Frågor från läsekretsen

■ Vad betyder Paulus’ ord i 1 Korintierna 14:36: ”Är det från er som Guds ord har gått ut, eller är det bara till er det har nått fram?”

Aposteln Paulus försökte hjälpa korintierna att förstå att de inte borde i församlingen införa nya sätt att göra saker och ting på. Ett sådant råd var lämpligt, vilket framkommer av det som Paulus skrev tidigare.

När kristendomen först framträdde, gav Gud åt de kristna andens mirakulösa gåvor, sådana som profeterandet och förmågan att tala tungomål. (1 Korintierna 12:4—11) Somliga i Korint hade sådana gåvor, men använde dem på ett sätt som skapade oordning. De talade till exempel tungomål när ingen var närvarande som hade den mirakulösa gåvan att tolka eller översätta. Paulus resonerade som så: ”Hur skall annars den som intar den helt vanliga människans plats kunna säga ’amen’ ... , eftersom han inte vet vad du säger?” Icke troende som var närvarande skulle till och med kunna tro att de som talade tungomål var galna. — 1 Korintierna 14:13—16, 22, 23.

Förvirring kunde också uppstå, om många talade på samma gång. Paulus sade därför: ”Om någon talar tungomål, låt det begränsas till två eller högst tre, och turvis.” De som blev påverkade av anden att profetera skulle likaså göra det på ett begränsat sätt och ”en efter en”. Detta överensstämde med att Gud är en Gud av frid och inte oordning. — 1 Korintierna 14:27—33.

Ett problem som också tycks ha funnits var att kvinnorna talade vid mötena. Detta måste ha varit mer än att de bara hade svarat på en fråga eller berättat en erfarenhet. Somliga kvinnor försökte tydligtvis uppträda som lärare och argumentera med bröderna vid mötena. Detta var inte i överensstämmelse med principen om ledarskap. — 1 Korintierna 14:34, 35.

Paulus skrev därför: ”Eller är det från er som Guds ord har gått ut, eller är det bara till er det har nått fram?” (1 Korintierna 14:36) Ja, han uppmanade korintierna att komma ihåg att deras församling inte var den första församlingen och att ”Guds ord” inte hade blivit förkunnat endast för dem. Det var därför fel av dem att göra saker och ting på ett sätt som var annorlunda jämfört med alla de andra församlingarna. De hade ingen rätt att införa något nytt som var främmande för den kristna församlingen och i strid mot principerna angående frid och ledarskap.