”Ren från alla människors blod”
I MILETUS på Mindre Asiens västkust sammanträffade aposteln Paulus med de äldste i församlingen i Efesus. I sina avskedsord till dem sade han: ”Jag vet att ingen av er alla, bland vilka jag har gått omkring och predikat riket, någonsin mer skall se mitt ansikte. Därför uppfordrar jag er att vittna här i dag att jag är ren från alla människors blod, ty jag har inte avhållit mig från att förtälja för er om allt Guds rådslut.” — Apg. 20:25—27, NW.
Aposteln Paulus fruktade inte för att han hade misslyckats i sitt uppdrag att förkunna dessa ”goda nyheter om riket”. Han visste att han hade använt sin tid väl, både när det gällde att sörja för sina personliga behov genom att arbeta med sina händer och när det gällde att undervisa andra om Guds vilja. Han var viss om att vad han hade lärt ut genom ord och exempel skulle göra andra fullt rustade att tjäna Jehova såsom trogna lärjungar åt Herren Jesus Kristus. Om några övergav den sanna gudsdyrkan kunde man inte ge Paulus skulden för detta. Deras blod skulle komma över deras egna huvuden. — Apg. 20:31—35.
Kan vi i våra dagar äga samma förvissning? Utan tvivel, förutsatt att vi i likhet med Paulus gör Guds vilja med hela vår själ. Det är naturligtvis bara på sin plats att vi förvissar oss om att vi inte brister i något viktigt avseende.
Ta pionjärtjänsten i övervägande
I likhet med Paulus bör vi ha önskan att hjälpa så många människor som möjligt att komma till exakt kunskap om sanningen, och vi bör önska undanröja hinder som kan begränsa vår verksamhet i tjänsten på fältet. Du kan därför finna det gagneligt att tala med de äldste i församlingen om dina möjligheter att träda in i pionjärtjänsten. Om det är så att vissa omständigheter för närvarande begränsar dina möjligheter att ta del i tjänsten på fältet, kanske du kan fråga dig själv: Är jag i stånd att ändra mina förhållanden? Skulle det vara välbehagligt för Jehova om jag gjorde det? Skulle jag kunna ta större del i att predika om Riket och göra lärjungar och ändå avbörda mig mina övriga skriftenliga förpliktelser på tillbörligt sätt? Kan jag ansöka om att bli tillfällig eller reguljär pionjär?
Om det är möjligt, skulle du utan tvivel önska göra det. Det är uppenbart att ett överlämnat, döpt vittne för Jehova inte skulle kunna ha ett fullständigt rent samvete, om han visste att han kunde göra mycket mer för att sprida dessa ”goda nyheter” men höll sig tillbaka från att göra det. Det skulle vara svårt för honom att säga: ”Jag är ren från alla människors blod”, om han likgiltigt slösade bort tiden på onödiga förehavanden, tid som han skulle kunna använda till att hjälpa andra att vinna exakt kunskap i Guds livgivande ord.
Alla kan naturligtvis inte vara pionjärer, och ingen bör känna sig underlägsen därför att hans omständigheter gör detta omöjligt. Jehova Gud och hans Son finner behag i alla sanna kristnas helhjärtade tjänst.
Men ibland kan vi tro att något är omöjligt för oss, för att senare finna att vi kan göra det. Av den orsaken kan vi få gagn av andras exempel. Vad de har gjort kan hjälpa oss att inse hur vi kan utvidga vår andel i arbetet att predika om Riket och göra lärjungar.
När du begrundar deras erfarenheter som har börjat i pionjärtjänsten, bör du tänka över dina egna förhållanden och undersöka om du skulle kunna göra gemensam sak med dem.
Hemmafruar och mödrar tjänar som pionjärer
Är du hemmafru? Är du mor? Många systrar som tjänar som reguljära eller tillfälliga pionjärer är det. Hur bär de sig åt?
En syster från Hawaii berättar hur hon kan vara pionjär trots att hon har tre barn och en icke troende äkta man: ”Vart och ett av barnen har fått sina egna sysslor att sköta om efter skolan. Jag vinnlägger mig om att vara hemma åtminstone en timme innan skolan slutar. Om jag inte hinner hem innan barnen kommer hem från skolan, ordnar jag så att de kan vara hos sin mormor tills jag hämtar dem efter tjänsten på fältet.”
En annan mor som tjänar som pionjär på Hawaii säger: ”Att vara pionjär, hustru och mor kräver många tillrättalägganden och samarbete från alla familjemedlemmarnas sida. Jag använder tid i tjänsten på fältet fem dagar i veckan. På måndagen sköter jag sådant som rör familjens behov, och kvällarna använder jag till personligt studium och samvaro med familjen. Eftersom jag har varit pionjär sedan barnen var små, har detta uppenbarligen påverkat också dem till att göra pionjärtjänsten till sitt mål i livet. Då jag var pionjär, hade jag utmärkta tillfällen att oftare ta med mig barnen ut i tjänsten på fältet, och detta stärkte dem i andligt avseende. Dessutom förbättrades i hög grad vårt förhållande såsom förälder och barn genom att jag ägnade dem individuell uppmärksamhet och hade gemenskap med dem i tjänsten. Pionjärtjänsten har varit ett skydd för mig därför att den har hjälpt mig att bli fri från själviska strävanden.”
Från avdelningskontoret i Japan kommer följande rapport: ”Många av pionjärerna i Japan är husmödrar. Med hjälp av ett gott schema har de inte några större svårigheter med att hålla rent i sitt enkla hem. De använder en stor del av tiden i tjänsten på fältet medan barnen är i skolan. En pionjärsyster tar med sig sina tre år gamla tvillingpojkar i tjänsten och håller en av dem i var hand. En annan använder cykel i pionjärtjänsten och har ett barn på en sits framför styret och ett annat på en sits bakom sadeln. Mödrar med barn i skolåldern ser ofta till att de kommer hem samtidigt med barnen och ordnar så att intresserade personer, som de studerar bibeln med, kommer hem till dem vid denna tid, eller också tar de med sig barnen till sina bibelstudier. Det kanske finns ett barn i det hem där studiet hålls. I så fall kan pionjärens barn leda ett studium med detta barn.”
Tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Korea skriver att husmödrarna är bland de effektivaste pionjärerna i detta land. De leder vanligen fler bibelstudier än de andra reguljära pionjärerna. Avdelningstillsyningsmannen skriver följande om de omständigheter de flesta av dessa husmödrar befinner sig i:
”De flesta av de koreanska brödernas hem är mycket anspråkslösa och består av endast ett eller två rum. Detta innebär mindre hushållsarbete. Men eftersom dessa systrar saknar moderna hushållsredskap, måste de använda mera tid till att tillreda måltiderna och gå ut och handla en eller två gånger om dagen. Praktiskt taget ingen av dessa systrar har någon tvättmaskin. De stiger upp tidigt och utför sina hushållssysslor, så att de kan börja i tjänsten på fältet vid 9-tiden på morgonen. De använder den tid till tjänst på fältet då resten av familjen är på arbete eller i skolan.”
Vad är det som driver så många hemmafruar och mödrar att börja i pionjärtjänsten och finna verklig glädje i den? Det är kärlek till Jehova Gud och en uppriktig önskan att hjälpa andra att finna den väg som leder till evigt liv. Deras ansträngningar har blivit rikt välsignade. Driver samma kärlek dig till att vilja göra så mycket du kan för att förkunna dessa ”goda nyheter”? Även om dina omständigheter inte tillåter dig att vara reguljär pionjär, kanske du skulle kunna dela deras glädjeämnen som tillfällig pionjär? Ger dig ditt hjärta motiv att göra detta på grund av omsorg om människorna på ditt distrikt?
En syster från Portugal, där Jehovas vittnens arbete är förbjudet, berättar vad som fick henne att gå ut som tillfällig pionjär: ”Vid en kretssammankomst var jag med på mötet för dem som var intresserade av pionjärtjänsten. Områdestillsyningsmannens kommentarer fick mig verkligen att tänka. Han sade: ’När du verkligen älskar någon, gör du då inte med glädje något för att visa detta? Hur visar vi vår kärlek till Jehova? Vi kanske kan göra detta mera helt och fullt genom att tjäna som tillfälliga pionjärer.’ Eftersom jag alltid önskat göra detta, beslöt jag att tala med min man om saken. Eftersom jag har tre barn, som är respektive tre, fem och sju år gamla, utarbetade vi ett schema, så att min mor, som bor hos oss, kunde ta hand om barnen under en månad. Trots att vi är en familj med begränsade ekonomiska tillgångar, kom vi fram till att min femton år gamla köttsliga syster och jag tillsammans med en annan äldre syster i församlingen kunde tjäna som tillfälliga pionjärer på ett isolerat distrikt under en månad, eftersom ett intresserat par som jag hade studerat med hade flyttat till detta område och erbjöd oss att få bo hos dem.”
Blev de ansträngningar som gjordes av denna syster och de som tog del med henne i den tillfälliga pionjärtjänsten belönade? Hon fortsätter: ”Vilken underbar tid vi hade! Kan ni föreställa er vår glädje när människor kom och sökte oss i det hem där vi bodde och sade: ’Jag tog med mig de här grannarna för att de skulle få höra vad ni talade om för mig, eftersom de inte var hemma när ni besökte deras hem i går’? Under denna månad av tillfällig pionjärtjänst talade vi med hundratals människor mitt ute på gatorna och vägarna om de underbara välsignelser som Guds rike skall åstadkomma. Vi hade privilegiet att sätta i gång nio bibelstudier under denna tid. För åtskilliga dagar sedan hade jag glädjen att få ett brev från en av de damer jag hade satt i gång studium med. Brevet lyder i utdrag: ’Min kära vän! Ju mer jag lär mig från Guds ord, desto mer tackar jag Gud för att han sänt dig till mitt hem. Varje dag läser min man något i de böcker du lämnade och är mycket intresserad av att lära känna mer om Guds uppsåt.’”
Samarbete i familjen är till nytta
Liksom i fallet med denna portugisiska syster, som fick hjälp att tjäna som tillfällig pionjär tack vare hennes mors villighet att sköta om barnen under en månads tid, har många andra fått hjälp att tjäna som pionjärer tack vare samarbete från familjens sida.
På Filippinerna ägnar sig många av bröderna åt jordbruk. Medan de planterar och skördar är de mycket upptagna. Men när detta arbete är avslutat tar många av dem del i tillfällig pionjärtjänst. En tillsyningsman berättar att familjemedlemmarna turas om med att göra detta. Har du någonsin ägnat eftertanke åt vad du skulle kunna göra för att hjälpa olika medlemmar av familjen att vara tillfälliga pionjärer vid olika tider under året?
Ett av skälen till att det finns så många pionjärer i Korea i förhållande till antalet förkunnare är samarbete i familjen. Tillsyningsmannen för avdelningskontoret framhåller: ”Många familjegrupper samarbetar, så att en eller flera medlemmar av familjen kan vara pionjär. De flesta koreaner gifter sig och skaffar sig barn. Det är sällsynt att någon väljer livet som ogift. Men sedan de gift sig och familjen fått sin begynnelse, försöker de ofta ordna sina förhållanden så att en av dem kan vara pionjär. Detta har oftare inträffat när paret driver en liten butik tillsammans än när mannen arbetar för en främmande arbetsgivare. Arbetstillfällena är sällsynta, och när man har ett arbete hos en arbetsgivare betyder det ofta tolv eller fler timmars arbete om dagen.”
Beträffande samarbete i familjen skriver en broder som tjänar i Portugal: ”Min hustru och jag stiger upp varje morgon och följer Betelfamiljens schema, och från klockan 7 till 9 sköter min hustru en stor del av hushållsarbetet, lagar till måltider osv. Båda våra pojkar har fått sig regelbundna sysslor tilldelade, till exempel att bädda sina sängar och hålla sina rum i ordning, och vid måltiderna dukar den ene bordet under det att den andre sköter en stor del av inköpen. Många gånger under den tid vi tjänade som pionjärer fick vi erbjudanden om välbetalda arbeten och nästan alltid när vi stod inför något ekonomiskt problem. Jag har fått erbjudanden om utmärkt välavlönade arbeten i Schweiz och Frankrike. Ja, för bara några dagar sedan bad en juvelerare här på platsen att jag skulle arbeta åt honom för en god lön. Som familj är vi mycket lyckliga över att ha de nödvändiga tingen i livet och följer med glädje det utmärkta rådet i Matteus 6:19—21.”
Ja, när olika medlemmar av familjen delar på arbetsbördan får man sannerligen mera tid över, tid som kan vara tillräcklig för att åtminstone en medlem av familjen skall kunna vara pionjär. Är inte detta ett välsignat resultat av samarbete i familjen?
Man kan få göra uppoffringar
Ofta behöver de som önskar vara pionjärer något mer än samarbete från familjens sida. De kan också behöva ändra sina förhållanden så att de blir fria att ägna sig åt pionjärtjänsten. En tillsyningsman i Nagoya i Japan lämnade ett heltidsarbete och började i stället köra ut mjölk på morgonen med början klockan 5. Detta ger honom tillräcklig tid att ägna åt sin hustru och sitt barn och även åt att vara pionjär under återstoden av dagen. Den ansvariga operationssköterskan vid Fukuyamasjukhuset kunde få ett deltidsarbete som sjuksköterska på ett annat sjukhus, så att hon kunde vara tillfällig pionjär från tiden för sitt dop till dess hon blev kvalificerad att tjäna som reguljär pionjär. Det finns ett antal unga läkare som arbetar en eller två dagar på sjukhuset för att tjäna ihop till sina materiella behov, varefter de använder återstoden av sin tid i pionjärtjänsten. Några apotekare utnyttjar också sina legitimationer till att arbeta endast på deltid, så att de kan tjäna ihop till sitt uppehälle i pionjärtjänsten. Andra pionjärer tjänar ihop vad de behöver på arbeten som folk i allmänhet inte vill ha, till exempel att dela ut tidningar tidigt på morgonen eller städa bowlinghallar och kontor. Ibland har två pionjärer delat på ett heltidsarbete.
På Hawaii var det ett par med två barn som sålde ett hönseri och flyttade till en annan ö för att tjäna som pionjärer medan barnen var små. De gav uttryck åt sina känslor på följande sätt: ”Det bästa arv vi kunde ge våra barn var att tjäna som föredömen för dem i pionjärtjänsten.” Fadern körde skolbuss och utförde snickeriarbeten på deltid för att försörja familjen, medan han tjänade som presiderande tillsyningsman och reguljär pionjär. Under sommarmånaderna tjänade barnen som tillfälliga pionjärer tillsammans med sina föräldrar.
En annan broder från Hawaii förklarar: ”Min uppskattning av pionjärtjänsten blev väckt när min hustru och mina två söner blev pionjärer. Jag hade under många år haft en god anställning vid televerket, och efter tjugo års tjänst beslöt jag att söka tidig pension, tog ett deltidsarbete och ansökte om tjänst som reguljär pionjär. Jehova har rikligen välsignat våra ansträngningar i heltidstjänsten. Mina båda söner tjänar nu på Betel i Brooklyn, och jag kan glädja mig åt gemenskapen med min hustru i pionjärarbetet.”
Ett par i Portugal, som hade en nioårig dotter, lärde känna sanningen och kände sig stå i sådan tacksamhetsskuld till Jehova att de satte pionjärtjänsten som sitt mål. Men detta skulle inte bli lätt, för man måste dessutom dra försorg om hustruns föräldrar och en åttioårig moster. Men detta par lät sig inte avskräckas. De räknade ut hur mycket alla deras materiella ägodelar var värda. Eftersom de ägde den lägenhet de bodde i, beslöt de att göra denna till en inkomstkälla genom att hyra ut den. På det sättet skulle deras hem bli en språngbräda för pionjärtjänsten i stället för att bli ett hinder. Den hyra man fick in skulle bli till stor hjälp att klara av andra utgifter. Eftersom de ägde en del mark, beslöt de nu att sälja den och använda de pengar de fick in till utgifterna i pionjärtjänsten.
De hade inte hunnit sätta sina planer i verket förrän det utländska företag där mannen var anställd kraftigt uppmanade honom att fortsätta där och erbjöd honom en befordran. Släktingar utsatte dem också för påtryckningar och försökte skrämma dem med hur osäker deras framtid skulle bli. Men de höll fast vid sitt beslut. Bara tre år efter sitt överlämnande åtnjuter de många välsignelser i tjänsten som pionjärer med särskilt uppdrag. Paret leder sammanlagt trettio bibelstudier i hem. Deras ståndaktighet i att sätta Rikets intressen främst har också bidragit till att nio medlemmar av den närmaste familjekretsen har överlämnat sitt liv åt Jehova Gud.
De som har avstått från materiella ting för att mera helt och fullt kunna ägna sig åt att befrämja Rikets intressen såsom pionjärer har sannerligen blivit rikt välsignade. En man och hans hustru, som båda lämnat välbetalda arbeten för att bli pionjärer sade följande: ”De gångna fyra åren har varit de lyckligaste och de mest välsignade och tillfredsställande åren i vårt liv, när vi tjänat Jehova såsom pionjärer. Vi ångrar oss inte på något sätt, för vi har blivit välsignade i både andligt och materiellt avseende.”
Vad menar du, sedan du tänkt över dina egna omständigheter? Är pionjärtjänsten något för dig? Kan du tillrättalägga dina omständigheter och klara dig med mindre i materiellt avseende? Är det möjligt att samarbeta i familjen, så att åtminstone en av familjemedlemmarna kan vara reguljär pionjär? Eller kan det vara möjligt att genom samarbete i familjen låta olika familjemedlemmar turas om att vara tillfällig pionjär?
Om du begrundar saken under bön och kommer fram till att du har möjlighet att utvidga ditt deltagande i tjänsten på fältet som reguljär eller tillfällig pionjär, varför då inte bestämma ett datum då du skall börja och sedan arbeta mot detta mål?
Som hängivna tjänare åt Jehova Gud vill vi sannerligen använda tiden förståndigt i dessa de ”yttersta dagarna”. När vi tjänar med hela vår själ i tjänsten för Jehova kan vi vara förvissade om hans välsignelse. I likhet med aposteln Paulus kommer vi då att kunna säga: ”Jag är ren från alla människors blod.”