Filemon — bevis på kristendom i verksamhet
PRAKTISERA det du predikar! Hur eftertryckligt betonar inte Jesus detta, när han fördömer de religiösa ledarna på sin tid! (Matteus, kapitel 23) Men hur var det med lärarna i den första kristna församlingen? Praktiserade de det som de predikade? Att de gjorde det framgår tydligt av bibelboken Filemon.
Brevet till Filemon är inte riktat till en församling, utan till en bestämd person, och det avhandlar en privat angelägenhet. Brevets privata karaktär understryks av att Paulus skrev det med egen hand och inte använde sekreterare.
Vad föranledde detta personliga brev från Paulus till Filemon? Följande: Paulus skickade tillbaka till Filemon dennes slav Onesimus. Onesimus hade rymt och hade kanske också stulit pengar från Filemon för att finansiera sin resa till Rom. På något sätt hade Onesimus kommit i kontakt med Paulus i Rom, hade lyssnat till hans predikande och blivit kristen. Som sådan var han till stor nytta för Paulus, genom att han betjänade honom, och aposteln hade blivit mycket fäst vid honom. Men Paulus ville inte behålla Onesimus hos sig utan Filemons medgivande. Därför skickade han Onesimus, med dennes samtycke, tillbaka till Filemon — inte längre som bara en slav, utan nu som en älskad broder i Herren.
Att Onesimus nu var en högt värderad och betrodd broder framgår av att han och hans följeslagare Tykikus också blev anförtrodda att överlämna Paulus’ brev till församlingarna i Efesus och Kolosse. (Efesierna 6:21, 22; Kolosserna 4:7—9) I båda dessa brev ger Paulus rådet att slavar skall vara lydiga mot sina herrar. (Efesierna 6:5—7; Kolosserna 3:22, 23) Paulus handlade således i överensstämmelse med sitt råd, när han skickade tillbaka Onesimus. Han respekterade andras egendom och levde efter sitt råd att de kristna skall underordna sig de existerande myndigheterna. — Romarna 13:1—7; 1 Korintierna 7:20—24.
Paulus följde också föredömligt sitt eget råd att man skall visa ödmjukhet, kärlek och omtanke om andra människor. (Efesierna 4:1—3; Filipperna 2:3, 4; Kolosserna 3:12—14) I stället för att i kraft av sin myndighet som apostel tvinga Filemon att förlåta Onesimus och ta emot honom som en broder vädjade Paulus ödmjukt till honom på grundval av den kristna kärleken och deras personliga vänskap. (Filemon, vers 8, 9, 17) Vilket utmärkt föredöme för kristna tillsyningsmän i våra dagar!
Filemon stod i tacksamhetsskuld till Paulus, eftersom det var genom Paulus som han hade lärt känna de goda nyheterna och hade befriats från slaveriet under hedendomen. Ändå hade han enligt lagen rätt att tillgripa våld mot Onesimus och uppträda bryskt mot honom. Och han hade sannerligen skäl att vara ond på honom. Men Paulus uppmuntrade inte bara Filemon att vara vänlig, förlåtande och barmhärtig, utan aposteln var också själv beredd att vara det. ”Om han [Onesimus] för övrigt gjorde dig någon orätt eller är skyldig dig något”, skrev Paulus, ”skriv då upp det på min räkning. ... Jag skall betala igen det.” — Filemon, vers 18, 19.
Som framgår av boken Filemon levde de första kristna skribenterna och lärarna sannerligen själva efter kristna principer. De praktiserade det de predikade.