Jehova har undervisat mig ända från min ungdom

Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag föddes under andra världskriget i Calgary i Kanada. I slutet av 40-talet var det en ung pionjär som hette Donald Fraser som knackade på hemma hos oss, och mamma tackade ja till ett bibelstudium. Hon älskade det hon fick lära sig, men tyvärr hade hon dålig hälsa och kunde inte vara med så mycket i församlingen. Men hon gjorde ändå andliga framsteg och blev döpt 1950. Sorgligt nog gick hon bort mindre än två år efter det. Pappa var inte ett vittne då, men han gick med på att låta en broder hålla begravningstalet.

Några dagar efter begravningen blev jag inbjuden till ett församlingsmöte av en äldre smord syster som hette Alice. Hon visste vem jag var eftersom jag hade följt med mamma till mötena när hon hade mått tillräckligt bra för att vara med. Jag frågade pappa om jag fick gå, och det fick jag. Och han bestämde sig för att följa med ”bara den här gången” för att kunna tacka brodern som hade hållit begravningstalet. Den kvällen var det teokratiska skolan och tjänstemötet på programmet. Det hade inte gått att välja ett bättre möte för pappa att vara med på första gången. Han hade gått en kurs i offentlig talekonst och blev helt fascinerad över det han hörde på mötet. Så han bestämde sig för att vara med på teokratiska skolan varje vecka. Undan för undan började han också vara med på de andra mötena.

På den tiden inleddes alltid teokratiska skolan med ett upprop. Skoltjänaren läste upp namnen på de bröder som var inskrivna, och så svarade alla i tur och ordning ”närvarande”. En kväll frågade jag om jag kunde få mitt namn uppläst nästa möte. Brodern berömde mig, men han frågade inte om jag hade förstått vad det innebar.

Jag hade ingen aning om att jag hade gått med på att hålla tal i skolan – jag ville bara få mitt namn uppläst! Veckan därpå blev mitt namn uppläst, och jag svarade stolt ”närvarande”. Efter mötet fick jag massor av beröm. Och några veckor senare fick jag blanketten jag nämnde i början av artikeln.

Nu var jag illa ute! På den tiden skulle man hålla ett sex till åtta minuter långt tal. Det fanns ingen uppgift som enbart bestod av bibelläsning. Pappa hjälpte mig att skriva talet och tvingade mig att öva igenom det högt 20 gånger innan jag höll det. Efteråt fick jag värdefulla råd. Under årens lopp har Jehova undervisat mig genom min pappa, genom duktiga bröder och systrar och genom sin organisation.

UNDERVISNINGEN FORTSÄTTER

Alice, som jag nämnde tidigare, hjälpte mig när jag skulle börja gå i tjänsten. På den tiden uppmuntrades vi att läsa tre bibelställen för den besökte och sedan erbjuda en bok. När det var min tur började Alice med att presentera sig och säga några inledande ord. Sedan bad hon mig läsa det första bibelstället, och efter det fortsatte jag med det andra och tredje bibelstället och erbjöd publikationen. Sedan lärde jag mig att själv inleda samtalet. Efter att pappa hade blivit döpt i slutet av 1954 var det till viss del han som fortsatte att öva mig i tjänsten. Som ensamstående förälder gjorde han sitt bästa för att fostra mig i sanningen. Teokratiska aktiviteter kom alltid på första plats. Jag behövde aldrig undra vad vi skulle göra på möteskvällar och på lördags- och söndagsförmiddagarna.

I skolan var jag väl en ganska genomsnittlig elev, men en del av den undervisning jag fick under mina 12 år i skolan har jag haft nytta av hela livet. Jag fick till exempel lära mig att plussa ihop långa rader av siffror, och jag fick hyfsat bra koll på engelsk grammatik. Engelskakurserna och en kurs i kreativt skrivande har jag haft stor nytta av i min nuvarande uppgift på författaravdelningen.

Jag får ofta frågor om mitt musikintresse. Båda mina föräldrar älskade musik. När jag var sju år fick jag pianolektioner ett tag, men läraren tyckte inte att jag var någon vidare talang. Hon sa till pappa att hon tyckte att jag skulle sluta med lektionerna. Jag kan förstå varför. Jag var inte så motiverad då.

Men efter några månader hittade pappa en annan lärare. Den här gången blev det både piano- och sånglektioner, och då blev det plötsligt riktigt kul. Som pojke hade jag en fin sopranröst och vann en del tävlingar. Jag fortsatte studera musik med målet att bli musiklärare för att kunna försörja mig i heltidstjänsten. Men för att få en examen skulle jag behöva lägga väldigt mycket tid på att studera harmonilära, musikhistoria och komposition. Så det slutade med att jag lade ner studierna och började som reguljär pionjär. Det var 1963.

GLÄDJE I PIONJÄRTJÄNSTEN

När jag hade varit pionjär i ett år fick jag börja som specialpionjär i Kapuskasing i Ontario. Min pionjärkamrat Daniel Skinner var dubbelt så gammal som jag. Han lärde mig mycket om hur allt ska skötas i en församling. Jag blev förordnad att ingå i församlingens tjänstekommitté när jag var 20, så jag hade mycket att lära mig. Jag tycker att det är så härligt att organisationen återigen fokuserar mycket på att öva yngre bröder. Om de visar att de vill göra en insats kan de bli använda av Jehova redan i riktigt unga år!

Att bo i Kapuskasing hade sina utmaningar. På vintern kunde det bli ända ner till 44 minusgrader, även om det ibland kröp upp till minus 33. Dan och jag traskade och gick för det mesta, vart vi än skulle. Men något av det bästa med det här förordnandet var att jag träffade en syster som hette Linda Cole, som längre fram blev Linda Splane.

Linda älskade att gå i tjänsten, och hon hade många fina återbesök. Hon var generös, hade ett stort hjärta och var väldigt utåtriktad. Hennes mamma, Goldie, var också en trogen syster. Hennes pappa däremot, Allen, tyckte inte alls om Jehovas vittnen. Men trots det tog Goldie med sig Linda och hennes bröder, John och Gordon, till Rikets sal och övade dem i tjänsten. De har alla varit pionjärer i olika omgångar. Och flera år senare tog Allen emot sanningen och blev en hängiven broder i församlingen.

1965 blev jag inbjuden till Skolan i rikets tjänst på Betel i Kanada. Kursen var en månad lång, och medan jag var där fick jag en gileadansökan i handen. Jag hade aldrig ens funderat på missionärstjänst – jag trodde inte att jag hade vad som krävdes – men jag fyllde i ansökan och fick gå Gileadskolans 42:a klass. Under skolans gång fick vi då och då skriftliga rapporter från våra lärare om hur det gick för oss. Redan från början blev jag uppmuntrad att lära mig allt jag kunde om organisationen medan jag gick skolan. Det var verkligen ett bra råd till en 21-åring.

På Gilead fick vi också mediaträning, med andra ord träning i hur man hanterar kontakter med radiostationer, tv-stationer och press. Det var otroligt intressant. Föga anade jag hur stor nytta jag skulle få av den här undervisningen i framtiden. Jag återkommer till det.

TILL SENEGAL

Några dagar efter gileadavslutningen var Michael Höhle, min missionärskamrat, och jag på väg till vårt nya förordnande: Senegal i Afrika. När vi kom dit fanns det ungefär 100 förkunnare i landet.

Efter några månader på det nya distriktet blev jag inbjuden att komma till avdelningskontoret och hjälpa till en dag i veckan. ”Avdelningskontoret” var bara ett enda rum i ett missionärshem. Men även om det var litet, så blev jag ofta påmind om att det representerade Jehovas organisation i landet, och det var mycket tack vare broder Emmanuel Paterakis, som var tillsyningsman för avdelningskontoret. Vid ett tillfälle ville han att vi skulle skriva ett uppmuntrande brev till missionärerna. Vi hade inget billigt eller smidigt sätt att göra kopior på, så vi fick skriva varje brev manuellt på skrivmaskin. Det krävde en rätt stor arbetsinsats, speciellt med tanke på att det inte fick bli ett enda fel!

Sent den kvällen, precis innan jag skulle åka hem till missionärshemmet där jag själv bodde, gav broder Paterakis mig ett kuvert och sa: ”David, du har fått brev från Sällskapet.” När jag sedan öppnade det såg jag att det var ett av de brev jag själv hade skrivit! Den här episoden lärde mig att respektera organisationen oavsett hur stort eller litet det lokala avdelningskontoret är.

Jag lärde känna flera förkunnare och familjer i församlingen och umgicks ofta med dem på lördagskvällarna. Jag har många härliga minnen från den tiden, och vi håller fortfarande kontakten. Och franskan jag lärde mig i Senegal har jag haft nytta av när jag besökt avdelningskontor runt om i världen.

Linda och jag förlovade oss 1968. Sedan letade jag i flera månader efter ett deltidsjobb åt henne, så att vi skulle kunna fortsätta som pionjärer tillsammans i Senegal. Men arbetsgivare förväntades anställa personer bland den inhemska befolkningen, inte utlänningar. Så till slut återvände jag till Kanada, där vi gifte oss och fick börja som specialpionjärer i Edmundston, en liten stad i provinsen New Brunswick, nära gränsen till provinsen Quebec.

PIONJÄRER I NEW BRUNSWICK OCH QUEBEC

När vi kom till Edmundston fanns det inga förkunnare där, och det var bara några få personer som studerade Bibeln. Katolska kyrkan hade ett starkt inflytande på nästan alla sidor av invånarnas liv. Nästan vartenda hus hade en skylt där det stod att Jehovas vittnen inte fick knacka på. På den tiden betonades det inte lika mycket som nu att sådana skyltar skulle respekteras, så vi knackade på vare sig det fanns en skylt eller inte. Varje vecka satte en katolsk organisation in en notis i den lokala dagstidningen: ”Följ med på häxjakt på Jehovas vittnen.” Det fanns bara fyra ”häxor” i staden – Victor och Velda Norberg, som också hade förordnats dit, och Linda och jag – så man behövde ju inte undra vilka det gällde!

Jag glömmer aldrig första besöket av kretstillsyningsmannen. Efter besöksveckan sa han: ”Jag tror att det enda ni kan räkna med att få gjort medan ni är här är att bryta ner fördomar.” Från och med då blev det vårt mål, och det lyckades! Sakta men säkert började människor se skillnaden mellan ödmjuka Jehovas vittnen och de stolta katolska prästerna. Idag finns det en liten församling i Edmundston.

Efter ungefär ett år på den där avlägsna lilla orten blev vi inbjudna att understödja en stor församling i staden Quebec. Vi fick ett halvår tillsammans med de gästfria bröderna och systrarna där innan vi fick börja i kretstjänsten.

Under de följande 14 åren besökte vi kretsarna i provinsen Quebec. Det var verkligen spännande tider! Tjänsten blomstrade i Quebec, och det var inte ovanligt att det samtidigt var flera familjer i en och samma församling som studerade och gjorde framsteg mot dopet.

RIKTIGA KÄMPAR

De fransk-kanadensiska bröderna och systrarna är lätta att älska. De är öppna och raka, glada och entusiastiska. Men ibland har det inte varit så lätt för dem att ta emot sanningen, och en del har fått hårt motstånd från familj och släkt. En del riktigt unga personer har fått ett ultimatum av sina föräldrar – att sluta studera med Jehovas vittnen eller bli utkastade hemifrån! Men de har stått emot pressen. Jehova måste vara väldigt stolt över dem!

I det här sammanhanget skulle det ju nästan vara oförsvarligt att inte nämna den grupp av reguljära pionjärer och specialpionjärer som gjorde en fantastisk insats i Quebec under de här åren. De flesta av dem kom från andra delar av Kanada. Förutom att lära sig franska behövde de också lära sig mycket om den lokala kulturen och om hur människor tycker och tänker, något som till stor del formats av katolska uppfattningar.

Specialpionjärer blev ofta förordnade till avlägsna områden där det inte fanns några förkunnare. På grund av lokala fördomar var det svårt för dem att hitta någonstans att bo och ännu svårare att hitta deltidsjobb. Ibland kunde till och med nygifta par dela boende med två, fyra eller sex andra för att hålla nere utgifterna. De hade helt enkelt inte råd att bo själva. De här hängivna pionjärerna arbetade verkligen hårt. När de började studera med någon gick de in för det till hundra procent. Nu när Quebec inte längre behöver hjälp utifrån har många av de här pionjärerna flyttat till platser där det är större behov.

När vi besökte församlingarna i kretstjänsten brukade vi försöka samarbeta med tonåringar på lördagsförmiddagarna. Det gav oss en bra inblick i vilka utmaningar de ställdes inför. En del av de ungdomar som vi samarbetade med är nu missionärer utomlands eller har andra uppgifter inom organisationen.

På den här tiden kunde församlingarna inte alltid stå för våra resekostnader, så ibland tog pengarna slut innan månaden var slut. Då fick vi lita helt på Jehova, för det var ju bara han som visste hur läget var. Och han svek oss aldrig. På något sätt kunde vi alltid ta oss till nästa församling när det var dags för det.

LÄRDOMAR FRÅN TROGNA BRÖDER

Som jag nämnde tidigare fick jag stor nytta av den mediaträning vi fick på Gilead. Under åren i Quebec fick vi många möjligheter att avge ett positivt vittnesbörd i radio, på tv och i pressen. Jag fick ofta samarbeta med Léonce Crépeault, en broder som också var i resetjänsten och som var väldigt skicklig på att hantera media. När han kontaktade framträdande personer inom nyhetsindustrin hade han en väldigt ödmjuk framtoning och brukade säga: ”Min kollega och jag är kristna förkunnare. Vi är inte så hemma på det här med att nå ut i media. Men vi har fått i uppdrag att informera folk om att Jehovas vittnen ska anordna en stor sammankomst, så vi är otroligt tacksamma för all hjälp vi kan få.” Det här öppnade många dörrar som annars hade förblivit stängda.

Längre fram ville avdelningskontoret att jag skulle samarbeta med broder Glen How, en av våra jurister, när det gällde en del komplicerade fall som kunde uppmärksammas i media. Även då hade jag nytta av min gileadutbildning, och jag hade också nytta av det jag hade lärt mig av samarbetet med Léonce. Det var fantastiskt att få samarbeta med broder How. Som jurist var han fullkomligt orädd, men han var framför allt en väldigt andlig person som älskade Jehova.

1985 fick vi börja resa i en krets i västra Kanada i närheten av där min pappa bodde för att kunna ge honom den hjälp han behövde. Tre månader senare gick han bort. Vi fortsatte resa i västra Kanada till 1989. Då fick vi plötsligt en inbjudan att börja på Betel i USA. Det betydde att vi fick sätta punkt för kretstjänsten efter nästan 19 år. Under de här åren fick vi bo hos hundratals gästfria vänner, som bjöd oss på tusentals måltider. Vi är så tacksamma mot alla som öppnade upp sina hem för oss och gav oss en plats vid deras bord!

VI FLYTTAR TILL USA

När vi kom till Brooklyn fick jag börja på tjänsteavdelningen. Jag är otroligt tacksam för den övning jag fick där. Något som jag verkligen fick med mig därifrån var att aldrig bara utgå från att något är på ett visst sätt, utan att alltid ta reda på fakta. 1998 fick jag börja på författaravdelningen, där jag fortfarande får slipa på mina formuleringar! Under flera år fick jag samarbeta med broder John Barr, som var samordnare för författarkommittén. Den övning jag fick av broder Barr och den tid jag fick tillsammans med honom var helt ovärderlig. Han hade verkligen en Kristuslik personlighet.

Det är en ren fröjd att få samarbeta med de fina bröderna och systrarna på författaravdelningen. De är väldigt ödmjuka och vet att de är helt beroende av Jehovas hjälp för att klara av sin uppgift och att det som de åstadkommer är ett resultat av Jehovas ande, inte av deras egna förmågor.

Linda och jag har haft förmånen att få besöka våra trogna bröder och systrar i 110 länder. Vi har själva fått se och uppleva kärleken hos missionärerna, bröderna i avdelningskontorens kommittéer och andra vänner i heltidstjänsten. Och vi har blivit väldigt berörda av alla lokala vänner som har visat sin starka tro och hängivenhet och som har satt riket främst trots hot om krig, ekonomiska svårigheter och förföljelse. Jehova måste älska dem väldigt mycket!

Under årens lopp har Linda varit ett fantastiskt stöd för mig när jag har försökt utföra mina olika uppgifter. Hon älskar människor och vill alltid hjälpa till om hon bara kan. Hon är också väldigt bra på att få igång informella samtal. Hon har hjälpt många att lära känna Jehova, och hon har även fått hjälpa några att komma tillbaka till honom. Linda är verkligen en gåva från Jehova! Nu när vi har kommit upp i åren så får vi hjälp av yngre bröder och systrar när vi är ute och reser, och de hjälper oss även på många andra sätt, och det uppskattar vi väldigt mycket. (Mark. 10:29, 30)

När jag blickar tillbaka på de senaste åttio åren känner jag en enorm tacksamhet. Jag instämmer i det som en av psalmisterna skrev: ”Gud, du har undervisat mig ända från min ungdom, och än i dag förkunnar jag dina underbara gärningar.” (Ps. 71:17) Och det är något som jag tänker fortsätta göra så länge jag lever!