Följer du uppmaningen: ”Sänd ditt bröd över vattnet”?
I LIKHET med många andra familjer hade ett gift par som är vittnen i södra Brasilien fullt upp med att enbart klara livsuppehället. Förutom att de hade tre barn att ta hand om, alla under sex år, drev de också som familj en speceriaffär. Eftersom de var hängivna kristna, var de emellertid intresserade av att sörja för den andliga välfärden för sina barn och två tonåringar som de hade anställt som biträden och som bodde hos dem. Detta tilldrog sig redan år 1946, och det var en verklig utmaning. Det fanns ingen av de utmärkta, ungdomsinriktade publikationer som nu finns att tillgå, och det fanns bara åtta vittnen i hela delstaten Santa Catarina och bara tre i den stad där de bodde. Vad kunde de göra?
I överensstämmelse med den vise kung Salomos råd: ”Sänd ditt bröd över vattnet” (Predikaren 11:1), beslöt de att vara frikostiga i fråga om att dela ut andligt bröd genom att göra gott bruk av den dagliga bibeltext som fanns i Vakttornet. (Detta var innan Årsboken började ges ut på deras språk.) Hela familjen, också de anställda biträdena, brukade samlas till middagsmålet, och detta kom att bli ett tillfälle då man begrundade dagens bibeltext. Någon i familjen fick i uppdrag att leta reda på det tidskriftsnummer där kommentarerna till texten fanns, dessa lästes högt, och var och en fick tillfälle att framföra egna kommentarer. I början fann de unga biträdena denna sedvänja egendomlig, men snart blev de vana vid detta och började ta del i de dagliga samtalen.
Uppmuntrande resultat
Parets trogna ansträngningar under årens lopp blev rikligt belönade. Deras äldsta barn, en dotter, tjänade tillsammans med sin man som pionjär med särskilt uppdrag (heltidsförkunnare) ända tills de fick ett barn, som nu är 20 år och som också börjat i heltidsförkunnartjänsten. Det andra barnet, en son, har tjänat Jehova på heltid i nästan 20 år. Nu tjänar han och hans hustru vid Sällskapet Vakttornets brasilianska avdelningskontor. Den yngste sonen är församlingsäldste och övar nu sin egen son att vandra på rättfärdighetens väg.
Men hur gick det då med de anställda biträdena? Under årens lopp arbetade ett tiotal unga pojkar och flickor tillsammans med familjen. Bland flickorna tog Ester snart emot sanningen, och tillsammans med sin man och sina barn fortsätter hon att troget predika de goda nyheterna. Hennes äldsta dotter har tjänat som pionjär med särskilt uppdrag i drygt tio år. Vitalina var ståndaktig katolik när hon började arbeta åt familjen. Senare medgav hon: ”Jag var en ’hård nöt att knäcka’, men nu finner jag stor lycka i att tjäna Jehova. Jag har varit pionjär med särskilt uppdrag i drygt tio år.” Marta tjänade under någon tid vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Rio de Janeiro. Nu är hon och hennes man fullt upptagna med att öva sina egna barn att tjäna Jehova. Två andra flickor, Nelci och Sueli, tog också emot sanningen och fortsatte att tjäna Jehova troget.
Och vad blev det av pojkarna? I dag tjänar både Rudibert och Pedro som äldste i var sin församling. Abrilino och hans familj är också trogna tjänare åt Jehova.
Om alla familjemedlemmarna samlades i dag, skulle det bli en grupp på 40 lyckliga lovprisare av Jehova, många av dem i heltidstjänsten. Vilket utmärkt vittnesbörd om kristen tro och ståndaktighet! Och allt detta är resultatet av ett innerligt och lyckligt familjeförhållande och av att man troget gjorde gott bruk av den utmärkta föranstaltningen med dagens text och kommentarer. Denna familj har sannerligen fått erfara att man under ”tidens längd” fått tillbaka det andliga bröd som man frikostigt sände över vattnet.