Glada i en glädjelös värld
”DET här har i högsta grad varit Satans århundrade”, började en ledare i The New York Times för 26 januari 1995. ”Det har inte förekommit under någon tidigare era att människor har visat så stor benägenhet och lust att döda miljoner andra människor på grund av ras, religion eller klass.”
Femtioårsminnet av befrielsen av oskyldiga offer inspärrade i de nazistiska dödslägren gav anledning till sådana ledare som den här nämnda. Samma slags omänskliga dödande äger emellertid fortfarande rum i delar av Afrika och Östeuropa.
Pogromer, etniska rensningar, stamslaktande — vadhelst det nu kallas — leder till stor sorg. Mitt ibland sådant lemlästande hörs likväl starka glädjeröster. Låt oss till exempel se på Tyskland på 1930-talet.
Från och med april 1935 var Jehovas vittnen utestängda från alla arbeten inom statsförvaltningen av Hitler och hans nazistiska parti. Vittnena blev också anhållna, fängslade och sända till koncentrationsläger därför att de bevarade sin kristna neutralitet. (Johannes 17:16) I slutet av augusti 1936 företogs massanhållanden av Jehovas vittnen. Tusentals av dem sändes till koncentrationsläger, där de flesta av dem blev kvar till 1945, om de överlevde. Hur reagerade då vittnena på den omänskliga behandling de utsattes för i lägren? Hur överraskande det än kan låta, kunde de bevara glädjen trots sina glädjelösa omgivningar.
”Som en klippa i lervälling”
Den brittiska historikern Christine King intervjuade en katolsk kvinna som satt i lägren. ”Hon använde en fras som jag aldrig glömt”, sade dr King. ”Hon talade ganska utförligt om livets fasor, de otäcka förhållanden under vilka hon levt. Och hon sade att hon kände vittnen, och dessa vittnen var som en klippa i lervälling. De var som en fast punkt i all gyttjan. Hon sade att de var de enda som inte spottade, när vakterna gick förbi. De var de enda som inte reagerade mot detta med hat, utan med kärlek och hopp och känslan att det fanns en mening.”
Vad gjorde det möjligt för Jehovas vittnen att vara ”som en klippa i lervälling”? Orubblig tro på Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus. Därför misslyckades Hitlers ansträngningar att kväva deras kärlek och glädje.
Lyssna när två som överlevt lägren berättar fem årtionden efter det att de framgångsrikt utstod detta trosprov. En säger: ”Jag sprudlar av glädje över att veta att jag hade det enastående privilegiet att få bevisa min kärlek till Jehova och tacksamhet mot honom under de grymmaste omständigheter. Ingen tvingade mig att göra detta! De som försökte tvinga oss var i stället våra fiender, som genom hot försökte få oss att lyda Hitler mer än Gud — men utan framgång! Det är inte bara nu jag är lycklig, utan tack vare ett gott samvete var jag lycklig också medan jag befann mig bakom fängelsemurar.” — Maria Hombach, 94 år.
Ett annat vittne konstaterar: ”Jag ser tillbaka på mina fängelsedagar med tacksamhet och glädje. De år jag under Hitlertiden tillbringade i fängelser och koncentrationsläger var svåra och fulla av prövningar. Men jag skulle inte vilja vara utan dem, för de lärde mig att fullständigt förtrösta på Jehova.” — Johannes Neubacher, 91 år.
”Att fullständigt förtrösta på Jehova” — det var hemligheten med den glädje Jehovas vittnen kände. De är alltså glada, fastän de är omgivna av en glädjelös värld. Deras glädje var uppenbar vid områdessammankomsterna ”Glada lovprisare” nyligen. Låt oss helt kort göra en återblick på dessa glädjerika samlingar.
[Bild på sidan 4]
Maria Hombach