Min familjs kärlek till Gud trots fängelse och död
Berättat av Magdalena Kusserow Reuter
MIN bror Wilhelm skulle avrättas av nazisterna följande morgon. Vari bestod då hans brott? Han vägrade att bära vapen och tjäna i den tyska armén. Han var 25 år och väl medveten om sin förestående avrättning av en exekutionspluton. Under den där kvällen, den 26 april 1940, skrev han följande avskedsbrev till oss, varefter han lugnt gick till sängs och sov djupt.
”Kära föräldrar och syskon!
Ni vet alla hur mycket ni betyder för mig, och jag påminns om detta varje gång jag tittar på vårt familjefotografi. Allting var så harmoniskt hemma. Men som vår ledare [Führer] Jesus Kristus befallde måste vi älska Gud mer än allt. Om vi ställer oss på hans sida, kommer han att försvara oss.”
Under sin sista natt tänkte vår käre Wilhelm på oss — sina kristna föräldrar och sina fem bröder och fem systrar, en ovanligt stor och harmonisk familj. Under en tid av kaos har vi som familj sett till att alltid sätta vår kärlek till Gud främst.
Vårt hem kallat ”Gyllne Tidsåldern”
Mina föräldrar, Franz och Hilda Kusserow, hade varit nitiska bibelforskare (Jehovas vittnen) ända sedan sitt dop år 1924, samma år som jag, deras sjunde barn, föddes. De år som vi 11 barn under vår barn- och ungdom tillbringade tillsammans med våra föräldrar var en fantastisk tid. Eftersom min pappa blev pensionerad från sitt förvärvsarbete tidigt i livet, kunde han ägna mycket tid åt oss. Och detta gjorde han enligt bibelns principer. Det gick inte en dag utan att vi fick råd och undervisning från bibeln. Våra föräldrar insåg att barn inte automatiskt kommer att bli lovprisare av Jehova, bara därför att deras föräldrar är det.
År 1931 följde pappa Sällskapet Vakttornets inbjudan att flytta sin stora familj till ett distrikt, där det på den tiden inte fanns någon lokal församling. I Paderborn med omnejd — distriktet omfattade omkring 200 städer och byar — hade vi mycket arbete att utföra med att predika Rikets budskap. Min äldsta syster, Annemarie, tjänade som pionjär med särskilt uppdrag, och pappa och min 15 år äldre bror, Siegfried, som reguljära pionjärer.
Redan på håll kunde människor se två stora skyltar målade på båda sidor av vårt hus i Bad Lippspringe. På dem hade pappa skrivit på tyska: LESEN SIE ’DAS GOLDENE ZEITALTER’ (LÄS ’DEN GYLLNE TIDSÅLDERN’, som då var namnet på tidskriften Vakna!). Huset låg utefter den spårvägslinje som förband Paderborn och Detmold. Varje gång spårvagnen stannade framför huset brukade föraren ropa ut: ”Spårvagnshållplats: GYLLNE TIDSÅLDERN!” Och vårt hus, som låg på en tre tunnland stor tomt och omgavs av en vacker trädgård med buskar och träd, blev för oss verkligen ett centrum för undervisning och verksamhet, som hela tiden kretsade kring det kommande Gudsrikets gyllene tidsålder. — Matteus 6:9, 10.
Allt harmoniskt
En familj välsignad med så många barn krävde skötsel. Det fanns ofta grönsaker och frukt att skörda. Man måste sköta höns och ankor, och familjelammet behövde matas med flaska. Drevern ”Fiffi” och katten ”Pussi”, som också var kära ”familjemedlemmar”, behövde ses till. Pappa gjorde därför upp ett schema för hushållsarbetet och för skötseln av trädgården och husdjuren. Varje barn tog del i de olika sysslorna, vilka växlade varje vecka mellan pojkar och flickor.
Pappa såg också till att det blev tid till rekreation, i vilken ingick musik, målning och många andra saker, som alla övervakades av mamma som var lärarinna till yrket. Vi hade fem fioler, ett piano, en orgel, två dragspel, en gitarr och flera flöjter. Ja, våra föräldrar inte bara övervakade vår läxläsning, utan de gjorde också musik och sång till en del av vårt utbildningsprogram.
Det jag nu betraktar som det viktigaste är att det aldrig gick en dag utan att vi fick någon form av andlig undervisning, antingen genom att vi vid matbordet fick svar på våra frågor eller genom att lära oss olika bibeltexter utantill. Pappa var också noga med att vi lärde oss att uttrycka oss korrekt. Vi hade med andra ord ett idealiskt familjeliv, bättre än vad man kan beskriva med ord. Vi hade naturligtvis också våra svagheter, och pappa brukade ofta tukta oss med ord som sved mer än någon fysisk bestraffning. Han lärde oss att alltid be om ursäkt för våra misstag och att vara förlåtande mot andra. Vi insåg inte då hur viktig all denna fostran skulle komma att bli.
Familjens yngste medlem, lille Paul-Gerhard, föddes år 1931. Han välkomnades av sina bröder Wilhelm, Karl-Heinz, Wolfgang, Siegfried och Hans-Werner, och också av mig och mina systrar Annemarie, Waltraud, Hildegard och Elisabeth.
Prövningarna börjar
Det var vid den här tiden som Adolf Hitler kom till makten i Tyskland. Det verkade som om pappa förstod att problem var på väg, och han förberedde oss mer och mer för de svåra år som skulle komma. Han visade oss från bibeln att en del trogna vittnen skulle bli förföljda, kastade i fängelse och till och med dödade. (Matteus 16:25; 2 Timoteus 3:12; Uppenbarelseboken 2:10) Jag minns hur jag tänkte att detta inte nödvändigtvis behövde hända vår familj. Föga anade jag då vad framtiden skulle föra med sig för oss.
Det första hårda slaget var när min bror Siegfried vid 20 års ålder omkom i en drunkningsolycka. Sedan, på våren år 1933, började nationalsocialisterna, vilka nu är allmänt kända som nazisterna, att granska oss närmare. Hemliga polisen befallde att skyltarna på vårt hus målades över. Men målarfärgen på den tiden var så dålig att man fortfarande kunde se ”GYLLNE TIDSÅLDERN” lysa igenom! Och spårvagnsföraren fortsatte att ropa ut: ”Spårvagnshållplats: GYLLNE TIDSÅLDERN!”
Pressen blev så småningom allt starkare. Medvittnen, som hade blivit svårt misshandlade av Gestapo, sökte tillflykt i vårt hem. Pappa fick mindre pension därför att han vägrade att säga ”Heil Hitler”. Mellan åren 1933 och 1945 gjorde Gestapo husrannsakan hos oss omkring 18 gånger. Men skrämde allt detta oss barn? Min syster Waltraud erinrar sig: ”Till och med under svår förföljelse hämtade vi styrka hos våra föräldrar, som regelbundet studerade bibeln med oss. Vi följde fortfarande pappas schema.”
De yngsta under press
De yngsta av oss gick varje dag till skolan med fjärilar i magen. Lärarna krävde att vi skulle hälsa flaggan, sjunga nazistiska sånger och med utsträckt arm säga ”Heil Hitler”. Vi vägrade att göra detta och blev därför föremål för hån och löje. Men vad var det då som hjälpte oss att förbli ståndaktiga? Vi är alla överens om att hemligheten var att pappa och mamma dagligen diskuterade våra personliga problem med oss, allteftersom dessa uppstod. (Efesierna 6:4) De visade oss hur vi skulle handla och hur vi skulle försvara oss med bibeln. (1 Petrus 3:15) Vi hade ofta övningsstunder, då vi fick ställa frågor och ge svar.
Min syster Elisabeth kommer ihåg en svår prövning hon hade: ”En mycket svår stund, som vi aldrig skall glömma, var när skolans rektor på våren år 1939 anklagade oss barn för att vara andligen och moraliskt försummade och genom domstol ordnade så att vi plötsligt blev bortförda från skolan till okänd ort. Jag var 13 år, Hans-Werner var 9 och lille Paul-Gerhard var bara 7.”
För inte så länge sedan, mer än 40 år senare, fick Paul-Gerhard ett brev från en tjänsteman, vars samvete fortfarande plågade honom. Han skrev: ”Jag var den polis som förde Er och Er bror och syster till uppfostringsanstalt. Jag överlämnade Er samma kväll.” Tänk bara, dessa tre värnlösa barn bortförda från skolan utan att man sade ett ord om detta till våra föräldrar!
Mamma försökte ta reda på vart man hade fört dem. Efter några veckor hittade hon dem slutligen på en uppfostringsanstalt i Dorsten. Rektorn insåg snart att barnen var väluppfostrade och att de inte hörde hemma där, och därför släpptes de efter några månader. Men de kom inte hem. Vad hade hänt?
Mina bröder och min syster hade gripits av Gestapo och från Dorsten förts till Nettelstadt i närheten av Minden och där satts i en nazistisk ungdomsvårdsskola. Det var naturligtvis förbjudet att ta emot besök av släktingar, men mamma försökte på alla upptänkliga sätt att styrka sina barn, bland annat genom att smuggla in brev. En gång kunde hon till och med träffa dem i hemlighet och tala med dem. Senare skildes barnen åt och fördes till olika ställen. Men de bevarade sin ostrafflighet och vägrade att hälsa flaggan eller att säga ”Heil Hitler”. De pekade på Apostlagärningarna 4:12 (1917), där det sägs följande om Jesus Kristus: ”I ingen annan finnes frälsning [på tyska: Heil].”
Hela familjen satt på prov
Under tiden som detta hände avtjänade pappa två fängelsestraff. Den 16 augusti 1940 blev han släppt ur fängelset bara för att åtta månader senare skickas till fängelset i Kassel-Wehlheiden för att avtjäna sitt tredje fängelsestraff. Men vilken glädje var det inte för honom att under denna korta period av frihet kunna få döpa tre av oss — den 19-åriga Hildegard, den 18-årige Wolfgang och mig, som då var 16 år.
Samtidigt som mamma och Hildegard fängslades blev också pappa fängslad på nytt. Jag blev också ställd inför rätta, och vid 17 års ålder dömdes jag till isoleringscell i ungdomsfängelset i Vechta. Där hade jag knappast något att göra. Det var inte lätt att stiga upp tidigt och bara sitta sysslolös och titta på vitkalkade väggar hela dagen. Jag försökte erinra mig så mycket som möjligt av det som jag hade lärt mig och blev förvånad över de andliga skatter jag fann. Jag kom ihåg hela Rikets sånger utantill och utarbetade bibliska teman. Hur tacksam var jag inte över den grundliga fostran som mina föräldrar hade gett mig!
När mina första sex månader i fängelse led mot sitt slut, kallade fängelsedirektören in mig på sitt kontor och förklarade att jag skulle släppas, om jag undertecknade ett papper och avsvor mig min tro som en falsk lära. Jag fick återigen privilegiet att försvara min tro. Hon svarade med tystnad. Därefter sade hon i en sorgsen ton att hon måste skicka tillbaka mig till Gestapo. Fyra månader senare transporterades jag till koncentrationslägret Ravensbrück.
Min mor och Hildegard var fortfarande i ett annat fängelse. Jag träffade dem senare, när de också skickades till Ravensbrück. Därefter kunde mamma och jag vara tillsammans ända till krigsslutet. Annemarie och Waltraud satt också i fängelse. Alla i familjen hade nu antingen blivit satta bakom galler eller blivit bortförda. Det stora huset i Bad Lippspringe, som en gång var fyllt med bekymmersfria barns skatt och sång, stod nu tomt. Skyltarna på båda sidor av huset hade målats över gång på gång. Orden GYLLNE TIDSÅLDERN syntes inte längre.
Ravensbrück — vänner och fiender
Trots att jag var rädd när jag anlände till Ravensbrück, så såg jag fram emot att få träffa andra vittnen. Men hur skulle jag hitta dem bland alla dessa tusentals fångar? En del av mottagningsproceduren bestod i avlusning. Den fånge som undersökte mitt huvud frågade med låg röst: ”Varför är du här?” ”Jag är bibelforskare”, svarade jag. Hon svarade glatt: ”Hjärtligt välkommen, min kära syster!” Därefter fördes jag till bibelforskarnas block, där syster Gertrud Poetzinger tog mig under sina vingars skugga.
Följande dag kallades jag till lägerkommendantens kontor. På hans skrivbord låg en stor bibel uppslagen vid Romarnas 13:e kapitel. Han befallde mig att läsa den första versen, som lyder: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna.” När jag hade slutat läsa sade han. ”Kan ni nu förklara för mig varför ni inte vill lyda de överordnade myndigheterna.” Jag svarade: ”För att förklara detta måste jag läsa hela kapitlet.” I och med det slog han tvärt igen bibeln och lät mig sedan gå. Det var så mina tre och ett halvt år i Ravensbrück började.
Frånsett SS-vakternas brutalitet var det kanske vintrarna som var värst under den här tiden. Varje morgon brukade vi stå uppställda på led ute i den bitande kylan för den officiella räkningen av alla personer. Den började klockan 4 och kunde pågå mellan två och fem timmar! Vi fick inte lov att stoppa händerna i fickorna, och jag fick frostknölar på händer och fötter och behövde få läkarvård.
Men vi använde också dessa bortkastade timmar uppställda på led till att bygga upp varandra andligen. När SS-vakterna var utom hörhåll, brukade vi alla upprepa en text från mun till mun och på så sätt koncentrera våra sinnen på Guds ord. En gång lärde vi oss alla Psalm 83 genom att upprepa den efter varandra och vara noga med att inte någon vakt kom på oss. Denna andliga hjälp hjälpte oss att uthärda. Men låt oss återvända till våren 1940.
Den förste martyren
Min äldre bror Wilhelm dömdes till döden och avrättades offentligt på sjukhusgården i Münster. Han var familjens förste martyr. Mamma och jag besökte honom kort före hans död. Vi var imponerade av hans beslutsamma sinneslugn. Han ville att mamma skulle ta hans överrock, för som han sade: ”Jag behöver den inte nu.”
Hitler avslog Wilhelms tredje överklagande av dödsstraffet och undertecknade själv hans exekutionsorder. Men till och med när Wilhelms ögon blev förbundna, erbjöds han en sista möjlighet att avsäga sig sin tro. Han vägrade. Vad var då hans sista önskan? Att de skulle träffa rätt när de sköt. Den advokat som av rätten fått i uppdrag att bistå honom skrev senare till familjen: ”Han dog omedelbart och mötte döden i upprätt ställning. Hans hållning imponerade djupt på rätten och på oss alla. Han dog enligt sin övertygelse.”
Mamma begav sig omedelbart till Münster för att kräva att få hans kropp. Hon var fast besluten att begrava honom i Bad Lippspringe. För som hon sade: ”Vi skall ge alla dem som kände honom ett storslaget vittnesbörd.” Hon tillade: ”Jag skall låta Satan få betala för att han dödade min Wilhelm.” Hon ansökte också om att pappa skulle få fyra dagars permission från fängelset för att vara med vid begravningen, och till vår förvåning beviljades ansökan!
Pappa framförde bönen vid begravningen, och Karl-Heinz, den näst äldste sonen, talade trösterika ord från bibeln till den stora skara sörjande, som församlats vid Wilhelms grav. Utan rättegång skickades också Karl-Heinz några veckor senare till koncentrationsläger. Han skickades först till Sachsenhausen och senare till Dachau.
Ytterligare en martyr
Min andre äldre bror, Wolfgang, hade tagit ståndpunkt för den sanne Guden när han blev döpt, trots att han visste att detta också skulle kunna leda till hans död. Men han kunde inte glömma sin fars och sina bröders, ja hela familjens, enastående exempel i fråga om ståndaktighet. Den 27 mars 1942, ett och ett halvt år efter sitt dop, satt han själv i en cell i Berlin och skrev följande avskedsbrev:
”Jag måste nu som er tredje son och bror lämna er i morgon bitti. Var inte ledsna, för den tid skall komma när vi kommer att vara tillsammans igen. ... Hur stor kommer inte vår glädje att bli, när vi alla är återförenade! ... Nu har vi ryckts ifrån varandra, och var och en av oss måste bestå provet; därefter kommer vi att bli belönade.”
Hitler hade bestämt att död genom skjutning var för bra för vapenvägrare. Han befallde att de skulle halshuggas med giljotin. Som vår familjs andre martyr blev Wolfgang halshuggen i Brandenburgfängelset. Han var då bara 20 år gammal.
Vi sätter fortfarande kärleken till Gud främst
Hur har det då gått för de familjemedlemmar som överlevde nazisttiden? Waltraud och Hans-Werner var de första som återvände till Bad Lippspringe vid slutet av andra världskriget. Därefter kom Hildegard, Elisabeth och Paul-Gerhard. Pappa hade brutit benet och begav sig i väg hemåt hopkrupen mellan fåren på en boskapsvagn.
”Vi var så glada över att pappa var fri och hemma hos oss igen”, erinrar sig Waltraud. ”Men han var mycket sjuk. I juni 1945 förde en sjuksköterska vår svårt sjuke bror, Karl-Heinz, hem från koncentrationslägret i Dachau. I juli 1945 kom Annemarie på omvägar hem från fängelset i Hamburg-Fuhlsbüttel. I september 1945 återvände de sista familjemedlemmarna, mamma och Magdalena, efter många svårigheter från Ravensbrück. Vad vi hade mycket att tala om!”
Gjorde denna tid då vi förföljdes och miste familjemedlemmar att vår kärlek till Gud försvagades? Långt därifrån! Pappa hade trots att han var sjuk inte en lugn stund förrän han hade reorganiserat verksamheten, inbegripet predikandet från hus till hus, och hade ordnat med att det kunde hållas möten. När vi gjorde upp ett familjeschema, där vi avsatte tid till att vårda de sjuka och till att försörja oss, så glömde vi inte att vår kärlek till Gud måste komma främst. Vi tänkte över möjligheten till heltidstjänst. Och så kom det sig att Elisabeth och jag år 1946 blev pionjärer med särskilt uppdrag, medan Annemarie och Paul-Gerhard tjänade som reguljära pionjärer.
Sviterna
Men snart visade sig sviterna av förföljelsen på vår hälsa. I oktober 1946 dog Karl-Heinz i tuberkulos, 28 år gammal. År 1950 fullbordade min älskade far sitt jordiska lopp i den övertygelsen att hans gärningar följde honom. Min mor, som också hade ett himmelskt hopp, dog år 1979. (Se Uppenbarelseboken 14:13.) Elisabeth måste sluta sin heltidstjänst, men fortsatte trogen till sin död år 1980. År 1951 hade mamma börjat i pionjärtjänsten, och trots att hon då var över 60 år, så kunde hon hålla på i tre och ett halvt år. Och vilken stor glädje var det inte för henne att före sin död få se de flesta av sina barnbarn börja i heltidstjänsten!
Min yngste bror, Paul-Gerhard, arbetade i tryckeriet på Betel i Tyskland tills han inbjöds att gå igenom missionärsskolan Gilead. Han gick igenom den 19:e klassen år 1952. Efter åtskilliga år i heltidstjänsten sedan dess tvingades han sluta, när hans hustru blev allvarligt sjuk. Trots att hon fortfarande är bunden vid sängen, tjänar han som äldste, och deras dotter Brigitte tjänar nu som pionjär med särskilt uppdrag. Deras son Detlef har nu varit pionjär i 14 år. Elisabeths båda barn, Jethro och Wolfgang, har också varit många år i heltidstjänsten.
År 1948 for jag också till Betel i Wiesbaden för att tjäna där. Jag kände mig trygg inom Betelfamiljen, precis som hemma. Vi arbetade hårt och arbetade ofta till sena kvällen, bland annat med att lasta av stora sändningar med böcker från huvudkontoret i Brooklyn. År 1950 gifte jag mig med George Reuter, en arbetskamrat på Betel. I och med det började en ny period för mig, med underbara erfarenheter vid min mans sida i krets-, områdes- och missionärstjänst i Togo i Afrika, i Luxemburg och nu i södra Spanien.
Och hur är det då med den övriga familjen? År 1960 flyttade Annemarie, Waltraud och Hildegard tillsammans med mamma till en stor tysk stad, där de skulle kunna arbeta tillsammans med engelsk- och italiensktalande församlingar. Hildegard, som hade överlevt nästan fem års fängelse och koncentrationsläger, dog till slut år 1979. Annemarie och Waltraud har fortsatt med sin självuppoffrande ande och sitt trogna arbete.
Vår familj, som satt kärleken till Gud främst, har verkligen fått erfara sanningen i Jesu ord att ”djävulen skall fortsätta med att kasta några ... i fängelse” och pröva Guds tjänares trohet ”ända till döden”. Men vi har heller aldrig glömt att Jesus också sade: ”Den som segrar skall alls inte skadas av den andra döden.” — Uppenbarelseboken 2:10, 11.
Därför har vi all orsak att se fram emot att få bli förenade i den kommande ”GYLLNE TIDSÅLDERN” — som då inte bara står att läsa på en vägg. Under Guds rike kommer den att bli en verklighet! — Uppenbarelseboken 20:11—21:7.
[Bild på sidan 27]
Det sista kortet som togs av hela familjen. Från vänster till höger, övre raden: Siegfried, Karl-Heinz, Wolfgang, pappa, mamma, Annemarie, Waltraud, Wilhelm, Hildegard. Nedre raden: Paul-Gerhard, Magdalena, Hans-Werner och Elisabeth.
[Bild på sidan 28]
Familjens hus, som låg vid spårvagnshållplatsen ”GYLLNE TIDSÅLDERN”