Välj ut dugliga män som fruktar Gud
”Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som fruktar Gud, pålitliga män som hatar orätt vinning, och sätt dessa till föreståndare för dem.” — 2 MOSEBOKEN 18:21.
1. Varför har uttrycken ”tillsyningsman” och ”äldste” särskilt intresse för Jehovas vittnen?
”ÄNDA sedan Homeros’ [som levde på 800-talet f.v.t. eller där omkring] dagar har många ord dött; många andra har fötts. Orden epískopos [tillsyningsman] och presbýteros [äldste] har fortsatt att leva.” Denna kommentar av en nutida kännare av det grekiska språket belyser hur livskraftig innebörden i de grekiska uttrycken för ”tillsyningsman” och ”äldste” är. Under tusentals år har dessa ord varit förbundna med och utgjort en integrerande del av den anordning Jehova har gjort för att organisera sitt folk. Om du är ansluten till Jehovas vittnen, kommer följande studium av hur dessa uttryck funnit sin väg in i den kristna församlingen att vara av särskilt intresse.
2, 3. Vilka måste Mose övertyga för att kunna tjäna som den av Gud förordnade ledaren för israeliterna?
2 Bibelns historia för oss naturligtvis längre tillbaka i tiden än till den grekiske poeten Homeros. På 1500-talet f.v.t. fick Mose av Jehova uppdraget att vända tillbaka till Egypten och leda israeliterna ut ur slaveriet. Till vilka skulle han gå, med tanke på att han varit borta från sitt folk i omkring 40 år, för att lägga fram bevisen för att han hade befogenhet att utföra detta uppdrag? ”Gå nu iväg”, sade Gud, ”och församla de äldste [grekiska: gerousía, ”råd av äldste”; se Septuagintaöversättningen] i Israel. ... Och de skall lyssna till dina ord. Och du skall tillsammans med de äldste i Israel gå till kungen i Egypten.” — 2 Moseboken 3:16, 18.
3 Redan på patriarkernas tid var tydligen de äldste högt aktade på grund av sin erfarenhet, kunskap och vishet och sitt goda omdöme. Det var dessa som Mose måste övertyga så att de godtog honom som deras av Gud förordnade ledare som skulle befria dem ur slaveriet.
Kvalifikationer för att bli äldste i Israel
4. Vilket förslag fick Mose av Jetro, och vad resulterade det i?
4 Så fort israeliterna hade kommit ut i öknen och blivit fria från dem som hållit dem fångna i Egypten, blev den ansvarsbörda som Mose hade gentemot nationen när det gällde att döma i olika frågor förkrossande stor. Hans svärfar, Jetro, som kom på besök såg detta så klart att han gav ett praktiskt förslag som tydligtvis hade Jehovas godkännande. Han sade: ”Du går inte till väga på det rätta sättet. Både du själv och folket omkring dig måste ju bli uttröttade. Ett sådant förfaringssätt är för svårt för dig, du kan inte ensam bestyra detta. Så lyssna nu till mina ord. Jag vill ge dig ett råd, och Gud skall vara med dig. Du må vara folkets målsman inför Gud. ... Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som fruktar Gud, pålitliga män som hatar orätt vinning. ... Så skall du göra din börda lättare, därigenom att de bär den med dig.” (2 Moseboken 18:17—23) Syftet med denna nya anordning när det gällde den dömande funktionen i Israel var att fördela arbetsbördan på andra dugliga män. Israels församling hade nu en organiserad krets av äldste med kvalifikationer att ta itu med och döma i frågor och dispyter som kunde uppstå.
5. Var det bara för Mose att välja ut vilka som helst av de äldre männen som levde då?
5 Vilken skillnad mot den nuvarande världsordningen, där det finns så få som verkligen uppskattar höga principer — där tagande av mutor och korruption underminerar de styrande och de styrda! I det forntida Israel skulle de män, som skulle tjäna tillsammans med Mose och ta hand om den dömande funktionen i nationen, sökas ut noggrant. Som Jetro uttryckte det: ”Sök ut åt dig bland allt folket dugande män som fruktar Gud, pålitliga män som hatar orätt vinning, och sätt dessa till föreståndare för dem.” (2 Moseboken 18:21) Det var inte bara att välja ut män som var gamla till åren. Mose skulle ”söka” ut män som var dugliga, var kvalificerade och hatade orätt vinning. Vilken fantastisk norm att gå efter för dem som måste ta hand om Jehovas folks intressen i vår tid!
Äldste bemyndigade av Jehova
6, 7. Vilken åtgärd vidtog Jehova för att förordna äldste i Israel?
6 Någon tid senare började israeliterna klaga på förhållandena i öknen. Mose, som kände att den administrativa bördan av nationen nu var alltför stor för honom, bekände för Jehova att detta var ett problem för honom. Vilken lösning kom Gud med? Vi läser: ”Då sade Herren [Jehova] till Mose: ’Samla ihop åt mig sjuttio män av de äldste [grekiska: presbytérōn, Septuagintaöversättningen] i Israel, dem som du vet hör till de äldste [presbýteroi] i folket och till dess tillsyningsmän. ... Och jag vill ta av den ande som är över dig och låta komma över dem. Sedan skall de bistå dig med att bära på bördan.’” — 4 Moseboken 11:16, 17.
7 Mose gjorde som han blev befalld, och det sägs: ”Då steg Herren [Jehova] ned i molnskyn och talade till honom och tog av den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio äldste [presbytérous]. Då nu anden föll på dem, började de profetera.” (4 Moseboken 11:24, 25) Här framgår det klart att dessa ”äldste” förordnades teokratiskt. Jehova hade organiserat sitt folk för att befria det från fångenskapen, och nu använde han dugliga, pålitliga män som fruktade Gud för att de skulle dela ansvarsbördan när det gällde ledarskap och administration med Mose.
8. Vilken uppgift hade de äldste då israeliterna bosatte sig i det utlovade landet?
8 Så småningom intog israeliterna, som levde som nomader, det utlovade landet och återgick till att bli bofasta i större och mindre städer, alldeles som de hade varit i Egypten. Detta innebar att de äldste nu blev ansvariga för dem som bodde inom ett visst samhälle. De verkade som en krets av tillsyningsmän för sina respektive samhällen, och de såg till att det fanns domare och tillsyningsmän som kunde sköta det rättsliga och bevara friden, den goda ordningen och den andliga hälsan i samhället. — 5 Moseboken 16:18—20; 25:7—9; Rut 4:1—12.
Är gråhårighet tillräckligt?
9, 10. Vilka andra krav förutom fysisk mogenhet ställdes på en ”äldste”? Ge med hjälp av bibeln stöd för ditt svar.
9 Innebär då det som nu sagts att alla gamla män i Israel automatiskt skulle bli ”äldste” och ta hand om de rättsliga eller administrativa uppgifterna? Skulle en viss åldersgräns omvandla en israelit till en ”äldste” i denna bemärkelse? Nej, det finns inga skäl till att dra en sådan slutsats. Elihu uttryckte saken mycket klart genom att säga: ”Inte de åldriga är alltid visast, inte de äldsta förstår bäst vad rätt är.” Och den vise ”församlaren” skrev: ”Gråhårighet är en skönhetens krona, när man finner den på rättfärdighetens väg.” (Job 32:6, 9; Ordspråksboken 16:31, NW; Predikaren 12:9, 10, NW) De hebreiska skrifterna visar klart att hög ålder och livserfarenhet måste stå i samband med vishet och ett rättfärdigt leverne för att någon skulle vara kvalificerad som ”äldste”.
10 Men ålder och erfarenhet är av stort värde. För att kvalificera sig för tjänsteprivilegier måste de äldste godta Guds andes vägledning och ”förvärva förstånd” eller insikt i fråga om hans ord. Det räcker inte med att bara kunna citera skriftställen. Att veta hur man skall tillämpa dem på ett vist sätt utgör den vitala faktorn för en ”äldste”. — Ordspråksboken 4:7—9; Titus 1:9.
Äldste i den kristna församlingen
11, 12. a) Fanns det fortfarande äldste som verkade i de judiska samhällena då Jesus vandrade här på jorden? b) Under ledning av vad förordnades äldste i den kristna församlingen?
11 Av det vi nu sett framgår det tydligt att kvalificerade ”äldste” sedan gammalt använts för att ta ledningen i de angelägenheter som rör Jehovas folk. Men då Jesus vandrade här på jorden hade judarna upprättat en central krets av präster och äldste i Jerusalem, känd som Sanhedrin. Den tjänade som en judisk högre domstol. (Matteus 26:57—68) Likväl finns det tecken som visar att grupper av äldste fortfarande var aktiva på det lokala planet i städerna och inte bara på det nationella planet. — Lukas 7:3—5.
12 Med tanke på denna historiska bakgrund är det lätt att förstå att den första kristna församlingen skulle fortsätta att använda en liknande teokratisk anordning som den Jehova godkände på Mose tid. De som under Guds heliga andes ledning förordnades som ”äldste” i den kristna församlingen skulle vara män som var dugliga, var pålitliga, hatade orätt vinning och fruktade Gud.
13. Varför behövdes det aktiva, dugliga män i den kristna församlingen?
13 Efter pingsten år 33 v.t. växte församlingen av troende mycket snabbt. (Apostlagärningarna 2:41; 4:4) De var inte åtskilda i privata, avsides belägna bibelstudiegrupper som om de tillhörde någon sekt bland esséerna. Kristendomen var inte någon privat angelägenhet. Den skulle göras allmänt känd, den skulle förkunnas för nationerna. (Matteus 5:14—16; 28:19, 20) Av denna anledning behövdes det aktiva, dugliga män som kunde ta ledningen i den kristna organisationen. De skulle helt logiskt utgöra de ”äldste”.
Kvalifikationer för ”äldste”
14. Vilka krav på äldste riktade Petrus uppmärksamheten på?
14 Under det sjunde årtiondet enligt den vanliga tideräkningen hade helt visst de andliga kvalifikationerna för dessa äldste som skulle ta ledningen i den kristna församlingen fastställts. Vi finner därför rikligt med hänvisningar till dessa i apostlarna Petrus’ och Paulus’ skrifter. Petrus skrev till exempel:
”Därför ger jag de äldste bland er denna förmaning ... : Var herdar för Guds hjord som är i er vård, inte under tvång, utan villigt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver; inte heller såsom några som spelar herrar över dem som är Guds arv, utan genom att bli exempel för hjorden.” (1 Petrus 5:1—3)
Det är helt logiskt att Petrus, när han påpekade att de ”äldste” skulle tjäna, inte ”av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver”, upprepade det råd som Mose hade fått om att utvälja män som var dugliga, fruktade Gud, var pålitliga och hatade orätt vinning. — 2 Moseboken 18:21.
15. Vilka krav på en ”äldste” ställde Paulus upp?
15 Paulus gav i sitt brev till sin pålitlige medarbetare Titus, som tjänade på ön Kreta i Medelhavet, anvisningar om att Titus skulle ”rätta till de ting som var bristfälligt ordnade” i församlingarna och ”tillsätta äldste [presbytérous] i stad efter stad”. Det är intressant att lägga märke till att det grekiska ord som översatts med ”äldste” är tillämpligt på en ”mogen man, som genom sin erfarenhet och klokhet är lämplig att leda sin familj eller sitt folk”. (Episcopos y Presbyteros av professor Manuel Guerra y Gómez) Denna förståelse framhävs också i de krav som Paulus räknade upp för Titus, de krav som de kristna som ville kvalificera sig för att tjäna som tillsyningsmän måste uppfylla. Han skrev:
”Om det finns någon som är fri från anklagelse, en enda hustrus man, som har troende barn, vilka inte är beskyllda för utsvävningar eller är oregerliga. En tillsyningsman [grekiska: epískopon] måste nämligen såsom Guds förvaltare vara fri från anklagelse, inte egensinnig, inte benägen till vrede, inte en drucken grälmakare, inte en våldsman, inte lysten efter ohederlig vinning, utan gästfri, en som älskar det goda, sund i sinnet, rättfärdig, lojal, en som kan behärska sig, som stadigt håller sig till det trovärdiga ordet vad hans undervisning beträffar, så att han kan vara i stånd både att förmana genom den lära som är sund och att tillrättavisa dem som säger emot.” (Titus 1:5—9)
En noggrann granskning av dessa krav hjälper oss att inse att en ”äldste” i den kristna församlingen måste nå upp till en hög standard när det gäller handlingssätt och andlighet.
16. Hur vet vi att de äldste också var tillsyningsmän under det första århundradet v.t.?
16 Det är också intressant att lägga märke till hur Paulus använder de grekiska uttrycken presbýteros och epískopos, ”äldste” och ”tillsyningsman”. Vi kan av detta dra den slutsatsen att de kvalificerade äldste fullgjorde uppgifterna som tillsyningsmän i församlingarna. Andra skriftställen visar att det kunde finnas ett antal sådana äldste, tillsyningsmän, i samma församling. — Apostlagärningarna 14:23; 20:28; Filipperna 1:1.
17. a) Vilka krav på en tillsyningsman räknade Paulus upp i sitt brev till Timoteus? b) Varför måste en äldste också vara verksam i predikoverket?
17 När Paulus skrev till Timoteus, tog han också fram de krav som ställs på en tillsyningsman, men uttryckte dem i något annorlunda termer, kanske därför att han tog hänsyn till andra omständigheter. (1 Timoteus 3:1—7) Eftersom den första kristna församlingen var en evangeliserande organisation till sin natur, togs det för givet att dessa äldste också skulle vara nitiska i att förkunna de goda nyheterna. Där fanns inte plats för några tröga individer. — Lukas 24:46—48; 1 Korintierna 9:16; jämför Matteus 25:24—27.
Avfälligheten gör intrång
18. Hur påverkade avfälligheten tillsyningsmännens ställning?
18 Då församlingen gick in i 100- och 200-talen började saker ändras. Avfälligheten som hade förutsagts slog rot. (Apostlagärningarna 20:29, 30; 2 Petrus 2:1) Ärelystna män uppstod bland de äldste i församlingarna. De hade förvrängda motiv och började betrakta sitt ämbete som tillsyningsman som en ställning fylld av makt och prestige. Vissa tillsyningsmän i församlingarna blev rentav ”biskopar” som styrde över ett stift eller en grupp kyrkor. Med tiden kom dessa biskopar att väljas till sitt ämbete av lekmännen, av vilka några var inflytelserika styresmän. Därför blev det som en katolsk historiker skrev: ”Detta medförde en mycket stor fara, i synnerhet från det ögonblick då episkopatets eller biskoparnas prestige ökade och dessa ställningar åtföljdes av en ansenlig inkomst och materiella intressen ... , vilket [sålunda] ledde till att politiska män fick upphöjda ställningar i de mest inflytelserika biskopsstiften.”
19. Vad blev till sist resultatet av avfälligheten?
19 Ja, varje biskop fick en lika upphöjd ställning som en mäktig monark. Detta bidrog i sin tur till splittringar och schismer inom kristenheten, som lång tid dessförinnan hade upphört att vara den sanna kristendomen. Den teokratiska anordningen med dugliga, pålitliga, andligt sinnade äldste och tillsyningsmän urartade till att bli en hierarki av präster. Tjänsten i församlingen som skett på frivillig basis omvandlades till att bli ett betalt yrke som krävde många års högre utbildning i teologi, filosofi och kanonisk lag.
20. Vilka frågor kräver nu svar?
20 Innebar detta att den sanna kristendomen med dess ursprungliga teokratiska anordning för varje församling aldrig mer skulle bli återställd? Eller innebar detta att den sunda, okomplicerade tjänst som de ”äldste” eller ”tillsyningsmännen” utförde gått förlorad för alltid? Och hur förhåller det sig med Jesajas profetia, som visar att den teokratiska organisationen gradvis skulle öka i värde? Det heter där: ”Jag skall låta guld komma i stället för koppar, och låta silver komma i stället för järn, och koppar i stället för trä, och järn i stället för sten. Och jag vill sätta frid till din överhet [som din tillsyningsman, NW] och rättfärdighet till din behärskare [som din uppdragsgivare, NW].” (Jesaja 60:17) Följande artikel kommer att besvara dessa mycket viktiga frågor.
Kan du besvara följande frågor?
□ Vilket slags män utvaldes till att ta del med Mose i ansvaret att döma i det forntida Israel?
□ I vilken funktion tjänade de ”äldste” då israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet?
□ Vilka är några av de mera framträdande egenskaper som kristna äldste eller tillsyningsmän förväntas ha?
□ Hur påverkade den förutsagda avfälligheten anordningen med de äldste?
[Bild på sidan 15]
De äldste i Israel tjänade som domare vid stadsportarna