Är konkurrens nyckeln till framgång?
”ATT vinna är inte allt; det är det enda.” I våra dagar finns det många människor som lever i enlighet med dessa ord, som brukar tillskrivas den amerikanske fotbollstränaren Vince Lombardi. Även i länder där man tidigare hade kommunistiskt styre har man nu börjat hylla principen om fri konkurrens, som sägs vara den enda vägen till välstånd. I Orienten pressar många föräldrar sina barn att försöka överglänsa andra och skickar dem till privatlärare som lär dem allt de behöver veta för att klara inträdesproven till de mest ansedda skolorna. De övernitiska föräldrarna tror att detta är barnens enda chans att vinna framgång och lycka.
Ja, många tror fullt och fast att konkurrens är nyckeln till framgång. Enligt dem beror allt framåtskridande på att människor har konkurrerat med varandra. ”Konkurrensen om högre befattningar är livsnerven i japanska företag”, sade 65,9 procent av cheferna vid japanska storföretag i en intervjuundersökning. Och det verkar ju faktiskt som om japanska företag har varit framgångsrika under en längre tid. Men är konkurrens verkligen nyckeln till framgång?
På gott eller ont?
Människor som konkurrerar eller tävlar med andra lägger i dagen en självisk, jagcentrerad inställning. De är glada när det går dåligt för andra, eftersom de tror att deras egen ställning därigenom blir starkare. För sin egen själviska vinnings skull kan de tillgripa medel och metoder som är till skada för andra. Vad leder en sådan konkurrensmentalitet till? Yasuo, som helt gick in för att komma sig upp i företaget, tänker tillbaka på sitt forna liv och säger: ”Uppfylld av rivalitet och konkurrenstänkande jämförde jag mig själv med andra och kände mig överlägsen dem. När dessa människor sedan fick en högre ställning än jag, gick jag omkring och surade och klagade ständigt på företagets sätt att sköta personalärenden. Jag hade inga vänner i ordets sanna bemärkelse.”
En sådan konkurrensmentalitet kan också leda till för tidig död. På vilket sätt? Den japanska dagstidningen Mainichi Daily News förknippar karoshi, dvs. död på grund av överansträngning, med något som man kallar typ A-beteende. Typ A representerar ett beteendemönster som innebär att man försöker klara av stressituationer genom hypereffektivitet, konkurrenskraft och aggressivitet. De amerikanska kardiologerna Friedman och Rosenman hävdar att det finns ett samband mellan typ A-beteende och hjärtinfarkt. Ja, en osund konkurrensmentalitet kan vara dödsbringande.
Konkurrensen i arbetslivet kan också resultera i andra fysiska och psykiska problem. Ett exempel på detta är Keinosuke, som var stjärnförsäljare i en av Japans största bilfirmor. Han satte rekord genom att sälja sammanlagt 1.250 bilar. Ett fotografi av honom ramades in och hängdes upp i styrelserummet vid företagets huvudkontor. Även om han avskydde att använda konkurrensen med sina kolleger som en språngbräda till befordran, pressade företaget honom att göra detta. Följden blev att han under ett och samma år drabbades av både magsår och sår på tolvfingertarmen. Samma år fick 15 chefstjänstemän på hans företag läggas in på sjukhus, och en begick självmord.
I privatlivet kan en önskan att hålla jämna steg med grannen få människor att skryta med sina resurser i livet och kasta sig in i en aldrig upphörande jakt på statusprylar. (1 Johannes 2:16) Detta gagnar bara det kommersiella systemet — pengarna hamnar i köpmännens fickor. — Jämför Uppenbarelseboken 18:11.
Även om konkurrens och tävlingsanda kan öka effektiviteten i arbetet, är det inte så underligt att kung Salomo skrev: ”Jag själv har sett allt det hårda arbetet och all färdighet i arbetet, att det innebär den enes rivalitet mot den andre; också detta är tomhet och ett strävande efter vind.” (Predikaren 4:4) Hur kan vi då bevara vår sinnesfrid, trots att vi lever i ett konkurrenssamhälle? För att ta reda på det skall vi först se var konkurrensmentaliteten har sitt upphov.