Justinus — filosof, apologet och martyr
”VI KRÄVER att anklagelserna mot de kristna undersöks och att de, om anklagelserna bekräftas, straffas så som de förtjänar. ... Men om ingen kan domfälla oss för något, bör sunda förnuftet hindra er från att förfördela klanderfria människor på grund av illvilliga rykten. ... Ty om ni, när ni har fått reda på sanningen, inte gör vad rätt är, skall ni stå utan ursäkt inför Gud.”
Med dessa ord vädjade Justinus Martyren, en till bekännelsen kristen under 100-talet v.t., till den romerske kejsaren Antoninus Pius. Justinus vädjade om en saklig rättsundersökning av de bekännelsekristnas liv och trosuppfattningar. Detta krav på rättvisa kom från en man med en mycket intressant bakgrund och filosofi.
Ungdomsår och utbildning
Justinus var icke-jude, född omkring år 110 v.t. i staden Flavia Neapolis, det nutida Nablus, i Samaria. Han kallade sig samarit, även om hans far och farfar troligen var romare eller greker. Hans uppfostran i hedniska sedvänjor samt en törst efter sanningen ledde till ett flitigt studium av filosofi. Otillfredsställd med sitt sökande bland stoikerna, peripatetikerna och pytagoréerna kom han att omfatta Platons idéer.
Justinus berättar i ett av sina verk om sin önskan att samtala med filosofer och säger: ”Jag hängav mig åt en viss stoiker, men sedan jag hade tillbringat avsevärd tid med honom utan att få någon ytterligare kunskap om Gud (han visste nämligen inget själv) ..., lämnade jag honom och vände mig till en annan.” — Justinus’”Dialog med juden Tryfo”.
Därefter vände sig Justinus till en peripatetiker som var mer intresserad av pengar än av sanningen. ”Sedan denne man hade tagit emot mig de första dagarna”, berättar Justinus, ”bad han mig göra upp betalningen för att vårt umgänge inte skulle vara utan förtjänst. Därför lämnade jag också honom, och jag höll honom inte alls för att vara filosof.”
Angelägen om att få höra den ”mest utsökta filosofi” kom Justinus ”till en mycket känd pytagoré — en man som aktade sin egen vishet mycket högt”. Justinus säger: ”När jag samtalade med honom, villig att bli hans åhörare och elev, sade han: ’Men känner du till musik, astronomi och geometri? Förväntar du dig att kunna uppfatta något av de [gudaktiga] ting som leder till ett lyckligt liv, om du inte först har fått kunskap om [dessa ämnen]?’ ... När jag bekände min okunnighet för honom, avfärdade han mig.”
Trots att Justinus blev modfälld, fortsatte han att söka sanningen genom att vända sig till de kända platonikerna. Han sade: ”Därefter tillbringade jag så mycket som möjligt av min tid tillsammans med en man som strax innan hade bosatt sig i vår stad — en skarpsinnig man som innehade en hög ställning bland platonikerna. Jag gick framåt och gjorde dagligen de största framsteg ..., så att jag efter en tid trodde att jag hade blivit vis. Sådan”, säger Justinus, ”var min dårskap.”
Justinus’ sökande efter sanningen genom kontakter med filosofer hade varit resultatlös. Men när han en dag gick i djupa tankar vid havets strand, mötte han en åldrig kristen man, ”en gammal man med ett vördnadsbjudande yttre och ett ödmjukt och värdigt sätt”. Deras samtal riktade hans uppmärksamhet på grundläggande bibliska läror som rör behovet av exakt kunskap om Gud. — Romarna 10:2, 3.
Denne till namnet okände kristne sade till Justinus: ”För länge sedan levde det män äldre än filosoferna. De var rättfärdiga och älskade av Gud, och ... de förutsade händelser som nu inträffar. Profeter kallades de. Det var bara de som både såg och förkunnade sanningen för människor ... genom den helige Ande.” Den kristne mannen stimulerade Justinus’ aptit ytterligare genom att säga: ”Deras skrifter finns fortfarande i behåll. Där kan man få veta allt som en filosof kan önska få kunskap om.” (Matteus 5:6; Apostlagärningarna 3:18) På den gamle mannens uppmaning undersökte Justinus flitigt Skrifterna och tycks ha fått ett mått av uppskattning av dem och av Bibelns profetior, något som framgår av hans skrifter.
En närmare titt på hans verk
Justinus var imponerad av de kristnas oräddhet inför döden. Han uppskattade också de hebreiska skrifternas sanningsenliga läror. För att stödja sina argument i sin ”Dialog med juden Tryfo” citerade Justinus från 1 Moseboken, 2 Moseboken, 3 Moseboken, 5 Moseboken, 2 Samuelsboken, 1 Kungaboken, Psaltaren, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Hosea, Joel, Amos, Jona, Mika, Sakarja och Malaki såväl som från evangelierna. Hans uppskattning av dessa bibelböcker framgår av dialogen med Tryfo, i vilken Justinus behandlar den judendom som trodde på Messias.
Det sägs att Justinus var en evangelist som förkunnade de goda nyheterna vid varje tillfälle. Troligen gjorde han långa resor. Viss tid tillbringade han i Efesus, och han bodde antagligen i Rom under en längre tid.
Justinus’ litterära verk omfattar även apologier, försvarsskrifter, som han skrev till försvar för kristendomen. I sin ”Första apologi” försöker han undanröja den hedniska filosofins täta mörker genom ljus från Skrifterna. Han förklarar att filosofernas vishet är tom och falsk i kontrast till Kristi kraftfulla ord och gärningar. (Jämför Kolosserna 2:8.) Justinus vädjar för de föraktade kristna vilka han identifierar sig med. Efter sin omvändelse fortsatte han att bära sin filosofmantel och sade att han hade funnit den enda sanna filosofin.
Eftersom de kristna under 100-talet vägrade att dyrka hedniska gudar, ansågs de vara ateister. ”Vi är inte ateister”, förklarade Justinus, ”utan vi dyrkar universums Skapare. ... Den som har lärt oss om detta är Jesus Kristus. ... Han är den sanne Gudens Son.” Om avgudadyrkan sade Justinus: ”Hantverkarna gör vad de kallar en gud; vilket vi inte bara betraktar som oförnuftigt, utan till och med som en skymf mot Gud. ... Vilken dårskap att lastbara män skall göra gudar för er att dyrka.” — Jesaja 44:14—20.
Justinus gav med flertaliga hänvisningar till de kristna grekiska skrifterna uttryck för sin tro på uppståndelsen, på kristen moral, på dopet, på bibliska profetior (i synnerhet om Kristus) och på Jesu läror. Angående Jesus citerar Justinus Jesaja med orden: ”På [Kristi] ... skuldror skall herradömet vila.” Justinus säger också: ”Om vi sökte ett mänskligt rike skulle vi också förneka vår Smorde.” Han tar upp de kristnas prövningar och förpliktelser och hävdar att man för att tjäna Gud på rätt sätt måste göra hans vilja. Vidare säger han att ”människor bör sändas av Honom till varje nation för att bekantgöra dessa ting”.
Justinus’”Andra apologi” (som antas vara en fortsättning på den första) är riktad till den romerska senaten. Justinus vädjade till romarna genom att återge erfarenheter om kristna som hade förföljts sedan de fått exakt kunskap om Jesus Kristus. De romerska myndigheterna tycktes inte ha några högre tankar om den moraliska förträffligheten hos Jesu läror, vilken återspeglas i de kristna medborgarnas uppförande. I stället kunde det leda till döden bara att bekänna sig vara en lärjunge. Justinus citerade en man vid namn Lucius som frågade angående en tidigare lärare som undervisade om kristna läror: ”Varför har ni straffat denne man som inte är äktenskapsbrytare, inte otuktsman, inte mördare, inte tjuv, inte rövare, som inte har dömts skyldig till något brott alls, utan som bara har bekänt att han kallas kristen?”
Hur utbredda fördomarna mot de bekännelsekristna var vid den tiden framgår av Justinus’ ord: ”Jag förväntar mig därför också att bli offer för sammansvärjningar och fastnaglad vid pålen av några av dem jag har nämnt eller kanske av Crescens, denne älskare av övermod och skryt. Den mannen är inte värdig namnet filosof. Han bär offentligt vittnesbörd emot oss i saker som han inte förstår och säger att de kristna är ateister och gudlösa, och han gör så för att vinna ynnest hos de vilseledda massorna och för att behaga dem. Om han angriper oss utan att ha läst Kristi läror, är han i grunden fördärvad och mycket sämre än de obildade som ofta avstår från att tala om eller bära falskt vittnesbörd om saker som de inte förstår.”
Hans död
Vare sig det nu skedde genom Crescens eller andra cynikers försorg, blev Justinus angiven för den romerska prefekturen som en samhällsomstörtare och dömdes till döden. Omkring år 165 v.t. halshöggs han i Rom och blev en ”martyr” (vilket betyder ”vittne”). Därför kallas han Justinus Martyren.
Justinus’ litterära stil kanske saknar den briljans och takt som man kan finna hos andra lärda män på hans tid, men hans nit för sanning och rättfärdighet var uppenbarligen äkta. I vilken utsträckning han levde i överensstämmelse med Bibeln och Jesu läror kan inte exakt sägas, men Justinus’ verk är av värde för deras historiska innehåll och de många bibelhänvisningarna. De ger insikt i de bekännelsekristnas liv och erfarenheter under det andra århundradet.
Det är värt att notera Justinus’ ansträngningar att för kejsarna påvisa det orättvisa i förföljelsen mot de kristna. Hans förkastande av hednisk religion och filosofi till förmån för den exakta kunskapen om Guds ord påminner oss om hur Paulus i Aten frimodigt talade till epikureiska och stoiska filosofer om den sanne Guden och om den uppväckte Jesus Kristus. — Apostlagärningarna 17:18—34.
Justinus hade själv viss kunskap om en de dödas uppståndelse under millenniet. Och hur trosstärkande är inte Bibelns sanna hopp om uppståndelsen! Det har uppehållit de kristna när de stått inför förföljelse och har satt dem i stånd att uthärda stora prövningar, ända intill döden. — Johannes 5:28, 29; 1 Korintierna 15:16—19; Uppenbarelseboken 2:10; 20:4, 12, 13; 21:2—4.
Justinus sökte alltså sanningen och förkastade den grekiska filosofin. Som apologet försvarade han de bekännelsekristnas läror och sedvänjor. Och han led martyrdöden för att han själv bekände sig till kristendomen. Vad som i synnerhet är värt att lägga märke till är Justinus’ uppskattning av sanningen och hans modiga vittnande trots hot om förföljelse — egenskaper som återfinns hos Jesu sanna efterföljare i våra dagar. — Ordspråksboken 2:4—6; Johannes 10:1—4; Apostlagärningarna 4:29; 3 Johannes, vers 4.