag 1994 samlade bröderna som var ansvariga för verksamheten i Kuba alla resande tillsyningsmän, 80 stycken, till ett möte i Havanna. Det var fantastiskt att äntligen få träffa de andra efter alla dessa år! Vi fick veta att det skulle bli några organisatoriska förändringar. Sedan berättade de något som chockade oss – de sa att de planerade att avslöja våra namn för myndigheterna. Varför skulle de göra det?

De berättade att de hade haft ett möte med myndighetspersoner för att försöka förbättra relationen mellan myndigheterna och oss Jehovas vittnen. Då hade de här personerna bett om att få en lista med namnen på kretstillsyningsmännen. Vi gick med på att ge dem våra uppgifter. Och efter det här blev relationen till myndigheterna i landet faktiskt bättre.

Så småningom fick vi lov att ha möten och predika öppet, även om vi fortfarande inte var lagligt erkända. Senare fick vi veta att myndigheterna redan kände till namnen på en del kretstillsyningsmän, men de ville att vi skulle bekräfta det.

I september 1994 fick vi tillstånd att öppna avdelningskontoret igen. Det visade sig att vi kunde använda samma byggnad som vi hade haft 20 år tidigare.

År 1996 ringde en broder från Betel upp mig och bjöd in Emilia och mig till Betel. Jag blev lite chockad först, och sedan berättade jag att vi fortfarande hade två barn som bodde hemma och att de var min högsta prioritet. Men bröderna ville ändå att vi skulle komma till Betel. Vi tackade ja och började planera för att ta med familjen och flytta till Havanna.

Om jag ska vara ärlig så tyckte jag inte riktigt om betellivet till en början. Jag hade varit kretstillsyningsman i så många år, och mitt hjärta och sinne var kvar där. Det var jobbigt att sitta vid ett skrivbord. Men Emilia och vännerna på Betel hjälpte mig att få rätt inställning, och efter ett tag fick jag tillbaka glädjen. Nu stortrivs jag på Betel.

Emilia och jag har kommit upp i åren nu. Men vi älskar att tänka på alla bröder och systrar vi har fått lära känna och samarbeta med genom åren. Och vi är så glada över att våra barn och barnbarn tjänar Jehova. Vi känner som aposteln Johannes gjorde när han var äldre: ”Inget gläder mig mer än att jag får höra att mina barn fortsätter vandra i sanningen.” (3 Joh. 4)

Emilia och jag har tjänat vid Betel i nästan 30 år. Och även om cancer och hög ålder gör livet svårt, försöker vi fortfarande utföra våra uppgifter efter bästa förmåga. Vi har haft en del svårigheter, men vi är glada att vi fått tjäna ”den lycklige Guden” i nästan 70 år här på Kuba! (1 Tim. 1:11; Ps. 97:1)