Lojalitet mot Gud då en familjemedlem blivit utesluten
(Utdrag ur ”The Watchtower” för 1 juni 1970.)
● Hur bör en trogen kristen handla gentemot en släkting, utanför den omedelbara familjekretsen, som blivit utesluten? — N. W., Canada.
En sådan situation kan vara ett prov för en kristen som vill vara trogen mot Jehova men ändå hyser naturlig tillgivenhet för den uteslutne släktingen. Vi kan vara tacksamma för att Jehova klart och tydligt har behandlat denna fråga i sitt ord.
Bibeln visar att Jehova är villig att förlåta. Alla människor är syndfulla, men han är villig att förlåta sådana synder på grundval av Kristi offer, om individerna ångerfullt söker förlåtelse. — Rom. 3:23; Apg. 26:20.
Men vad händer om en person, som tidigare sökt denna förlåtelse och blivit en överlämnad tjänare åt Gud, begår en synd? Jehova erkänner människans ofullkomlighet och kommer fortfarande att förlåta, om syndaren bekänner sitt felsteg och genom sitt handlingssätt visar att han har ångrat sig. (1 Joh. 1:9) Om däremot en person som säger sig vara kristen gör det till en vana att synda och vägrar att ångra och bättra sig, då är Guds riktlinjer klara och tydliga. Detta visades i första århundradet, då en man som tillhörde församlingen i Korint utövade omoraliskhet. Den inspirerade anvisningen till denna församling var: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” Ja, förvisa honom ur församlingen. — 1 Kor. 5:13, NW.
Detta var ett betydelsefullt steg. Inget besmittande inflytande skulle tillåtas förbli inom Guds organisation. Aposteln Paulus skrev: ”Litet surdeg syrar hela degen.” Om denne omoraliske individ fick stanna kvar inom församlingen, skulle hela församlingens goda andliga tillstånd kunna gå förlorat. — 1 Kor. 5:5—7; Jos. 7:1—25.
Hur skulle de trogna kristna i Korint behandla denne man? Paulus skrev: ”Sluta upp att ha att göra med någon som kallas broder och som är otuktig eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare, så att ni inte ens äter med en sådan människa.” (1 Kor. 5:11, NW) Denna förvisning ur församlingen kan alltså med rätta kallas uteslutning ur gemenskapen, ty de trogna kristna upphör att ha gemenskap med den som utövar synd. I vilken utsträckning?
Aposteln Johannes hjälper oss med denna fråga. Den uteslutne kan ha blivit avfällig, i det att han lär ut oskriftenliga läror. Eller också kan han genom sitt omoraliska levnadssätt i själva verket lära ut att man kan vara kristen och på samma gång äktenskapsbrytare eller en otuktig människa. Detta är uppenbarligen inte att förbli i Jesu rättfärdiga lära. Beträffande sådana som en gång i tiden var kristna bröder eller systrar skriver Johannes: ”Var och en som tränger sig fram och inte förblir i Kristi lära, han har inte Gud. Den som verkligen förblir i denna lära är den som har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte har denna lära med sig, så ta inte emot honom i edra hem eller uttala en hälsning till honom.” — 2 Joh. v. 9, 10, NW.
Följande vers betonar allvaret i detta: ”Ty den som uttalar en hälsning till honom blir delaktig i hans onda gärningar.” (2 Joh. v. 11, NW) Detta behöver inte betyda att en kristen som talar med en som blivit utesluten för stöld själv kommer att bli en tjuv, fastän detta lätt kan hända. Men att ringakta Guds bud och tala med denne person är liktydigt med att säga att han godtar tjuvens uppförande, som om det inte hade någon betydelse.
Vi har alltså från bibeln fastställt den grundläggande ställning som en trogen kristen skall inta gentemot en utesluten — ha inget umgänge alls med honom, tala inte ens med honom. Men hur är det om denne uteslutne person är en släkting?
När den uteslutne och den trogne kristne tillhör samma familj, samma hushåll, till exempel man och hustru, kommer andra bibliska principer med i bedömandet. Om en kristen mans hustru skulle bli utesluten för lögnaktighet, skulle hon fortfarande vara hans hustru; bibeln säger att de är förenade till ett kött. (Ef. 5:31) I detta fall måste han fortfarande sörja för henne som sin hustru och som medlem av hans hushåll. Detta inbegriper att han talar med henne om de dagliga angelägenheterna i deras liv. Men av respekt för uteslutningsbeslutet, som avbröt deras umgänge som andlig broder och syster, kommer han definitivt inte att leda något bibelstudium med henne eller ha gemenskap med henne i andliga ting. (Ytterligare detaljer finns i Vakttornet för 15 oktober 1963, sidorna 476—478.)
Men det som det först och främst är frågan om här är ju en släkting utanför den omedelbara familjekretsen, en som inte tillhör samma hushåll. Är det möjligt att ha någon kontakt med en sådan?
Uteslutningen upplöser som sagt inte blodsbanden, men i denna situation skulle kontakt med den uteslutne, om den över huvud taget vore nödvändig, vara mycket ovanligare än mellan personer som bodde i samma hem. Men det kan ändå förekomma en del absolut nödvändiga familjeangelägenheter som kräver kontakt, till exempel när det gäller ett testamente eller äganderättsförhållanden. Men den uteslutne släktingen bör fås att inse att hans ställning har förändrats, att han inte längre är önskvärd i hemmet, att hans sällskap inte är önskvärt över huvud taget.
Detta förfaringssätt är både skriftenligt och rimligt. Som vi har sett ger Gud de kristna rådet att ”sluta upp att ha att göra” med en sådan person, ”så att ni inte ens äter” med honom. Gud ger också de kristna befallningen att inte ta emot en sådan i sina hem eller uttala en hälsning till honom. Om den kristne skulle fortsätta med att ha sådant sällskapligt umgänge med den uteslutne som är vanligt släktingar emellan — något som inte är nödvändigt, eftersom de inte bor i samma hem — skulle han då vara lydig mot Gud? Om alla i en liten församling med ett antal familjer som är släkt med varandra skulle umgås med den uteslutne på samma sätt som före uteslutningen — gå och handla tillsammans, göra utflykter tillsammans och passa varandras barn — skulle denne knappast känna att alla hans trogna kristna släktingar bokstavligen hatade hans onda handlingssätt. (Ps. 97:10) Inte heller skulle utomstående kunna upptäcka någon förändring, fastän de kanske kände till syndarens okristliga levnadssätt.
Vi måste ha klart för oss att det förhållandet att den uteslutne inte får åtnjuta gemenskap med sina kristna släktingar inte är deras fel, som om de skulle behandla honom tarvligt. De handlar i överensstämmelse med principer, höga principer, Guds principer. Den uteslutne bär själv skulden för sin belägenhet; han har försatt sig själv i den. Låt den som har förtjänat det få bära bördan!
Om den uteslutne vill återfå den dyrbara gemenskapen med Jehova och med de trogna kristna, så är detta möjligt. Jesaja skrev: ”Må den som är ond överge sin väg och den skadegörande mannen sina tankar; och må han vända tillbaka till Jehova, som skall ha förbarmande med honom, och till vår Gud, ty han skall förlåta på ett storslaget sätt.” (Jes. 55:7, NW) En utesluten person som är ångerfull kan få förlåtelse och bli återupptagen i församlingen. — 2 Kor. 2:6—8.
Men tills detta sker är trogna kristna förpliktade att upprätthålla uteslutningsåtgärden genom att undvika den uteslutnes sällskap. Om denne är en släkting som inte bor i samma hem som de, kommer de att sträva efter att inte alls ha någon gemenskap med honom. Och om några oundvikliga och absolut nödvändiga familjeangelägenheter skulle uppstå, kommer de att begränsa kontakten med honom till ett minimum och definitivt inte ha något utbyte av tankar om andliga ting. På detta sätt bevisar de sin lojalitet mot Gud, hans ord och hans församling.