Skulle du sprida ett rykte?
UNDER medeltiden spred sig ett otroligt rykte bland de så kallade kristna i Europa. Det viskades att judarna vid påsken varje år mördade en kristen och använde blodet i sina ritualer. Ibland sades det att de tog till fånga kristna barn och utsatte dem för ohygglig tortyr, innan de dödade dem och använde deras blod. Ända in i vårt århundrade, under nazisttiden i Tyskland, har detta rykte använts som en förevändning för att förfölja judarna.
Historien undersöktes och vederlades många gånger, men ändå levde den kvar i nästan tusen år. Om någon hade berättat denna historia för dig, skulle du då ha fört den vidare? Förhoppningsvis skulle vi alla ha haft tillräckligt mycket sunt förnuft eller medkänsla för att inte göra så. Likväl är rykten envisa och komplicerade företeelser. När de väl satts i gång är de svåra att stoppa. Också i våra dagar dyker befängda rykten upp och sprider sig som en löpeld.
En stor firma i USA som säljer hushållsprodukter, Procter & Gamble, skakades till exempel nyligen av ett rykte som sade att den förespråkar djävulsdyrkan och att dess firmamärke egentligen var en demonisk symbol. Ett annat allmänt spritt rykte påstod att en välkänd gatukökskedja hade maskar i sina hamburgare! För en del år sedan påstods det allmänt att en av medlemmarna i popgruppen The Beatles hade blivit dödad i en bilolycka och ersatts av en dubbelgångare. Till och med Sällskapet Vakttornets publikationer har utsatts för ryktesspridning — till exempel att en av tecknarna i hemlighet infört bilder av demoner i illustrationerna och sedan upptäckts och blivit utesluten!
Har du tagit del i att sprida sådana historier? I så fall har du — kanske oavsiktligt — spritt osanningar, eftersom alla dessa rykten var falska! Det rykte som gällde Sällskapets publikationer var sannerligen fördärvligt och dessutom ärekränkande för de nitiska kristna som arbetar hela dagarna med att framställa de illustrationer som gör tidskrifterna, broschyrerna och böckerna så tilltalande. Det var lika löjeväckande som det skulle vara att påstå att Gud, när han skapade himlakropparna, avsiktligt gjorde så att det såg ut som om det fanns en ”gubbe i månen”.
För många år sedan sade Jehova till israeliterna: ”Du skall inte sprida ut falskt rykte.” (2 Moseboken 23:1) Det fanns goda skäl för den befallningen. Sådana rykten får allvarliga följder. De gör den som sprider dem till en lögnare, något som Jehova hatar. (Ordspråksboken 6:16—19) De påverkar den persons anseende som blir utsatt för ryktet. Dessutom vilseleder de den person som lyssnar till ryktet och får honom kanske att handla oförståndigt. (4 Moseboken 13:33—14:4) Det är mycket kärlekslöst att bedra sina vänner på det sättet. Det är emot Guds befallning: ”Ni skall inte stjäla eller ljuga eller begå något svek mot varandra.” — 3 Moseboken 19:11; Ordspråksboken 14:25.
Om vi för vidare till andra en historia som vi har hört, bör vi alltså noga se till att den stämmer med fakta. Men hur kan vi göra det? En sak som kommer att hjälpa oss är att förstå hur ryktesspridning egentligen fungerar.
Hur uppstår ett rykte?
Ett rykte är ”allmänt spritt tal eller omdöme utan någon urskiljbar grund”; eller ”ett påstående eller utlåtande som är i omlopp utan känd bekräftelse på dess sanningshalt”. (Webster’s New Collegiate Dictionary) Rykten kan spridas muntligen eller uppträda i mer ”officiell” förklädnad, till och med i tryck eller i radio. Det faktum att något har sagts på TV eller stått i tidningen betyder inte att det är sant.
Hur uppstår rykten? Ofta är det omöjligt att avgöra. Ett löst yttrande från någon kan snappas upp, upprepas och överdrivas. Tanken att någonting kan inträffa kan lätt bli en försäkran att det kommer att inträffa, och sedan kan det heta att det har inträffat. Även ett skämt kan sätta i gång ett rykte, om någon tar det på allvar och upprepar det.
Rykten kan lätt dyka upp i ett klimat av fruktan. När profeten Hesekiel förutsade de förhållanden som skulle råda i Jerusalem strax före dess undergång, sade han: ”Undergång kommer, och de söka frid, och där finnes ingen. Olycka på olycka skall komma, och rykte på rykte skall bliva.” (Hesekiel 7:25, 26, Åkeson) När folket greps av fruktan, skulle Jerusalem komma att bli en grogrund för ryktesspridning.
Rykten kan också sättas i gång avsiktligt. När de soldater som hade vaktat Jesu grav rapporterade om de häpnadsväckande händelser de hade bevittnat i samband med Jesu uppståndelse, uppmanade judarnas äldste dem att sprida ett falskt rykte. De sade: ”Säg: ’Hans lärjungar kom om natten och stal bort honom medan vi sov.’” Soldaterna lydde. ”Då tog de silvermynten och gjorde som de var tillsagda; och det talet har spritts vida omkring bland judarna ända till den här dagen.” — Matteus 28:13—15.
Varför rykten sprids
En fråga som är ännu mer intressant är: När ett rykte en gång har uppstått, varför sprids det då med sådan ihärdighet? Ofta sker det helt enkelt därför att människor vill tro dem. Vissa journalister har till yrke att sprida rykten om kända personer. De skulle snart vara arbetslösa, om det inte fanns marknad för sådana historier. Många människor är som grekerna på Paulus’ tid — alltid ivriga att höra ”något nytt”. — Apostlagärningarna 17:21.
Rykten sprids också därför att de stämmer överens med allmänt spridda missuppfattningar och fördomar. Det falska ryktet att judarna dödade kristna mottogs utan tvivel av villiga öron, eftersom ickejudar inte förstod judarna. De var rädda för dem eller avundsjuka på dem. Rykten kan också avspegla en utbredd oro för någonting. Ryktet om maskar i hamburgarna kan ha levt kvar på grund av folks oro för tillsatser och hemliga ingredienser i livsmedel. Och ryktet om Procter & Gamble kan ha slagit rot, därför att så många människor i våra dagar är fascinerade av demonism och spiritism.
Rykten frodas också där regeringar och myndigheter handlar i lönndom. De kan också få sin näring av önsketänkande. I årtionden har det spritts historier om att flygande tefat har landat och medfört förment välvilligt inställda varelser från vetenskapligt avancerade civilisationer på andra planeter. I vårt problemfyllda tjugonde århundrade kan vissa människor finna tröst i att tro på att sådana varelser verkligen existerar.
Rykten kan också sättas i gång eller skenbart bekräftas på grund av feltolkning av fakta. Under det första århundradet sades det att aposteln Paulus uppmuntrade judarna att avfalla från Mose. (Apostlagärningarna 21:21, 24) Detta rykte var falskt, men det kan ha underblåsts av det faktum att Paulus, i lydnad för det beslut som fattades av apostlarna och de äldste i Jerusalem, lärde att hednakristna inte stod under den mosaiska lagen. — Apostlagärningarna 15:5, 28, 29.
Skilj sanning från lögn
Är då allt som sprids från mun till mun falska rykten? Inte alls. På Josuas tid sade Rahab i Jeriko till de israelitiska spejarna: ”Ty vi har hört hur Herren [Jehova] lät vattnet i Röda havet torka ut framför er, när ni drog ut ur Egypten, och vad ni har gjort med amoréernas kungar, de två på andra sidan Jordan.” (Josua 2:10, 11) De berättelser som Rahab hade hört var sanna.
När Jesus utförde tecken runt om i Israels land, heter det likaså i bibeln: ”Och ryktet om honom gick ut över hela Syrien; och man förde till honom alla som hade det svårt, som var ansatta av olika sjukdomar och plågor, demonbesatta och epileptiker och förlamade, och han botade dem.” (Matteus 4:23, 24) Rapporterna om Jesus var också sanna.
Hur kan vi då avgöra om en historia är sann eller bara ett rykte? Här följer några saker du kan tänka på, när någon vill delge dig någon särskilt ”intressant” upplysning:
Vem är det som berättar historien? Är han det slags person som aldrig säger något, om han inte vet att det är sant? Eller är han en som alltid försöker snoka i andra människors angelägenheter? Vill han gärna vara först med att komma med pikanta historier? Källan till uppgifterna spelar stor roll när det gäller att avgöra om historien är trovärdig eller inte. Och det för tanken till en viktig sak som har med detta att göra: De som innehar en ställning av förtroende och ansvar i församlingen, till exempel de äldste och mogna kristna kvinnor, bör vara dubbelt säkra på fakta innan de för en historia vidare, om de över huvud taget behöver göra det. Människor är mer benägna att tro vad de säger och upprepa det. — Apostlagärningarna 20:28; Titus 2:3.
Hade den som berättade historien för dig möjlighet att känna till fakta? Typiska rykten börjar ofta ungefär så här: ”Jag hörde av min farbror, som känner en man som arbetar i ...” Om du får höra en sådan inledning, så var på din vakt! Ibland leker barn en lek där de står i ring och en av dem viskar en kort mening till den som står bredvid. Han eller hon viskar den till nästa, som i sin tur låter den gå vidare. När meningen har gått runt ett helt varv, har barnen mycket roligt åt att se hur mycket den har förändrats. Många av oss har lekt den leken, men har vi dragit någon lärdom av den? När en historia går från den ene till den andre är det oundvikligt att den förändras, och snart är det inte mycket som påminner om den ursprungliga lydelsen. Om du inte kan fastställa den exakta källan till en historia, är det därför förmodligen säkrast att utgå från att den är förvrängd eller helt och hållet oriktig.
Är historien skvalleraktig? Om en historia är nedsättande för någon persons, yrkesgrupps, rasgrupps eller organisations goda rykte, betrakta den då med yttersta försiktighet, och detta även om du själv inte är särskilt välvilligt inställd till den gruppen eller personen. Skvaller är skvaller och lögn är lögn, vem som än blir utsatt för det. Jesus var frispråkig i sitt fördömande av de skriftlärda och fariséerna, men kan du tänka dig att han skulle sprida ärekränkande rykten om dem? — 1 Petrus 2:21, 22.
Är historien trovärdig? Är det verkligen troligt att rymdskepp besöker vår planet? Eller att ett stort affärsföretag skulle sluta fördrag med djävulen? Eller att hängivna tecknare skulle gömma demonansikten i sina tidskriftsillustrationer? Historier som låter så osannolika bör tas med mer än en nypa salt.
Stoppa rykten, sprid sanningen
Med detta vill vi inte säga att förvånansvärda ting aldrig inträffar. Ibland gör de det. Men när vi hör talas om sådana ting, bör vi handla förståndigt och inte svälja varje historia vi får höra. När det spred sig runt Palestina att en snickare från Nasaret utförde underverk, var det ryktet faktiskt sant. (Matteus 4:24) Men när Johannes döparen fick höra talas om detta, sände han ändå sina lärjungar för att ta reda på exakt vad som försiggick. (Matteus 11:2, 3) Det var en balanserad reaktion.
När aposteln Tomas hörde talas om Jesu uppståndelse, tvivlade han. (Johannes 20:24, 25) Men i detta fall borde han ha insett att det inte var ett grundlöst rykte. Han kände till de uppståndelser som Jesus själv hade stått bakom, och han hade hört Jesus tala om sin egen kommande död och uppståndelse. (Matteus 16:21; Johannes 11:43, 44) Dessutom var de som hade gett honom upplysningarna människor som han kunde lita på. Inte heller upprepade de en historia som de hade hört i tredje hand. De var ögonvittnen, och de fanns till hands så att han kunde fråga ut dem för att se om de möjligen kunde ha misstagit sig.
Ja, somliga historier vi hör kan vara sanna. Men sunda förnuftet säger oss att i varje nation, by eller till och med organisation, kommer rykten att spridas, i synnerhet rykten som återspeglar samhällets grundläggande önskningar och farhågor. Och möjligheten är alltid mycket stor att ett rykte, i bästa fall, är en förvrängning av sanningen. Om du alltså hör en historia och inte kan fastställa källan till den, tänk då efter och var säker på fakta innan du för den vidare till andra. Kom ihåg att ”där många ord är blir överträdelse inte borta, men den som styr sina läppar, han är förståndig”. (Ordspråksboken 10:19) Var inte en kanal för ryktesspridning, utan hellre en ”återvändsgränd”. På det sättet kommer du att uppfylla aposteln Paulus’ ord: ”Därför, när ni nu har lagt bort lögnen, så tala sanning var och en av er med sin nästa, eftersom vi är lemmar som tillhör varandra.” — Efesierna 4:25.
[Infälld text på sidan 26]
Rykten är envisa. När de en gång uppstått, är de svåra att stoppa
[Infälld text på sidan 27]
Om du sprider ett rykte, kanske du sprider en lögn
[Infälld text på sidan 28]
Allting som sprids muntligen är inte nödvändigtvis ett falskt rykte
[Infälld text på sidan 29]
Hade den person som berättade historien för dig möjlighet att känna till fakta?