Vad har hänt med kristen vaksamhet?

”VAD jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!” Dessa ord av Jesus Kristus har under århundradens lopp ringt i uppriktiga kristnas öron. Men hur många av medlemmarna i den romersk-katolska eller den grekisk-katolska kyrkan eller i de konventionella protestantiska kyrkorna har fortfarande denna väckande varning ringande i sina öron? — Markus 13:37, 1917.

Varför skulle de kristna ständigt vara vaksamma? Jesus hade just sagt: ”Var ... ständigt vaksamma; ni vet ju inte när husets herre kommer, ... så att han, när han plötsligt kommer, inte skall finna er sovande.” (Markus 13:35, 36) Jesu lärjungar skulle alltså ständigt vara vaksamma i fråga om sin Herres ankomst, dvs. Kristi ankomst.

Vad skulle vara syftet med Jesu ankomst? Hans befallning om vaksamhet gavs som en del av hans svar på denna uttryckliga fråga, som hans lärjungar ställde till honom: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning [världens ände, Eng. aukt. övers.]?” (Matteus 24:3) Enligt en parallellskildring förklarade Kristus, när han hade gett ett tecken bestående av många olika drag: ”Då skall de se Människosonen komma i en sky med makt och stor härlighet. Men när dessa ting börjar inträffa, räta då upp er och lyft upp era huvuden, därför att er befrielse närmar sig. ... När ni ser dessa ting inträffa, [vet ni] att Guds rike är nära.” — Lukas 21:27—31.

Goda skäl till vaksamhet

Jesus gav alltså sina lärjungar goda skäl till att hålla sig andligen vakna för att hålla utkik efter uppfyllelsen av ”tecknet”. Detta skulle innebära att deras Herre var osynligen ”närvarande”, eftersom det inte skulle behövas något tecken, om hans närvaro skulle vara fysisk, synlig. Men hans andliga närvaro skulle också innebära att denna onda ”värld” eller ”tingens ordning” hade kommit in i sin ”avslutning” eller sin ändes tid. Och för de kristna skulle detta innebära att deras ”befrielse” närmade sig. Ja, det skulle innebära att ”Guds rike” var ”nära”.

Är inte detta själva kärnan i det kristna hoppet? Är det inte just detta som alla kristna blev lärda att be om, nämligen: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden”? (Matteus 6:9, 10, 1917) Borde inte katoliker och medlemmar av andra kyrkor som läser sitt Fader vår vara vaksamma för att se om deras böner uppfylls? Eller har möjligen deras kyrkors läror berövat den bönen det mesta av dess innebörd, så att det inte finns så mycket kvar för dem att hålla utkik efter?

Varför många inte längre är vaksamma

De kristna skulle hålla utkik efter tecknet på Kristi närvaro (grekiska: parousiʹa, vilket översätts med ”ankomst” i många bibelöversättningar). Varför det? Därför att detta skulle innebära att Guds rike, deras egen befrielse och slutet på ”världen” eller den nuvarande onda ”tingens ordning” skulle vara nära. Kristenhetens olika kyrkor borde ha hjälpt sina medlemmar att hålla sig andligen vakna, så att Herren, när han kom, inte skulle finna dem sovande. Har kyrkorna fullgjort denna sin uppgift?

Ett uppslagsverk förklarar: ”Allteftersom tiden gick utan att parousian ägde rum, flyttades den vad kyrkan beträffade längre och längre in i framtiden, och slutligen riskerade den att helt och hållet överges som en trosartikel.” — The New International Dictionary of New Testament Theology.

Detta är faktiskt vad som har hänt. Kristenhetens kyrkor har slutat att visa den kristna vaksamhet som Kristus befallde sina lärjungar att aldrig glömma. De håller inte längre utkik efter Kristi närvaro och Guds rikes ankomst. De har rationaliserat bort förväntan på ”avslutningen på tingens ordning” eller ”världens ände”.

Det franska uppslagsverket QUID 1984 i ett band ger en tidsenlig definition av den religiösa tron angående världens ände. Under rubriken ”Den katolska religionens kännetecken” heter det: ”Kyrkan verkar för närvarande definiera Världens ände såsom varande den individuella prövning varje person ställs inför när han dör.” The New Encyclopædia Britannica utvidgar problemet och förklarar: ”De mer etablerade kristna kyrkorna uteslöt eskatologin [läran om ”de yttersta tingen”] såsom meningslös och som en myt som saknar betydelse.”

Vad är alltså det överraskande men oundvikliga svaret på frågan: ”Vad har hänt med kristen vaksamhet?” Den har dödats av ”de mer etablerade kristna kyrkorna”, dvs. den romersk-katolska och den grekisk-ortodoxa kyrkan och de konventionella protestantiska kyrkorna. Det är inte dessa kyrkors medlemmar som bär skulden för detta, och många av dem undrar säkert hur och varför deras kyrka rationaliserade bort den kristna förväntan på Kristi närvaro, Guds rikes ankomst och slutet på den nuvarande onda tingens ordning. Den historiska bakgrunden till detta kommer att behandlas i följande artikel.