Kampen mot sjukdom och död – Kommer den att lyckas?
BEFRIELSE från sjukdom och död! I de flesta människors öron låter detta förmodligen bara som önsketänkande. Som Wade W. Oliver, medicine doktor och professor i bakteriologi, uttryckte det: ”Alltsedan historiens gryning har sjukdomar i oöverskådlig utsträckning format mänsklighetens öde. ... Stora epidemier har störtat sig över mänskligheten med fruktansvärd kraft. ... Sjukdomar har varit människans ständiga följeslagare.”
Har vi skäl att tro att en drastisk förändring är nära förestående? Har läkarvetenskapen kommit dithän att den snart kan utplåna alla sjukdomar och kanske rentav döden själv?
Det råder inget tvivel om att läkare och forskare har gjort fantastiska insatser i kampen mot sjukdomar. Vilken välunderrättad person uppskattar väl inte att man utvecklade en framgångsrik behandling av kolera, vilket uppnåddes mot slutet av 1800-talet, eller att man lyckades hitta ett vaccin mot smittkoppsplågan? Det var Edward Jenner som år 1796 framställde ett sådant vaccin av det mindre farliga kokoppsviruset. Den amerikanske presidenten Thomas Jefferson gjorde sig till tolk för mångas känslor när han år 1806 skrev till Jenner: ”Ni har tillfredsställelsen att veta att mänskligheten aldrig kan glömma att ni har levt; framtida nationer kommer endast genom historien att veta att den avskyvärda sjukdomen smittkoppor har existerat.”
De medicinska landvinningar som gjorts i samband med sådana sjukdomar som difteri och polio är också något som vi har all anledning att vara tacksamma över. Och det är väl få människor i våra dagar som inte uppskattar de framsteg som på senare tid gjorts när det gäller behandlingen av hjärtsjukdomar och cancer. Men trots dessa framsteg dör människor fortfarande av hjärtsjukdomar och cancer. Att kunna utplåna alla slags sjukdomar har visat sig vara ett gäckande mål.
De ”nya” sjukdomarna
Vi som lever i datortomografins och reservdelskirurgins tidevarv har, paradoxalt nog, också fått uppleva uppkomsten av en lång rad ”nya” sjukdomar, till exempel legionärssjukan, giftchockssyndromet och den omskrivna dråparen aids.
Många ifrågasätter dock hur ”nya” dessa sjukdomar egentligen är. I en artikel i U.S.News & World Report sägs det att det i vissa fall rör sig om sjukdomar som har funnits länge men som nu helt enkelt blivit mer korrekt diagnostiserade och fått nya namn. Legionärssjukan, till exempel, identifierades år 1976 men kan tidigare ha feldiagnostiserats som viruspneumoni. På liknande sätt kan giftchockssyndromet tidigare ha förväxlats med scharlakansfeber.
Det finns emellertid ett antal sjukdomar som onekligen tycks vara nya. Den mest kända av dessa är utan tvivel aids. Denna förödande och dödliga sjukdom blev första gången identifierad och namngiven år 1981. En av de ”nya” sjukdomarna som inte är så känd är brasiliansk purpurfeber. Den diagnostiserades i Brasilien år 1984 och har en dödlighet på omkring 50 procent.
Ingen bot i sikte
Något fullständigt och varaktigt botemedel mot människans alla sjukdomar är således inte i sikte, trots forskarnas alla ansträngningar. Visserligen har medellivslängden ökat med omkring 25 år sedan år 1900, men denna ökning beror i huvudsak på att barndödligheten minskat till följd av förbättrade medicinska metoder. Människans livslängd är fortfarande, precis som bibeln säger, ungefär ”sjuttio år”. — Psalm 90:10.
Det skapade därför rubriker när Anna Williams dog i december 1987 vid 114 års ålder. En kolumnist skrev: ”Vetenskapsmän hävdar att den övre gränsen för människans livslängd troligtvis är 115—120 år. Men varför skulle det vara så? Varför skulle människokroppen sluta fungera efter 70, 80 eller ens 115 år?”
På 1960-talet upptäckte forskare att människokroppens celler inte kan dela sig mer än cirka 50 gånger. När denna gräns är nådd, tycks ingenting kunna göras för att hålla dem vid liv. Detta motsäger tidigare vetenskapliga teorier om att mänskliga celler under gynnsamma förhållanden skulle kunna leva hur länge som helst.
En hel del sjukdomar och lidande har människan också dragit över sig själv. Som en forskare klarsynt sade: ”Sjukdomar har inte besegrats enbart med biomedicinska metoder. Sjukdomarnas historia är intimt förknippad med sociala och moraliska faktorer.”
En talesman för Världshälsoorganisationen förklarade: ”Vi har åsamkat oss själva skador i tron att vetenskapen, läkare och sjukhus skulle komma på ett botemedel, och vi har gjort detta i stället för att undvika själva sjukdomsorsakerna. Vi kan naturligtvis inte klara oss utan sådana medicinska hjälpmedel som verkligen räddar liv, men låt oss konstatera att dessa inte bidrar till vår ’hälsa’ — de hindrar oss från att dö. ... Det självdestruktiva begär som rökaren eller drinkaren känner, arbetslöshetens inverkan på sinne och kropp — detta är några av de ’nya’ sjukdomarna. Varför gör vi inte något åt ’epidemin’ av trafikolyckor, som skövlar liv och åderlåter våra ekonomiska resurser?”
Sjukdom, lidande och död är således fortfarande i hög grad en realitet för oss. Vi har emellertid goda skäl att med förtröstan se fram emot en tid då det inte längre kommer att finnas någon sjukdom och död. Och det bästa är att vi har alla skäl att tro att den tiden snart är här!
[Ruta på sidan 4]
”EGYPTENS ALLA SVÅRA SJUKDOMAR”
Att människor sedan urminnes tider kämpat en fåfäng kamp mot sjukdomar framgår också av bibeln. Så till exempel gör Mose en intressant anspelning på ”Egyptens alla svåra sjukdomar”. — 5 Moseboken 7:15.
Dessa sjukdomar inbegrep tydligtvis elefantiasis, dysenteri, smittkoppor, böldpest och oftalmi (ögoninflammation). Mose eget folk var i stor utsträckning förskonat från sådana krämpor tack vare de avancerade hygieniska föreskrifter som de fått genom lagförbundet.
Vid noggranna undersökningar av egyptiska mumier har man emellertid kunnat identifiera en lång rad andra sjukdomar, till exempel artrit, spondylit (inflammation i ryggkotorna), sjukdomar i tänderna och käkarna, blindtarmsinflammation och gikt. Ett fornegyptiskt medicinskt verk, Papyrus Ebers, nämner också tumörsjukdomar, åkommor i magen och levern, diabetes, spetälska, bindehinneinflammation och dövhet.
Forntida egyptiska läkare gjorde sitt bästa för att bota dessa sjukdomar, och somliga av dem blev specialister inom sitt område. Den grekiske historieskrivaren Herodotos skrev: ”Landet [Egypten] är fullt av läkare; en behandlar endast ögats sjukdomar; en annan sjukdomar i huvudet, tänderna, buken eller de inre organen.” De egyptiska läkarnas medicinska kunskap utgjordes emellertid i stor utsträckning av religiöst kvacksalveri och var långt ifrån vetenskaplig.
Moderna läkare har haft långt större framgång i sin kamp mot sjukdomar. En medicinsk forskare, Jessie Dobson, drog emellertid följande tankeväckande slutsats: ”Vad kan man då lära av ett studium av forna tiders sjukdomar? Efter att ha granskat bevismaterialet tycks man kunna dra den generella slutsatsen att forna tiders krämpor och sjukdomar inte skiljer sig särskilt mycket från dagens. ... Den kliniska forskningens alla ansträngningar och kunskaper har tydligtvis endast i ringa mån lyckats avhjälpa mänsklighetens sjukdomar.” — Disease in Ancient Man (Den forntida människans sjukdomar).