Oförskräckta Jehovas vittnen i verksamhet!

Kristendomens utbredning enligt skildringen i Apostlagärningarna

JESUS KRISTUS hade förkunnat de goda nyheterna om Guds rike under cirka tre och ett halvt år. Han hade uppmanat sina efterföljare att låta sitt ljus lysa. Men de var få till antalet, och Jesus hade förutsagt ett världsomfattande predikoarbete. (Matteus 5:14—16; 24:14) Skulle hans lärjungar någonsin kunna fullgöra en sådan tjänst? Och även om de önskade göra det, vilken hjälp skulle de få?

Den trogne lärjungen Lukas, en utbildad läkare, ger svar på dessa och andra frågor i den bok som Gud har inspirerat och som är betitlad ”Apostlagärningarna”. (Jämför Lukas 1:1—4; Apostlagärningarna 1:1, 2.) Både de inre och de yttre bevisen pekar på att Lukas var den som skrev Apostlagärningarna. Boken skrevs troligen i Rom omkring år 61 v.t. — Kolosserna 4:14; 2 Timoteus 4:11.a

Apostlagärningarna börjar med Jesu himmelsfärd och slutar med Paulus’ fångenskap i Rom. Boken omspänner därför en tidsperiod på omkring 28 år, från omkring år 33 v.t. till omkring år 61 v.t. Apostlagärningarna är i sin sammanfattning av den tidiga kristendomen verkligen en gripande berättelse om oförskräckta Jehovas vittnen i verksamhet.

Hur kan Apostlagärningarna vara till nytta för oss? Boken kan bland annat 1) visa oss att Jehovas hand är med hans trogna vittnen; 2) göra oss medvetna om den heliga andens kraft och inflytande; 3) stärka vår tillförsikt till Guds inspirerade profetior; 4) hjälpa oss att först och främst förlita oss på Gud under trosprov; 5) uppmuntra oss att oförskräckt avge ett grundligt vittnesbörd; 6) hjälpa oss att uthärda när vi ställs inför förföljelse; 7) motivera oss till att vara självuppoffrande i Guds tjänst; 8) mana oss till att vara flitiga i att studera Guds ord och 9) stimulera vår tro på det underbara hoppet om Guds rike.

Petrus — ett oförskräckt och troget vittne

I början av Apostlagärningarna tar Jesus farväl av sina lärjungar. De önskar veta om han kommer att återställa riket åt Israel i denna tid. Men han säger till dem: ”Det tillkommer inte er att få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt.” Fastän Jesu efterföljare inte hade full insikt om Riket, gav han dem i uppdrag att vara vittnen i Jerusalem, Judeen och Samarien och sedan ”till jordens mest avlägsna del”. Hur skulle de kunna utföra detta arbete? Med hjälp av den heliga andens kraft! — Apostlagärningarna 1:6—8.

På pingstdagen är omkring 120 av Jesu lärjungar församlade i en övervåning i ett hus i Jerusalem när de blir uppfyllda av helig ande. Detta gör att de oförskräckt kan vittna på olika språk för judar och proselyter som har kommit från avlägsna länder för att fira pingsten i Jerusalem. Aposteln Petrus tar ledningen i att vittna. Han förklarar att utgjutandet av anden är en uppfyllelse av Joels profetia. (Apostlagärningarna 2:14—21; Joel 2:28—32) Denna dag omfattar 3.000 själar Petrus’ ord av hjärtat och blir döpta. (Apostlagärningarna 2:41) Det är uppenbart att Jehovas hand är över hans vittnen. Den heliga andens kraft och inflytande framstår klart och tydligt. Petrus’ ord stärker dessutom vår tillförsikt i fråga om uppfyllelsen av inspirerade profetior.

En lam man blir därefter mirakulöst botad, och detta ger ytterligare bevis för Guds heliga andes kraft. Sedan avger Petrus och Johannes ett oförskräckt vittnesbörd om Jesus. Detta är alltför mycket för de religiösa ledarna, som låter gripa apostlarna och nästa dag ställa dem inför rätta. Petrus och Johannes framhåller frimodigt att frälsning är tillgänglig endast genom Jesus Kristus. När de blir uppmanade att sluta upp med att predika, vägrar de. Sedan de blivit hotade och därefter frigivna, sammanträffar de med sina medtroende och förenar sig alla i bön till Gud om att han skall hjälpa dem att ”tala ... [hans] ord med all dristighet”. Därefter uppfylls de allesammans av ”den heliga anden och ... [talar] Guds ord med dristighet”. När de återigen blir befallda att sluta upp med att predika, svarar de frimodigt: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apostlagärningarna 4:19, 20, 29—31; 5:29.

Hur bör inte detta hjälpa Jehovas nutida vittnen att sätta Gud och hans intressen främst under trosprov! Och hur bör det inte uppmuntra oss till att oförskräckt avge ett grundligt vittnesbörd även under förföljelse!

Stefanus, som är en av de sju män som av helig ande blir utsedda till att dela ut mat, avger också ett mäktigt vittnesbörd när han förs inför Sanhedrin. När han påpekar domarnas skuld i Jesu död, blir de rasande och stenar honom till döds. Stefanus’ lugn och tillförsikt i allt detta är ett utmärkt exempel och uppmuntrar nutida Jehovas vittnen att uthärda när de ställs inför förföljelse. — Apostlagärningarna 6:1—7:60; jämför Filipperna 4:6, 7, 13.

Förföljelsen ökar, men det får inte lärjungarna att sluta upp med att predika. Varhelst de blir kringspridda fortsätter de i stället att förkunna de ”goda nyheterna” med Jehovas hjälp och välsignelse. (Apostlagärningarna 8:4—8) Den hetsige förföljaren Saulus från Tarsus blir omvänd när Jesus personligen visar sig för honom i ett strålande ljussken, och Saulus blir blind av dess härlighet. Ananias ger Saulus hans syn tillbaka, och denne tidigare förföljare, senare känd som aposteln Paulus, blir ett oförskräckt vittne om Gud och Kristus. — Apostlagärningarna 9:1—30; 22:6—11.

Församlingen kommer nu in i en period av frid och byggs upp; och eftersom den vandrar i Jehovas fruktan och i den heliga andens trösterika ro, fortsätter den att växa till. (Apostlagärningarna 9:31) Petrus uppväcker den älskade Tabita (Dorkas) från de döda. Senare får han en kallelse att bege sig till Caesarea, där han förkunnar de ”goda nyheterna” för Kornelius och hans husfolk. De blir troende, och den heliga anden utgjuts över dem. Genom att Petrus inser att ”Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom”, döper han dem — de första oomskurna hedningarna blir Jesu lärjungar. — Apostlagärningarna 10:1—48.

En kort tid därefter avrättar Herodes Agrippa I aposteln Jakob och arresterar Petrus i syfte att också avrätta honom. Aposteln blir emellertid befriad ur fängelset genom en ängel. Men trots svårigheter och förföljelser är Jehovas hand med hans vittnen, och ”Jehovas ord ... [fortsätter] att växa till och utbreda sig”. — Apostlagärningarna 11:19—21; 12:24.

Paulus’ tre resor för att predika evangelium

Genom helig ande blir Barnabas och Saulus avskilda och utsända från Antiokia i Syrien. (Apostlagärningarna 13:2, 3) På ön Cypern blir många troende, bland dem landshövdingen Sergius Paulus. Ibland måste förkunnarna av Riket lämna städerna på grund av häftig förföljelse. I staden Lystra blir Paulus till och med stenad och lämnad för att dö. Men när han stiger upp igen, återvänder han till sitt predikoarbete och uppmuntrar andra att förbli i tron och säger: ”Vi måste gå in i Guds rike genom många vedermödor.” (Apostlagärningarna 14:22) Hur uppmuntrar inte allt detta Jehovas nutida vittnen till att uthärda när de ställs inför förföljelse!

Vid ett möte i Jerusalem avgör apostlarna och de äldste frågan om omskärelse. (Apostlagärningarna, kapitel 15) Nej, omskärelse är inte något som krävs av hedningar som omvänt sig till kristendomen. Den heliga anden spelar en viktig roll när man fattar detta beslut, för brevet som sänds ut angående denna fråga säger delvis: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt.” — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Silas följer med Paulus under hans andra resa för att predika evangelium, och under färden förenar sig Timoteus med dem. I en syn bönfaller en viss macedonisk man Paulus att ta steget över till Macedonien för att hjälpa dem där. Och eftersom aposteln och hans medarbetare har en självuppoffrande inställning, tar de detta som ett förordnande i Guds tjänst. Blir vi motiverade på liknande sätt när vi ges möjlighet att utvidga vår tjänst för Jehova? — Apostlagärningarna 16:9, 10.

I Filippi orsakar förkunnandet av Riket ett uppror, och Paulus och Silas kastas i fängelse. En jordbävning löser deras bojor, men de rusar inte i väg från fängelset. I stället predikar de för fångvaktaren och hans husfolk, varpå alla dessa blir troende och döpta. — Apostlagärningarna 16:11—34.

Paulus och Silas färdas sedan vidare till Tessalonika och därefter till Berea. Bereanerna är ädlare till sinnes än tessalonikerna, för de tar emot ordet med allra största villighet och rannsakar dagligen Skrifterna för att se om det verkligen förhåller sig som man nu sade. (Apostlagärningarna 17:10, 11) Bör inte detta uppmuntra oss till att flitigt studera Guds ord — att så att säga bli nutida bereaner?

När Paulus anländer till Aten förkunnar han oförskräckt på torget, och vissa filosofer tar fast honom och för honom till Areopagen. Han avger där ett storslaget vittnesbörd om Jehova såsom Skaparen, om att den mänskliga familjen kommer från en enda människa och om Jesu Kristi uppståndelse. Vad blir resultatet? Somliga blir troende. (Apostlagärningarna 17:16—34) Aposteln fortsätter till Korint och finner där så mycket intresse för Guds sanning att han stannar kvar i 18 månader. — Apostlagärningarna 18:1—17.

Efter det att Paulus återvänt till Antiokia och tillbringat någon tid där börjar han sin tredje resa för att predika evangelium. I Efesus förkunnar han med dristighet, och Gud utför stora kraftgärningar genom honom. Tjänsten i Efesus visar sig vara fruktbärande, men den leder också till att tillbedjare av gudinnan Artemis ställer till ett tumult i denna stad. Men aposteln lämnar Efesus utan att ha blivit skadad. — Apostlagärningarna 19:8—20:1.

På sin väg till Jerusalem kallar Paulus samman de äldste i församlingen i Efesus. Han påminner dem om sin självuppoffrande tjänst då han var ibland dem. Han har varit mycket upptagen som förkunnare av Riket och pekar på att han undervisat offentligen och från hus till hus. Vilket fint exempel är han inte för dem som har ansvar bland Jehovas folk i dag! — Apostlagärningarna 20:17—35.

Förföljelse får inte förkunnandet om Riket att upphöra

Paulus blev varnad för att sätta sin fot i Jerusalem, men detta hindrar honom inte från att bege sig dit. (Apostlagärningarna 21:10—14) Jakob och andra äldste i församlingen gläder sig mycket när Paulus berättar för dem om Guds välsignelse över hans tjänst bland nationerna. Men när aposteln visar sig i templet, får han ett helt annat mottagande! Judar från provinsen Asien sätter hela staden i rörelse mot honom, och romerska krigsmän räddar honom i rätta ögonblicket. Men senare, inför en söndrad domstol av fariséer och sadducéer, drar Paulus fram frågan om uppståndelsen och kommer dem på så sätt att börja tvista med varandra. När nu striden blir mer och mer häftig, måste de romerska soldaterna rycka bort Paulus ur domstolens mitt. Han skickas i hemlighet till landshövdingen Felix i Caesarea. Inför landshövdingen försvarar han sig mot sina anklagare. Men aposteln hålls i förvar i två år. Han framträder senare inför Porcius Festus och avger ett oförskräckt vittnesbörd och vädjar till kejsaren. (Apostlagärningarna 25:11) Senare framträder Paulus inför kung Herodes Agrippa II. Agrippa inser att Paulus är oskyldig, men aposteln har vädjat till kejsaren och sänds därför till Rom.

Resan till Rom avbryts av en häftig storm. Fartyget slås sönder på ett rev, men alldeles som en ängel har försäkrat Paulus förs alla ombordvarande i säkerhet till stranden av ön Malta. Tre månader senare seglar Paulus och hans medpassagerare till Rom. I den romerska huvudstaden stannar Paulus kvar hela två år ”i egen hyrd bostad”, och han tar välvilligt emot alla som kommer till honom. I vilket syfte? Syftet är att han skall predika för dem. Vi läser nämligen att han är upptagen med att predika Guds rike för dem och undervisa dem ”om de ting som gällde Herren Jesus Kristus, med mycket fritt och öppet tal, utan hinder”. — Apostlagärningarna 28:30, 31.

Apostlagärningarna avslutas således med en skildring om troget förkunnande av Riket. Ja, Apostlagärningarna framhäver det storslagna hoppet om Riket. Och denna inspirerade skildring bör få Guds nutida tjänare att vara lika sina medkristna i det första århundradet — oförskräckta Jehovas vittnen i verksamhet!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 14]

Alla trogna kristna är, liksom Petrus vid pingsten, oförskräckta Jehovas vittnen

[Bibeltext på sidan 15]

”Håll er därför vakna och ha i minnet att jag i tre års tid, natt och dag, inte upphörde med att allvarligt förmana var och en under tårar. Och nu anförtror jag er åt Gud och åt hans oförtjänta omtankes ord, som kan bygga upp er och ge er arvet bland alla de helgade.” — Apostlagärningarna 20:31, 32.