Syndabekännelse — Är något på tok?

”BIKTEN är en andlig rening, ett sätt att börja på nytt, ett sätt att dra ett streck över det förflutna. Jag älskar att få gå till bikten och tala om mina synder för prästen, få honom att förlåta mig och få känna det lyckorus som därefter följer.” Så säger en from katolik. — Bless Me, Father, for I Have Sinned (Välsigna mig, Fader, för jag har syndat).

Enligt New Catholic Encyclopedia ”gav eller anförtrodde Kristus endast prästen makt att binda och lösa, att förlåta och behålla” synder. I samma uppslagsverk heter det att regelbunden bikt är avsedd ”att återställa livets helighet, som förverkats genom allvarlig synd, och ... att rena ens samvete”. Men det moraliska klimatet i många länder visar att regelbunden bikt inte får människor att vända sig ”bort från det som är ont” och göra ”vad gott är”. (Psalm 34:15) Är det då något som är på tok?

Bara en ritual?

Bikten kanske börjar enbart som en ritual. På Irland kommer den första bikten omedelbart före den första nattvardsgången. Och är det så konstigt om en sjuårig flicka tänker mer på den fina miniatyrbrudklänning som hon skall ha på sig än på att ”återställa livets helighet, som förverkats genom allvarlig synd”?

”Det som hänförde mig mest var klänningen och att jag skulle få pengar av mina släktingar”, erkänner Ramona, som biktade sig första gången när hon var sju år. ”Bland alla de flickor jag kände”, fortsätter hon, ”var det inte någon som hade en andlig känsla. Vi tänkte inte ens på Gud den gången.”

Att tvinga små barn att regelbundet bekänna synder kan faktiskt leda till mekanisk recitation. ”Jag upprepade bara samma rader gång på gång”, säger Mikael, som också började bikta sig vid sju års ålder.

Några uttalanden av katoliker som citeras i boken Bless Me, Father, for I Have Sinned visar att bikten inte heller hade stort andligt värde för dem när de hade blivit äldre. ”Bikten lär en att ljuga, eftersom det finns vissa saker som man bara inte kan förmå sig att berätta för prästen”, medgav en person. Man kan också utnyttja den bristande konsekvensen bland prästerna för att behöva göra minsta möjliga botgöring. Somliga sökte efter en ”bra” biktfader för att få de råd de önskade höra. ”Sedan jag sökt i tre månader, hittade jag min biktfader. Jag träffar honom varje månad ansikte mot ansikte i försoningsrummet, och han är toppenbra”, sade en ung kvinna. ”Om man vore smart, skulle man skaffa sig en präst som var döv och som inte kunde något annat på vårt språk än orden ’tre Ave Maria’”, sade en annan katolik.

Det är således uppenbart att något är på tok med syndabekännelsen så som den utövas av vissa människor. Men bibeln visar att det är nödvändigt att bekänna sina synder, för vi läser: ”Den som döljer sina överträdelser, honom går det inte väl, men den som bekänner och överger dem, han får barmhärtighet.” — Ordspråksboken 28:13.

Innebär detta att en kristen bör bekänna alla sina synder? Och i så fall för vem? Dessa frågor skall vi ta upp i följande artikel.