Ta avstånd från avfällighet, håll fast vid sanningen!
”Var och en som tränger sig fram och inte förblir i den Smordes lära, han har inte Gud. Den som förblir i denna lära, han är den som har både Fadern och Sonen.” — 2 JOHANNES, VERS 9.
1, 2. a) Hur har Satan tidvis försökt släcka sanningens ljus bland Jehovas folk? b) Varför är det mycket viktigt att Jehovas vittnen tar avstånd från avfällighet?
JEHOVA GUD är källan till den andliga sanningen. Psalmisten vände sig därför till honom och bad helt tillbörligt: ”Sänd ditt ljus och din sanning.” (Psalm 43:3 Sanningen är följaktligen ett igenkänningstecken på dem som tillber Jehova. — Johannes 8:31, 32; 17:17.
2 Satan, djävulen, har i ett försök att släcka sanningens ljus bland Jehovas folk tidvis försökt fördärva den kristna församlingen med hjälp av avfälliga läror. (2 Korintierna 4:1—6; Judas, vers 3, 4) Men han har misslyckats i dessa försök, därför att Jehovas trogna vittnen tar avstånd från avfällighet och håller fast vid den andliga sanningen. Det är i själva verket mycket viktigt att vi handlar så, om vi vill bevara en nära samhörighet med Jehova Gud och Jesus Kristus, för den kristne aposteln Johannes blev av Gud inspirerad att skriva följande: ”Var och en som tränger sig fram och inte förblir i den Smordes lära, han har inte Gud. Den som förblir i denna lära, han är den som har både Fadern och Sonen.” — 2 Johannes, vers 9.
3. Vilka frågor kommer vi att få svar på, när vi begrundar Johannes’ andra och tredje brev?
3 Men hur bör Jehovas vittnen handla för att motstå avfällighet? Och hur kan de främja kristna intressen som ”medarbetare i sanningen”? (3 Johannes, vers 8) För att få svar på dessa frågor skall vi begrunda vad aposteln Johannes skrev i sitt andra och i sitt tredje inspirerade brev, som han skrev i eller i närheten av Efesus i mindre Asien omkring år 98 v.t.
Sanning och kärlek är något nödvändigt
4, 5. a) Varför kunde aposteln Johannes passande nog tala om sig själv som den ”äldste”? b) Vem var ”den utvalda frun”, och vilka var hennes ”barn”?
4 Johannes inleder sitt andra brev med följande ord:
”Den äldste till den utvalda frun och till hennes barn, som jag i sanning älskar, och inte bara jag, utan också alla som har lärt känna sanningen, på grund av den sanning som förblir i oss, och den skall vara hos oss för alltid.” — 2 Johannes, vers 1, 2.
5 Vid slutet av det första århundradet v.t. var aposteln Johannes sannerligen ”den äldste”, eftersom han då var omkring 100 år gammal och dessutom en äldstebroder som var mycket mogen och andlig. (Jämför Galaterna 2:9.) Han kan genom att adressera brevet till ”den utvalda frun” ha riktat sig till en särskild församling på någon icke namngiven plats, och han kan ha använt detta uttryck för att vilseleda förföljare. I så fall var hennes ”barn” andliga barn, medlemmar i den församlingen och av anden pånyttfödda kristna som av Gud blivit ”utvalda” för den himmelska kallelsen. (Romarna 8:16, 17; Filipperna 3:12—14) Å andra sidan kan Kyria (det grekiska ordet för ”dam” eller ”fru”) ha varit namnet på en enskild kristen kvinna.
6. a) Vad är ”sanningen” som Johannes talade om? b) Hur förblir ”sanningen” i sanna kristna, och hur kan den stanna hos dem ”för alltid”?
6 I alla händelser var denna ”utvalda fru” och ”hennes barn” verkligen älskade av Johannes och alla andra Jehovas vittnen som hade kommit att lära känna ”sanningen”. Denna ”sanning” utgjorde samtliga läror som kretsade kring Jesus Kristus. För att vinna frälsning är det nödvändigt att stadigt hålla fast vid den. (Johannes 4:24; Efesierna 1:13, 14; 1 Johannes 3:23) En grundläggande orsak till att vittnen för Jehova, både i forntiden och i nutiden, hyste och hyser kärlek till varandra är deras gemensamma kärlek till ”sanningen”. Den ”förblir i” dem i den bemärkelsen att de låter den bo i deras hjärtan. Denna sanning kommer att stanna hos sådana sanna kristna ”för alltid”, som en ständig följeslagare. Den är verkligen en kär ägodel för Jehovas vittnen i vår tid, och de tackar sin himmelske Fader för den.
7. Hur kommer egenskaperna oförtjänt omtanke, barmhärtighet och frid från både Gud och Kristus?
7 De som troget håller fast vid ”sanningen” har blivit försäkrade om att få Guds välsignelse. Aposteln framhöll detta då han sade:
”Oförtjänt omtanke, barmhärtighet och frid skall vara med oss från Gud, Fadern, och från Jesus Kristus, Faderns Son, med sanning och kärlek.” (2 Johannes, vers 3)
Oförtjänt omtanke kommer från både Jehova och Jesus i den bemärkelsen att syndfulla människor blir ”förklarade rättfärdiga genom hans [Guds] oförtjänta omtanke, medelst frigörelsen genom lösen som betalats i Kristus Jesus”. (Romarna 3:23, 24) På liknande sätt är den himmelske Fadern källan till barmhärtighet, men den kommer ofullkomliga människor till godo genom Kristus. (Hebréerna 4:14—16; Judas, vers 20, 21) För att syndare dessutom skall ha frid med Jehova måste de få sina överträdelser försonade, och detta har gjorts möjligt genom Jesu död som ett lösenoffer. — Kolosserna 1:18—20.
8. Vad kan Johannes ha lagt för innebörd i orden ”med sanning och kärlek” i 2 Johannes, vers 3?
8 Johannes lade till orden ”med [eller ”i”] sanning och kärlek”. (Kingdom Interlinear Translation) Han kan därmed ha sagt att sanna kristna kan få oförtjänt omtanke, barmhärtighet och frid jämte sanning och kärlek. Eller också kan Johannes ha menat att Jehovas tjänare skulle få dessa välsignelser, om de förblev i sanningen och fortsatte att visa kärlek.
Att vandra i sanning och kärlek
9, 10. a) Varför hade Johannes anledning att glädja sig mycket? b) Vad gjorde ”några” när det gällde sanningen?
9 Aposteln anförde ett skäl till att han personligen kunde känna glädje och gav också en sund förmaning, då han gick vidare och sade:
”Jag gläder mig mycket därför att jag har funnit några av dina barn vandra i sanningen, alldeles som vi har fått befallning från Fadern. Och nu kommer jag med en begäran till dig, kära fru, såsom en som skriver till dig, inte ett nytt bud, utan ett som vi har haft från början, att vi skall älska varandra.” — 2 Johannes, vers 4, 5.
10 Johannes hade anledning att känna stor glädje, eftersom ”några” vandrade ”i sanningen”. De hade tro på Jesu Kristi namn, älskade varandra och strävade efter att följa det mönster som Guds Son hade gett dem att efterfölja. (Hebréerna 12:1—3; 1 Johannes 3:23) Om Johannes skrev till en kvinna som hette Kyria, var några av hennes köttsliga barn i sanningen. Men om han använde uttrycken ”barn” och ”den utvalda frun” i symbolisk betydelse, kunde han glädja sig åt att några av medlemmarna i församlingen på denna icke namngivna plats hade motstått avfällighet och hållit fast vid sanningen och strävade efter att leva ett liv i trohet mot Jehova. Lojala kristna vittnen för Jehova har i sanning alltid betraktat det som en plikt att hålla fast vid sanningen eller att ”vandra i” den. För dem är detta en befallning som deras himmelske Fader har gett dem, en befallning som de inte betraktar som betungande. — Jämför 1 Johannes 5:3.
11. a) Vad krävdes för att man skulle kunna hålla befallningen att ”älska varandra”? b) Varför kunde Johannes säga att detta inte var ”ett nytt bud”?
11 Aposteln uppmanade ”frun” att hålla budet om ”att vi skall älska varandra”. (Jämför 1 Johannes 3:11.) I samband med att Jesus talade om vad som är Guds vilja beträffande gudaktiga människor befallde han sina lärjungar att ”älska varandra” alldeles som han hade älskat dem. Denna befallning krävde att man inte bara har kärlek till sin nästa, utan också att man har en sådan självuppoffrande kärlek att man är villig att gå så långt att man ger sitt liv för någon annan. (3 Moseboken 19:18; Matteus 22:39; Johannes 10:14, 15; 13:34; 15:13) Denna befallning hade varit bindande för Kristi efterföljare ända från ”början” av deras överlämnade förhållande till Gud — i själva verket ända sedan Jesus först gav den och helt visst sedan den kristna församlingen bildades vid pingsten år 33 v.t. I den bemärkelsen var det således ”inte ett nytt bud”, som Johannes uttryckte det.
12. Vad menade Johannes, då han sade: ”Detta är budet, ... att ni skall fortsätta att vandra efter det”?
12 Johannes talade vidare om kärlek och sade:
”Och detta är vad kärleken innebär: att vi fortsätter att vandra i överensstämmelse med hans befallningar. Detta är budet, alldeles som ni har hört från början, att ni skall fortsätta att vandra efter det.” (2 Johannes, vers 6)
Sanna tillbedjare lyder med glädje Jehova, eftersom de älskar honom av hela sitt hjärta, hela sin själ, hela sin styrka och hela sitt sinne. (Lukas 10:27) De till vilka Johannes skrev hade haft budet om kärlek ända ”från början”, det vill säga från tiden för Jesu tjänst eller från tiden då de överlämnade sig åt Gud. Men vad menade aposteln, då han sade: ”Detta är budet, ... att ni skall fortsätta att vandra efter det”? Även om ordet ”det” kan syfta på ”budet” om kärlek, är det enligt grekiskan troligt att det syftar på ”kärleken” själv. Hur man än ser på saken innebär orden ”fortsätt att vandra efter det” att man fortsätter att visa varandra kärlek. — 1 Johannes 3:18; jämför Romarna 13:8—10.
Varning för avfällingar
13. a) Bland vilka försökte ”bedragarna” vinna proselyter? b) Vilken falsk lära spred ”bedragarna”?
13 Det skulle krävas ansträngning för att fortsätta att vandra i kärlek och sanning. Johannes förklarar varför i de ord han skrev:
”Många bedragare har nämligen gått ut i världen, sådana som inte bekänner Jesus Kristus såsom kommen i köttet. Denne är bedragaren och antikrist.” (2 Johannes, vers 7)
Några falska lärare hade uppenbarligen rest omkring för att försöka vinna proselyter bland de sanna kristna. (Jämför Apostlagärningarna 20:30.) Trots att dessa vilseledande ”bedragare” själva bekände sig vara kristna, erkände de inte att Jesus Kristus hade kommit i köttet som människa. Sådana falska läror urholkar Jesu uppgift som Messias och återlösare, vilken också inbegriper hans upphöjda himmelska ställning. — Markus 1:9—11; Johannes 1:1, 14; Filipperna 2:5—11.
14. Varför kallade Johannes avfällingarna för ”bedragaren och antikrist”?
14 Johannes kallade dessa avfällingar för ”bedragaren och antikrist”, därför att deras läror var bedrägliga och de själva var i opposition mot Kristus. Aposteln talar om ”många antikrister”, vilket visar att det skulle finnas många enskilda individer som var fiender till Kristus, men som trots att de är många alla tillsammans kan utgöra en sammansatt person som kallas ”antikrist”. (1 Johannes 2:18) Förnekar man att Jesus är Kristus och Guds Son, förnekar man också alla andra skriftenliga läror om honom. Trogna vittnen för Jehova tar fullständigt avstånd från de uppfattningar som sådana falska lärare för fram.
15. a) Vilken ”full lön” skulle de med anden smorda kristna få, om de tog sig i akt? b) Varför bör varje Jehovas vittne ta sig i akt för avfälliga läror?
15 Eftersom det fanns en risk att man kunde vändas bort från sanningen till avfällighet, gav Johannes följande uppmaning:
”Ta er i akt, så att ni inte mister de ting som vi har arbetat på att frambringa utan kan vinna full lön. Var och en som tränger sig fram och inte förblir i den Smordes lära, han har inte Gud. Den som förblir i denna lära, han är den som har både Fadern och Sonen.” (2 Johannes, vers 8, 9)
Genom att Johannes och andra kristna hade arbetat hårt med att exempelvis predika de ”goda nyheterna”, hade de frambringat en frukt som ledde till att de som ursprungligen fick detta brev blev omvända. Men det var bara genom att ta sig i akt i andligt avseende som de kunde undgå att gå miste om den oförtjänta omtanke, barmhärtighet och frid som kom från Jehova och hans Son, något som också gällde den bestående vänskapen med dem som binds samman i sanning och kärlek. Om Johannes’ med anden smorda medtroende förblev trogna, skulle de kunna fortsätta i tjänsten för Jehova, den tjänst som ger verklig lön. När Johannes talade om ”full lön”, menade han uppenbarligen att den himmelska ”kronan”, som de lojala, smorda kristna skulle få, var inbegripen i den lönen. (Uppenbarelseboken 2:10; 1 Korintierna 9:24—27; 2 Timoteus 4:7, 8; Jakob 1:12) Naturligtvis bör varje Jehovas vittne ta avstånd från avfälliga läror, eftersom dessa kan beröva honom evigt liv — i himmelen eller på jorden.
16. a) Hur trängde sig de avfälliga fram? b) Hur kan man säga att trogna vittnen för Jehova har ”både Fadern och Sonen”?
16 De avfälliga ”bedragarna” trängde sig fram och förblev inte ”i den Smordes lära”, för de höll inte fast vid sanningen som Jesus och hans trogna apostlar undervisade om. Följaktligen hade kättarna ”inte Gud”, för de hade ingen gemenskap med Jehova och stod inte i ett nära förhållande till honom. (1 Johannes 1:5, 6; 2:22—25) Trogna vittnen för Jehova bekänner emellertid att Kristus kom ”i köttet”, för de utövar tro på hans lösenoffer och håller fast vid det som han och hans lojala apostlar lärde. (Matteus 20:28; 1 Timoteus 2:5, 6; 2 Johannes, vers 7) Dessa sanna kristna håller fast vid sanningen och har därför ”både Fadern och Sonen”. Det förhåller sig så därför att de känner dem, vet vilka egenskaper de har och fortsätter att stå i ett nära förhållande till dem.
Attityd mot avfällingar
17. Hur skulle lojala kristna behandla ”bedragare” enligt 2 Johannes, vers 10, 11?
17 De kristna skall vara gästfria, men inte mot dem som avfallit från den sanna tron. (1 Petrus 4:9) Johannes klargjorde detta med följande ord:
”Om någon kommer till er och inte för med sig den läran, så ta inte emot honom i era hem, och uttala inte en hälsning till honom. Ty den som uttalar en hälsning till honom, han är delaktig i hans onda gärningar.” (2 Johannes, vers 10, 11)
”Bedragarna” färdades omkring och spred aktivt falska läror. Det skulle naturligtvis ha varit fel om någon överlämnad kristen inbjöd dessa falska lärare till gemenskap genom att låta dem komma in i hans hem. Det skulle också ha varit orätt att på något sätt hälsa på avfällingarna, vare sig genom att hälsa dem välkomna när de kom eller genom att säga: ”Må Gud ge dig lycka och framgång” (Eng. aukt. övers.) när de gick. Det finns ingen lojal kristen som skulle vilja önska någon som avsiktligt främjar falska läror ”lycka till” i hans verk. Därför finns det helt visst inget troget vittne för Jehova som skulle vilja umgås med en sådan människa. — 1 Korintierna 5:11—13.
18. Varför skulle ett lojalt vittne för Jehova inte ens vilja uttala en hälsning till en avfälling?
18 Om en överlämnad tjänare åt Jehova skulle bjuda hem en sådan bedräglig lärare, skulle han bli ”medbrottsling” (1981) i dennes ”onda gärningar”. Därför skulle inget nutida lojalt vittne för Jehova vilja uttala en hälsning till en avfälling som blivit utesluten eller tagit avstånd från församlingen, och ett sådant vittne skulle inte heller låta en sådan avfälling använda hans kristna hem som en plats varifrån han kan sprida sina falska läror. Om en troende utsträckte sin gästfrihet till en avfälling och detta ledde till att en av hans medtillbedjare av Jehova dog andligen, skulle denne troende sannerligen bära på stort ansvar inför Gud. — Jämför Romarna 16:17, 18; 2 Timoteus 3:6, 7.
19. Vilken ståndpunkt intar lojala vittnen för Jehova när det gäller avfällingar i vår tid?
19 Några som en gång tjänade som Jehovas vittnen har tagit avstånd från flera bibelenliga trosuppfattningar som grundar sig på Jesu Kristi och hans apostlars läror. De hävdar till exempel att vi inte lever i de ”yttersta dagarna”, trots att det finns överväldigande bevis för att vi verkligen gör det. (2 Timoteus 3:1—5) Dessa avfällingar har gått ut från oss, därför att de inte var ”av var sort”. (1 Johannes 2:18, 19) De har följaktligen inte längre någon gemenskap med de lojala smorda vittnena för Jehova och deras följeslagare, och därför har dessa egoistiska kättare inte någon ”delaktighet” med Fadern och Sonen — det spelar ingen roll hur mycket de än skrytsamt kan påstå sig stå i ett mycket nära förhållande till Gud och Kristus. De befinner sig i stället i andligt mörker. (1 Johannes 1:3, 6) De som älskar ljuset och sanningen måste ta fast ståndpunkt mot dessa förespråkare av falska läror. Lojala vittnen för Jehova vill inte på något sätt vara medbrottslingar i sådana otrogna människors ”onda gärningar” genom att på ett eller annat sätt stödja dem i deras ogudaktiga ord och handlingar. Må vi i stället ”kämpa hårt för den tro som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga”. — Judas, vers 3, 4, 19.
Håll fast vid sanningen
20. Vad hoppades Johannes att han skulle få göra i stället för att skriva vidare?
20 När Johannes hade uppmanat sina medtroende att ta avstånd från avfällighet och hålla fast vid sanningen, avslutade han sitt andra inspirerade brev med följande ord:
”Fast jag har många saker att skriva till er om, vill jag inte göra det med hjälp av papper och bläck, utan jag hoppas få komma till er och få tala med er ansikte mot ansikte, för att er glädje måtte vara fullständig. Din systers barn, den utvaldas, sänder dig sina hälsningar.” (2 Johannes, vers 12, 13)
Det som aposteln vidare hade på hjärtat föredrog han att inte skriva ner. Därför lade han papperet av papyrus, sin vassrörspenna och bläcket (som troligen var en svart blandning av gummi, sot och vatten) åt sidan. Trots att han var så gammal hoppades han att få komma på besök och tala ”ansikte mot ansikte”, eller ordagrant ”mun mot mun”, och på så sätt få umgås lite närmare med den eller dem han skrev till. (Kingdom Interlinear Translation; jämför 4 Moseboken 12:6—8.) Den ålderstigne apostelns besök skulle helt visst leda till ett andligen givande utbyte av uppmuntran, och dessutom glädje i överflödande mått. — Jämför Romarna 1:11, 12.
21. Vad kom tydligt fram i de avslutande orden i Johannes’ andra brev?
21 Den kristna kärleken som binder samman dem som tillber Jehova kom tydligt till synes i de hälsningar Johannes frambar. Om han skrev till en enskild individ vid namn Kyria, hade hon uppenbarligen en köttslig syster, vars köttsliga barn sände sina varmaste välgångsönskningar. Men om aposteln anspelade på en annan församling (kanske den i Efesus), var den ”syster” som han nämnde denna församling som helhet och hennes ”barn” de enskilda medlemmarna i den.
22. a) Vad får Jehovas vittnen hjälp med att göra genom Johannes’ andra inspirerade brev? b) Vilken annan fråga måste nu tas upp?
22 Johannes hade i sitt andra inspirerade brev gett kärleksfulla, rättframma råd som skulle hjälpa hans medtroende att ta avstånd från avfällighet och hålla fast vid sanningen och göra det med Guds hjälp, något som nutida Jehovas vittnen också är fast beslutna att göra. Men vi måste också främja kristna intressen som samarbetsvilliga ”medarbetare i sanningen”. (3 Johannes, vers 8) Hur är detta möjligt?
Kan du besvara följande frågor?
□ Vad menas med att ”vandra i sanningen”?
□ Vilken falsk lära spred ”bedragarna”?
□ Hur bör Jehovas vittnen betrakta avfällingar, enligt 2 Johannes, vers 10, 11?
[Bild på sidan 23]
Lojala vittnen för Jehova har i alla tider tagit avstånd från avfällighet