Den sanna kristendomen på uppåtgående i Ecuador

NORR möter söder i Ecuador. Här i den minsta av Sydamerikas nationer vid Stilla havet förenas norra och södra halvklotet vid ekvatorn. Norr är bokstavligen bara ett fotsteg från söder.

När man ger akt på Ecuadors konturer på en karta, påminner de om en målares palett med Golfo de Guayaquil som en inskärning för tummen. Gröna djungler, oceanvågors vita kammar, välskötta åkrar i dalarna och slingrande floder och flodmynningar bugar sig för Andernas mäktiga snöklädda bergstoppar under en parasoll av blå himmel. Tropisk värme och vederkvickande vårluft kan året runt njutas i olika delar av landet. Lägg dessutom märke till överflödet av grödor i regnbågens färger — kaffe, kakao, bananer, ris, bomull, meloner, äpplen, vindruvor, ananas, papayafrukter och naranjilla, den speciella citrusfrukten. Möjligheten att använda målande beskrivningar är obegränsad.

Ecuadors befolkning är lika intressant och varierande som dess topografi. Ljushyade spanjorer, färgrikt klädda infödingsgrupper, svarta från Afrika och Jamaica, en tämligen stor österländsk koloni och människor med skiftande europeiskt ursprung är lätta att urskilja. Men de flesta av de mer än 8.829.010 invånarna, som är gästfria och har lätt för att le, är en blandning av olika raser.

I Ecuador har katolska kyrkan, på grund av att den under 300 år haft ensamrätten i landet, frambringat en religiös miljö av status quo. Men förändringens vindar började blåsa för omkring fyrtio år sedan, och tider av vederkvickelse från bibeln har fortsatt sedan dess. Jehovas vittnen har spelat en viss roll i denna förändring, och deras historia berättar om hängivenhet och uthållighet. Medan vissa religioners inflytande tycks vara på nedåtgående är den sanna kristendomen på uppåtgående i Ecuador.

De första ansträngningarna belönade

Låt oss gå tillbaka till år 1935. Theodore Laguna och en medarbetare till honom förde med sig budskapet om Guds rike till Ecuador mitt i detta depressionens år. Under de 10 månader som de stannade där använde de 1.432 timmar i predikoverksamheten, och en del av sanningens säd som då såddes föll i utmärkt jord och frambringar fin frukt ännu efter 40 år.

Vi förflyttar oss framåt till år 1946. Vakttornets Bibelskola Gilead övade hundratals ivriga missionärer. I september detta år anlände Gileadeleverna Thomas och Mary Klingensmith tillsammans med Walter och Willmetta Pemberton till Ecuadors huvudstad Quito — alla var brinnande av iver för förkunnarverksamheten. Det visade sig vara en verklig utmaning för missionärerna att med sina begränsade kunskaper i det spanska språket försöka övervinna tre århundraden av traditioner. Vittnesbördskort, bibliska tal på grammofonskivor och en god del teckenspråk resulterade i att Jehovas vittnens första möte organiserades där i oktober 1946. Missionärernas ansträngningar välsignades med en åhörarskara på åtta personer, däribland en infödd från Ecuador. Nästa månad predikade sju infödda från Ecuador och fyra missionärer i Magdalenaområdet i Quito.

Bland de sju som symboliserade sitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet i augusti 1947 var Ramón Redín och Pedro Tules. Vid åttiotvå års ålder tjänade broder Redín fortfarande som pionjär med särskilt uppdrag eller heltidsförkunnare av Riket. Broder Tules, som nu varit mer än trettiofyra år i heltidstjänsten, var den förste infödde från Ecuador som gick igenom Gileadskolan (år 1951).

Arbetet ger resultat i Quito och Guayaquil

Vi förflyttar oss nu till år 1948. Ytterligare sex missionärer som utbildats vid Gilead kom då till Quito, och lika många missionärer blev förordnade att verka i hamnstaden Guayaquil.

Lottie Foster, som nu är över åttio år gammal, kom till Ecuador med gruppen som anlände år 1948, och hon bor fortfarande här. ”Jag har varit en sådan som har sått och vattnat”, säger syster Foster om sina trettiotre år i missionärstjänsten och tillägger: ”Jag har helt visst hjälpt många fram till ett överlämnande åt Gud. Men i många fall har jag placerat litteratur och satt i gång bibelstudier med människor som sedan har flyttat. Senare, vid någon av våra större sammankomster, har jag träffat dem igen, och de är då döpta och fortsätter troget i sanningen. ... Jehova gör i sanning sin åker produktiv.” — 1 Korintierna 3:6—9.

Fern Noboa kom också till Ecuador år 1948. Syster Noboa fortsätter i dag att tjäna tillsammans med sin familj i det land som hon har gjort till sitt hem. När hon ser tillbaka påminner hon sig: ”I Magdalenaområdet i Quito brukade prästen cykla omkring på gatorna och samla en pöbelhop för att köra i väg oss. Åtminstone en gång körde de i väg oss genom att kasta sten på oss.”

Men förföljelsen blev utan resultat, och Jehova gav framgång åt predikandet om Riket. Det finns i dag fjorton församlingar i Quito.

Samma år, 1948, kom bibelns sanningar till Guayaquil, hamnstaden vid Stilla havet. Albert och Zola Hoffman var bland de första pionjärerna som tjänade i denna stad. Syster Hoffman avslutade i trohet sin jordiska levnadsbana år 1975, men Albert säger om de första fruktbärande ansträngningarna:

”Vi arbetade två och två för att hjälpa varandra med spanskan. Efter att på ett enkelt sätt ha introducerat ett underbart och betydelsefullt budskap satte vi på grammofonen. En folkmassa kunde samlas, och vi erbjöd litteratur, i synnerhet boken ’Sanningen skall göra eder fria’ som blev en av stadens mest populära publikationer. ... Fyra nyintresserade kom till vårt första möte.”

I mars 1949 gjorde N. H. Knorr (då Sällskapet Vakttornets president) sitt första besök i Ecuador. I Quito lyssnade 82 åhörare då han höll sitt tal i skenet av stearinljus. I Guayaquil samlades en folkskara på 280 för att lyssna till broder Knorr. Missionärerna hade då bara varit verksamma där i två och en halv månad.

Sällskapets kontor i New York hade fram till dess haft ansvaret för predikoverket i Ecuador. Men nu fanns det femtiotre verksamma förkunnare av Riket, och det fanns stora utsikter till utvidgning, och därför upprättades ett avdelningskontor i Guayaquil.

Under angrepp

Det nitiska predikandet om Riket gick inte obemärkt förbi. Andra religiösa element blev oroade. Egendomligt nog kom de första orosmolnen inte från katolska kyrkan, som påstods representera 95 procent av befolkningen, utan från en protestantisk grupp. Men angreppen på vittnena i den officiella evangeliska tidskriften väckte tänkande människors intresse, och många av dem omfattade slutligen den sanna kristendomen.

Den romersk-katolska kyrkan förblev emellertid inte avvaktande. År 1951 bröt pöbelvåld ut i Quito. Men Jehovas folk vidtog omedelbart åtgärder för att försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna. (Filipperna 1:7) Artikel 168 i Ecuadors konstitution garanterar samvetsfrihet i alla dess aspekter och yttringar, vilket inbegriper att en person skall fritt kunna utöva den religion han valt.

Staden Quitos främsta tidning försvarade vittnenas rätt till religionsfrihet. De statliga myndigheterna gav prästerna varningar. Och prästen som var ansvarig för pöbelhopen blev förödmjukad genom att han fick lova att inte upprepa en sådan aktion.

Somliga präster tyckte tydligtvis att de själva var en myndighet, och det dröjde inte länge förrän det blev fler pöbelangrepp mot Jehovas vittnen. Ytterligare vädjanden till vederbörande statliga myndigheter resulterade i att ett telegram sändes från regeringsministeriet den 3 december 1952. Det angav uttryckligen att vittnenas missionärer skulle ges ”tillbörligt skydd” mot våldsangrepp. Alla provinsguvernörer i hela landet har i sina ämbetsrum arkiverat detta telegram som till denna dag står som bevis för den officiella inställningen i fråga om Jehovas vittnens lagliga ställning.

Men att efterfölja lagen är en annan sak. Inom två år attackerade en pöbelhop på 200 personer Jehovas folks sammankomst i Riobamba. Prästernas ansträngningar blev emellertid än en gång som en bumerang, för tidningarna överallt i landet försvarade vittnenas rätt till fri religionsutövning.

Fredlig utvidgning

Under 1950-talet blev det en tid av tillväxt och stabilitet. Broder N. H. Knorr och broder M. G. Henschel besökte Ecuador, och nya missionärshem upprättades. De fem församlingarna började då regelbundet besökas av en resande tillsyningsman. Det finns för närvarande sex kretsar i landet.

Utrymmena för möten och för avdelningskontorets verksamhet blev för trånga. Därför köpte man år 1955 mark på vilken avdelningskontoret kunde byggas. Man började gräva i oktober 1956, och i maj 1957 färdigställdes en utmärkt, stabil byggnad som gav utrymme för tillväxt och bekväma sittplatser för 300 personer i dess Rikets sal. I början av 1970-talet blev det ett tydligt behov av att utvidga. I december 1974 blev ett byggnadsprojekt färdigt som gav fyra gånger så mycket lagerutrymme och som gav husrum till tjugofyra missionärer. Och år 1981 köptes alldeles utanför Guayaquil en del mark som skulle användas för en sammankomstplats och för lagerlokaler och möjligen andra utrymmen.

”Lilla Vatikanen” ger efter

År 1953 sändes missionärer till Cuenca, Ecuadors tredje stad i storlek — ibland kallad ”Lilla Vatikanen”. Framstegen gick långsamt, och missionärerna flyttade därifrån år 1955. Men säden hade funnit någon god jord. En ung pojke, Carlos Sanchez, förstod att det var sanningen. ”När jag började vara med vid mötena”, påminner han sig, ”var jag så blyg och osäker att jag hade velat dra ner mössan över ansiktet, så att de andra inte skulle se mig.” Hans ansikte lyser i dag av glädje över sanningen som har förändrat hans liv. Fastän broder Sanchez är förlamad från midjan och neråt på grund av en allvarlig bilolycka, fortsätter han nitiskt att leta efter andra sanningssökare.

Cuenca — ”Lilla Vatikanen” — förändrades, och i detta spelade en prästman en viss roll. Harley Harris, nu avdelningskontorets samordnare i Ecuador, påminner sig att år 1966 började han tillsammans med tre andra missionärer och en pionjär med särskilt uppdrag göra en gemensam ansträngning för att upprätta en församling där. Han framhåller:

”I vårt arbete från dörr till dörr hörde vi talas om en spansk präst ... [som] hade sagt i kyrkan att om människor talade med dem om bibeln skulle de lyssna, eftersom bibeln innehöll sanningen. ... Jag hade ett samtal på två timmar med honom i missionärshemmet. Han bad att få skaffa en bibel och visade en mycket mottaglig inställning. Då han var emot att ta betalt för gudstjänster efter den klass människor tillhörde — han tyckte att en mässa var en mässa och att alla skulle betala lika — ådrog sig den här prästen biskopens vrede och blev sänd tillbaka till sitt hemland Spanien. Men hans kommentarer hade fått många människors sinnen att öppna sig för sanningen, och våra ansträngningar att predika gav resultat. År 1982 fanns det tre aktiva församlingar av Jehovas folk i Cuenca.”

Arbetet flyttar söderut

Den 1 oktober 1956 blev Carl Dochow och Nicolas Wesley tilldelade hela den sydliga provinsen El Oro. I det framgångsrika jordbrukscentrumet Machala arbetade de arton månader innan en ny förkunnare av Riket kom med dem ut i tjänsten. ”Sedan satte arbetet fart”, påminner sig broder Dochow. ”År 1960 togs ett jättekliv framåt när för första gången en församling av Jehovas vittnen kom att förvärva och helt och hållet äga en lokal som gjordes till en Rikets sal [i det här landet där lokaler förut hade hyrts]. ... Den har blivit tillbyggd och ombyggd sedan dess och är verkligen till ära för den sanna gudsdyrkan.”

Machala har nu tre församlingar, och dessutom finns det sex utspridda i provinsen. Och i dag har de flesta av församlingarna i Ecuador en egen Rikets sal.

Hjälp från andra länder

Vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i New York år 1958 gick en inbjudan ut till familjer att tjäna i länder där det var ett större behov av att predika om Riket. Man har räknat ut att Ecuador fick mer sådan hjälp än något annat sydamerikanskt land. År 1959 talade broder Knorr till en åhörarskara på 120 som hade kommit hit. Åtskilliga av dessa inflyttade familjer tjänar fortfarande i Ecuador.

Ytterligare arbete förestår

Sedan den fyrtioförsta klassen av Gileadskolan hölls år 1966, har ytterligare många missionärer kommit till Ecuador. Resultatet har blivit mycket tillfredsställande.

Det finns i dag 116 församlingar i Ecuador. Vissa områden i landet väntar fortfarande på att få höra Rikets budskap, men ansträngningar görs för att utföra arbete på icke-utlämnade distrikt. Att det fortfarande finns möjligheter till tillväxt visas tydligt och klart av det enastående antal som var närvarande vid Herrens kvällsmåltid. År 1982 var det ett högsta antal förkunnare på 6.475, men vid Åminnelsen var 34.024 närvarande.

Det är helt uppenbart att Jehova ger sitt stöd åt predikoverksamheten i detta land. Medan kristenhetens inflytande kanske är på nedåtgående i Ecuador, gläder vi oss över att den sanna kristendomen är på uppåtgående, till Jehovas eviga lovprisning.

[Karta på sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

Quito

Riobamba

Guayaquil

Cuenca

Machala

Golfo de Guayaquil