Alltid redo för slutet
Berättat av Herald Toutjian
ÅRET var 1896. De försvarslösa armeniska bosättningarna i Mindre Asien utsattes för hämningslöst våld. Detta gjorde att min farfar Lucius V. Toutjians hem och familj i den gamla staden Maras högt uppe i Taurusbergen i södra delen av det centrala Turkiet var i fara.
Flyktvägen gick söderut till Medelhavet — men vart skulle man fly? Det skulle bli till Amerika, bestämde farfar! I all hast samlade familjen ihop sina ägodelar och flydde. I Tarsus, aposteln Paulus’ födelsestad, blev de tillfångatagna och satta i fängelse. Den här berättelsen skulle ha slutat där, om det inte hade varit för en amerikansk tjänsteman som ingrep i rätt tid. Med hans hjälp och i skydd av mörkret gick familjen ombord på ett fartyg i närmaste medelhavshamn och seglade västerut.
Resan till Amerika blev en chockartad upplevelse, speciellt för farmor. Hon lämnade allt som hon hade känt som sitt hem — vänner, släktingar och glada minnen av det lugna, blomsterdoftande Maras som låg uppkrupet på en bergssluttning.
Efter Marseilles och London fortsatte dramat. Den oberäkneliga Atlanten var i fullt raseri. Jättestora vågor piskade mot det knarrande fartyget, och familjen drabbades av ytterligare en tragedi. Mitt under resan dog plötsligt det yngsta av de fem barnen, och det fick sin grav i havet. Deras hjärtan var således nedtyngda av sorg och osäkerhet när fartyget lade till i New York. Familjen gick i land och blandade sig med den människomassa som irrade omkring i New Yorks Lower East Side, en smältgryta för olika raser och nationaliteter.
Varför ett dramatiskt löfte avgavs
Åren efter ankomsten till New York år 1896 blev svåra. Det var inte lätt att komma till rätta i det livliga New York efter att ha bott i en lugn liten turkisk stad. Familjen fick anpassa sig till ett nytt språk, en främmande miljö och förvirrande sociala förhållanden. De flyttade ofta, men inte bara för att få det materiellt bättre; farfar var mycket medveten om familjens andliga behov. Han hade många frågor angående Guds eviga uppsåt och mänsklighetens slutliga öde. Men för en familj som hade fått leva under religiös och etnisk förföljelse gällde den genomgripande frågan tillåtandet av det onda. Varför skulle en kärleksfull Gud tillåta det? Hur länge skulle det fortsätta? Hur och när skulle det ta slut? Farfar var besluten att finna tillfredsställande svar — bibliska svar.
Han övergav de traditionella religiösa idéernas allfarväg och undersökte de karismatiska religionerna, men hans frågor förblev obesvarade. ”Det var ett dramatiskt ögonblick”, berättade min far, ”när farfar församlade oss alla och vi som familj avgav ett löfte att aldrig mer komma tillsammans med kristenhetens namnkyrkor som utövar kristendom endast till namnet.” Farfar drog slutsatsen att sanningen måste finnas någon annanstans.
De fann sanningen på ett fullständigt oväntat sätt. Tidigare, medan de bodde i Allegheny i Pennsylvania, hade farfar lagt märke till en annons om ett offentligt föredrag av pastor Russell, president för Watch Tower Bible and Tract Society. Frågorna i annonsen väckte farfars nyfikenhet, och familjen gav sig av för att gå till den plats där föredraget skulle hållas. Olyckligtvis kunde de inte hitta den, och de återvände besvikna hem. Men farfar lade på minnet att han skulle undersöka Sällskapet Vakttornets läror.
Hans flitiga sökande efter logik och sanning belönades vid sekelskiftet. Vid den tiden bodde familjen Toutjian i Los Angeles i Kalifornien, och en söndag år 1901 fick de, när de gick förbi en kyrka, en biblisk traktat av en förkunnare som representerade Sällskapet Vakttornet. (På den tiden gick en tjänstegren för Vakttornets arbetare ut på att sprida bibliska traktater till kyrkobesökarna efter gudstjänsten.) Farfar tittade på traktaten och sade: ”Den här är av pastor Russell.” Kommentaren hördes av förkunnaren, och lite senare hann han ifatt familjen och inbjöd dem till deras första gruppbibelstudium. De tackade ja, var med på studiet, insåg att det var den länge eftersökta sanningen och blev medlemmar av församlingen i Los Angeles, som då hade 27 medlemmar.
Vad skulle 1914 medföra?
Dessa två generationer av familjen Toutjian — mina föräldrar och mina farföräldrar — hade stora förväntningar inför året 1914. Redan 1880 hade det i The Watch Tower sagts att detta år skulle utmärka slutet på ”nationernas fastställda tider” eller hedningarnas tider. (Lukas 21:24; jämför 1917.) Skulle året 1914 medföra att Satans styre nådde sitt slut och att Kristi Jesu sedan länge efterlängtade tusenårsregering skulle börja?
Allteftersom året närmade sig blev det uppenbart att mänskliga förväntningar inte alltid överensstämmer med Jehovas tidtabell. I numret för 1 januari 1914 av The Watch Tower (på svenska i Vakt-Tornet för 15 februari 1914) framhölls det: ”Det övergår vår tankeförmåga att föreställa oss ett fullbordande på ett år av allt vad skriften synes antyda skulle vara att vänta, innan fridsregeringen är införd.” Sedan gavs förmaningen, sedan de i hög grad förbättrade möjligheterna till framtida tjänst hade kommenterats: ”Låt oss därför mer än någonsin vara på vår vakt för att bli använda och till gagn i vår konungs tjänst.”
The Watch Tower förelade på så sätt sina läsare den rätta inställningen. Var orubblig, förbli vaken, vänta på Jehova och låt inte alltför ivriga förväntningar påverka din inställning till Gud och hans tjänst. Det var den syn som medlemmar av min familj och alla trogna lade sig till med. Man insåg snart att årtalet hade bevisats vara riktigt genom att profetian uppfylldes. Nation hade rest sig mot nation, och händelserna under detta betydelsefulla år innebar verkligen ”början till nödens våndor” för denna tingens ordning. (Matteus 24:7, 8) Ändå visade sig detta bli en prövning av motivationen och hängivenheten. Några förväntade sig för mycket alltför snart. Sorgligt nog bestod de inte provet.
”Precis som en tjuv”
De kristna hade genom aposteln Paulus förvarnats om att Jehovas dag av dom skulle komma oväntat. Han skrev: ”Ni vet ju själva mycket väl att Jehovas dag kommer precis som en tjuv om natten. ... Så låt oss då inte sova vidare såsom de övriga, utan låt oss hålla oss vakna och bevara vår besinning.” (1 Tessalonikerna 5:2—6) Det är således förståeligt att kristna på 1900-talet som är vakna och på sin vakt har reagerat för alla händelser och kronologiska antydningar som skulle kunna visa att ”Jehovas dag” är nära — på samma sätt som någon som väntar sig att en tjuv skall komma under natten kan tolka varje ovanligt ljud som tecken på att tjuven har kommit.
Året 1925 medförde också förväntningar för Jehovas tjänare. Man trodde att en cykel av 70 förebildliga jubelår (70 × 50 år) från det att Israel kom in i det utlovade landet skulle ta slut år 1925 och utmärka början på det stora motbildliga jubelåret, Kristi Jesu tusenåriga rike. Det visade sig inte bli på det sättet.
Vår familj kom emellertid att inse att ouppfyllda förhoppningar inte är något unikt för vår tid. Apostlarna hade själva liknande felaktiga förväntningar. De såg för sin inre syn hur den uppväckte Jesus Kristus återställde Israels nation till dess tidigare ställning som Jehovas utvalda folk under teokratiskt styre och bröt romarnas skruvstädsliknande herravälde. De frågade Jesus: ”Herre, återställer du riket åt Israel i denna tid?” Han svarade: ”Det tillkommer inte er att få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt.” (Apostlagärningarna 1:6, 7) Samma grundläggande princip har varit tillämplig på den trogne slavens klass i vår tid. Man är vaken, intresserad av att känna till Guds uppsåt och ibland till och med överdrivet ivrig att se slutet på världens onda system — men den exakta tidpunkten för olika händelser ligger under Jehovas domsrätt. — Matteus 24:34—36, 45—47.
Ledarskap och tjänst krävs
Efter att ha levt ett rikt och fullödigt liv dog farfar under andra världskriget. Han lämnade då efter sig den andra generationen Jehovas vittnen, sina söner Shield och Robert (min far), och dessa förkunnade aktivt om behovet av att hålla sig ”vakna, stå fasta i tron, [uppföra sig] ... som män, bli starka”. — 1 Korintierna 16:13.
Min farbror, Shield Toutjian, hade börjat i pilgrimstjänsten under första världskriget och tjänade till sin död år 1949 som resande representant för Sällskapet Vakttornet på heltid, motsvarande en kretstillsyningsman i vår tid. Jag träffar fortfarande många som kommer ihåg hans dynamiska, uppbyggande personlighet och den lojala tjänst han utförde för församlingarna i 47 stater i USA.
Paulus rådde hebréerna: ”Påminn er dem som har ledningen bland er.” (Hebréerna 13:7) Min far tog alltid ledningen därför att han älskade Jehova och hans tjänst, speciellt tjänsten från dörr till dörr. Redan tidigt insåg han behovet av att äldstebröderna handlade som sanna herdar. År 1926 rekommenderade han tjänst på fältet på söndagsförmiddagarna för kretsen av äldste i Oakland i Kalifornien, i överensstämmelse med det goda exempel som Betelfamiljen i Brooklyn gav. När heltidsförkunnare, pionjärer, efterlystes, gav han gensvar genom att bygga en husvagn som skulle bli hans hem under de kommande 19 åren. År 1930 gav vi oss av till de isolerade distrikten i ödemarkerna i bergskedjan Sierra Nevada i norra Kalifornien. Han övergav bokstavligen alla sina jordiska ägodelar och förlorade aldrig Jehovas krav på ”odelad hängivenhet” ur sikte. Han dog år 1961. — 5 Moseboken 4:24, NW.
Som medlem av den tredje generationen i sanningen kommer jag mycket väl ihåg början av 1940-talet. Andra världskriget hade lett till Europas svåraste tid. Sedan gick Förenta staterna in i kriget på grund av Japans anfall mot Pearl Harbor år 1941. Frågan om kristen neutralitet medförde världsomfattande förföljelse av Jehovas vittnen. Vi blev förbjudna i många länder. Här i USA blev vi ofta angripna av känslomässigt lagda ”patriotiska” pöbelgrupper. Det verkade då för oss som om kriget skulle nå sin kulmen i kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag, Harmageddon. — Uppenbarelseboken 16:14—16.
Ett stort arbete skall fortfarande utföras
Jag kommer tydligt ihåg vår ivriga förväntan angående den efterlängtade händelsen. Men vi såg inte den storslagna, mera vittomfattande uppfyllelsen av Jesu profetia i Matteus 24:14: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.”
Det fanns fortfarande ett världsomfattande arbete som skulle utföras. Med början år 1943 blev Ordets förkunnare i alla församlingarna undervisade i skolan i teokratisk ämbetsutövning varje vecka. Och var sjätte månad sände Vakttornets Bibelskola Gilead, som vid den tiden låg i inlandet av staten New York, ut utbildade missionärer till avlägset belägna länder. Jesu ord om ett predikande ”på hela den bebodda jorden” fick ett större perspektiv. Återigen justerade vi vår syn till att omfatta hela den världsomfattande verksamhet som utbredde sig inför våra ögon, och vi höll oss nära Jehova och hans organisation i ”varje form av bön och ödmjuk anhållan” och fortsatte att hålla oss ”vakna med all ihärdighet”. — Efesierna 6:18.
Årtionden av utökad verksamhet gick snabbt förbi, och frågan var nu: Vad skulle 1970-talet medföra? Mina två söner Duane och Jonathan och min dotter Carmel — en fjärde generation — var vuxna och hade egna familjer. Vi förväntade att 6.000 år av mänsklig tillvaro skulle uppnås år 1975. Skulle detta år medföra början på Kristi tusenåriga regering? Den möjligheten fängslade oss.
Nu kan vi se tillbaka på det året och inse att Jesu ord i Matteus 24:36 inte tillåter oss att fastställa någon tidpunkt för slutet. Han sade: ”Om den dagen och stunden har ingen vetskap, varken himlarnas änglar eller Sonen, utan bara Fadern.” Men generationerna tre och fyra har ändå hållit sig vakna för tidernas tecken, och de har haft ”rikligt att göra i Herrens verk”. (1 Korintierna 15:58) Duane, Jonathan, Matthew Leondis (min svärson) och jag tjänar som äldstebröder i olika församlingar i Kalifornien. Jonathan hade också en tid privilegiet att få tjäna i heltidstjänsten som pionjär och som medlem av Betelfamiljen vid Sällskapet Vakttornets högkvarter.
Den rätta inställningen under ändens tid
Jehova har utan tvivel tillåtit sina nutida tjänare att ha vissa förhoppningar och förväntningar, på samma sätt som det var med de kristna i det första århundradet. Sådana förhoppningar har tjänat till att uppenbara våra verkliga motiv och hur djup vår hängivenhet verkligen är. Vår familj har ställts inför frågorna: Tjänar vi Gud endast på kort sikt, på våra egna villkor? Drivs vi endast av hoppet om en omedelbar belöning? Eller håller vi oss vakna och aktiva och förlitar oss på Jehovas trohet mot sina löften? — Titus 1:2.
Två generationer av vår familj, min far och min farfar, har dött efter att ha levt givande, lyckliga liv. Fyra generationer återstår: mitt barnbarnsbarn, mina barnbarn, mina barn och jag. Nu tjänar mina sex barnbarn Jehova. De utnyttjar sina möjligheter och tar emot ansvarsuppgifter i församlingen och i tjänsten på fältet, eftersom också de förväntar att slutet skall komma och att det skall följas av det återställda jordiska paradiset. Vi förtröstar alla på att den efterlängtade stunden kommer vid Jehovas rätta tidpunkt. Vi kan tillämpa profeten Habackuks förmaning: ”Vänta på den, ty den kommer förvisso, den skall ej utebli.” — Habackuk 2:3.
Nu, i mitt 73:e år, kan jag se tillbaka på ett liv fyllt av värdefulla minnen i förbindelse med Jehovas organisation. Jag har ett intensivt minne från min barndom av broder Russell som stod i en öppen bil och vinkade farväl till församlingen i San Francisco, då han gav sig av för att stiga på ett tåg till Los Angeles för att hålla vad som skulle visa sig bli hans sista tal. Andra minnen dyker också upp i sinnet — pionjärtjänst på isolerade distrikt under 1930-talet; många större och mindre sammankomster, i synnerhet den i Columbus i Ohio år 1931, då vi fick namnet Jehovas vittnen. — Jesaja 43:10.
Jag inser att det i denna tid är viktigt att vara i samklang med Jehovas trogna slavklass. Vi måste förvisso, som aldrig tidigare, hålla oss vakna, vara på vår vakt och aldrig glömma att Jehova är förtjänt av vår lojala tjänst och lovprisning med eller utan den slutliga belöningen. Varför det? Därför att han är källan till allt gott — själva vår existens, vårt hopp för framtiden. Vilken framtid det kommer att bli — det återställda paradiset med frid, hälsa och lycka, uppståndelsen (när nära och kära kommer att resas upp och få vara tillsammans igen) och evigt liv i ett underbart förhållande till vår himmelske Fader! — Uppenbarelseboken 4:11; Lukas 23:43.
[Bild på sidan 22]
Herald Toutjian i Kaliforniens bergsområden på 1930-talet. Lägg märke till väskan som gör det möjligt att snabbt visa bibelstudieböcker
[Bild på sidan 23]
När pionjärer söktes gav vår familj gensvar genom att bygga den här husvagnen som vi använde i många år
[Bild på sidan 25]
Fyra generationer av Herald Toutjians familj
[Bibeltext på sidan 26]
”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och bli mina lärjungar, för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar.” — Matteus 11:28, 29.