De låter sanningens ljus lysa i hjärtat av Afrika
REPUBLIKEN Zaire är som en jättelik ryttare som sitter grensle över ekvatorn i hjärtat av Afrika. Landet var förut känt som Kongo. Zaires mycket stora djungler och savannområden utgör ett hemvist för lejon, gorillor, leoparder, apor, elefanter, okapier och många andra vilda djur. På grund av att det finns rika tillgångar på mineral i landet, har det varit föremål för internationella intressen och har ofta utsatts för invasioner eller inbördeskrig. De flesta av de 26.000.000 invånarna är emellertid långt ifrån krigiska. De är ödmjuka, godhjärtade och fredsälskande människor som, även om de är mycket påverkade av sina förfäders sedvänjor, har respekt för bibeln.
Det religiösa livet i det förgångna utmärktes mest av vidskepelse och tron på de dödas andar. Människor levde i fruktan för det okända och sökte få hjälp genom att använda fetischer, sådana som amuletter och talismaner. Denna tro har hållit dessa människor i stort mörker.
Problem i begynnelsen
Det var i slutet av 1940-talet som Jehovas vittnens publikationer började spridas i Kongo, men det fanns inga vittnen där för att visa hur de skulle användas. Grupper av infödda kallade sig medlemmar av ”Vakttornet”, men de vantolkade bibelns läror och blandade dem med sina vidskepliga sedvänjor och sitt omoraliska levnadssätt. De vägrade ofta att betala skatt, och de gjorde på olika sätt motstånd mot myndigheterna. Det är inte förvånande att de belgiska myndigheterna förbjöd dessa ”Kitawalarörelser”, som de kallades. Jehovas vittnen blev emellertid på ett felaktigt sätt identifierade med dessa falska utövare av ”Vakttornsrörelsen”, och myndigheterna vägrade att släppa in några missionärer från Jehovas vittnen som skulle ha kunnat hjälpa till med att klara ut begreppen.
Men trots detta fanns där en liten grupp som, även om den var förbjuden av myndigheterna, flitigt delade med sig av bibelns sanningar till andra. Deras rättrådiga och ärliga uppförande utmärkte dem som helt annorlunda än bråkmakarna i Kitawalarörelsen.
Allteftersom den kongolesiska självständigheten år 1960 närmade sig, blev det lättare för dem att bekantgöra sanningen. Men för att bevara sin neutralitet i politiska angelägenheter krävdes det att de hade god insikt och stark tro. Landets självständighet medförde ökad tolerans, och i slutet av år 1960 hade antalet av dem som låter Rikets sanningsljus lysa ökat till nästan tusen.
Framsteg genom en förbättrad organisation
År 1961 kom Jehovas vittnens första missionärer slutligen in i landet. Ett avdelningskontor upprättades i huvudstaden Leopoldville, nu Kinshasa, och detta resulterade i en bättre ledning. Man började nu göra snabba framsteg. Men det fanns fortfarande många problem som måste övervinnas, sådana som språkbarriärer, polygami, stamsystem, vidskepelse och spiritism. Dåliga förbindelser gjorde det svårt att få kontakt med grupper av intresserade människor som bodde runt om i landet. De resande tillsyningsmännen måste komma underfund med vilka som var verkligt intresserade av att följa bibelns sanningar och vilka som var medlemmar av den falska Kitawalarörelsen. Detta var inte något lätt arbete.
Bibelns sanningar förändrar deras liv
Ärliga och uppriktiga människor gjorde oerhört stora förändringar i sitt liv. En man skrev:
”Innan jag lärde känna det kristna levnadssättet var jag en verklig idrottsentusiast och utövade den traditionella brottningen och boxningen. För mig var det ett levnadssätt att slåss, och slagsmål var ett stort nöje. Jag älskade också tyngdlyftning. År 1963 vann jag mästerskapet i brottning för Kongo. Samma år blev jag etta i tyngdlyftning, vilket innebar att jag lyfte 85 kilo med en hand och 150 kilo med två händer. Hela tiden förlitade jag mig på mina fetischer och amuletter för att få styrka och uthållighet. Detta blev ännu viktigare för mig när de önskade sända mig till Japan för att representera mitt land.
Jag körde ut min hustru från hemmet för att jag skulle kunna koncentrera mig på mina idrottsverksamheter. Hon flyttade till en löjtnant. Jag besökte henne fortfarande då och då, och en dag fann jag en bok betitlad Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset som löjtnanten hade köpt åt henne. Jag blev imponerad av den här boken och lånade den i två veckor. Det var i synnerhet rubriken på sidan 203: ’Hur denna världen når sitt slut’, som gjorde ett starkt intryck på mig. Jag läste boken grundligt, och när jag hade begrundat det som stod där, kände jag mig rädd. Jag beslöt mig för att skriva till utgivarna efter andra böcker, och samtidigt flyttade jag över mina fetischer från mitt rum till min fars. Min familj blev mycket förvånad över detta.
Samma dag som jag skrev mitt brev knackade det på dörren. Det var två Jehovas vittnen som önskade dela med sig av de goda nyheterna från bibeln. Till att börja med trodde jag att de hade kommit för att träffa min far som var pastor. Jag sade att min far inte var hemma, men de visade mig taktfullt att deras budskap var för mig också. När jag såg boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset i deras öppna bokväska, sträckte jag genast ut handen mot bokhyllan för att ta fram mitt exemplar, som jag visade dem. Sedan visade jag dem också brevet som jag just hade skrivit. Jag blev mycket imponerad av de svar dessa vittnen gav på mina olika frågor och skaffade mig ett exemplar av varje bok de hade i sin väska. De gav mig adressen till den lilla Rikets sal där de kom tillsammans.
Jag fortsatte, trots motstånd och hot från min far, att få hjälp från vittnena, och jag missade inte ett enda möte. Jag förstörde det sista jag hade kvar av mina fetischer, och den 8 november 1964 gifte jag mig lagligt med min hustru som jag åter bodde tillsammans med. Jag överlämnade sedan mitt liv åt Jehova och symboliserade detta mitt överlämnande genom vattendopet.”
Detta vittne är nu pionjär med särskilt uppdrag (heltidsförkunnare) och äldste i en församling i norra Zaire. Han är bara ett av tusentals exempel på människor som har kommit ut ur mörkret och som nu har låtit sitt andliga ljus lysa.
Religiös frihet uppnås och inskränks på nytt
År 1966 hade antalet Jehovas vittnen i Zaire ökat till nästan 4.000. Den 9 juni det året blev organisationen officiellt inregistrerad hos myndigheterna. Från och med då kunde Jehovas vittnen predika offentligen, mötas tillsammans fritt och organisera sammankomster för kristen gemenskap och undervisning. Missionärer kunde komma in i landet och hjälpa till med arbetet. Bibelstudiehjälpredor översattes till de sex största språken som talas i landet.
Men denna ökade frihet blev kortlivad. Den 31 december 1971 stiftades en lag som krävde att alla utom de tre största religiösa samfunden åter skulle begära lagligt tillstånd. Varje samfund som inte fick lagligt erkännande inom tre månader skulle upplösas. Varje människa som utövade en religion som inte hade statens bemyndigande kunde bli skyldig att betala stora böter och få från fem till tio års fängelse. Jehovas vittnen lämnade in sin begäran, men när tidsgränsen gick ut den 31 mars hade de ännu inte fått något svar om lagligt erkännande.
Denna begränsning i religionsfriheten medförde ökade svårigheter. De kunde inte längre hålla större offentliga möten, och nya missionärer kunde inte heller längre fritt komma in i landet. Och på några platser där de lokala myndigheterna var felunderrättade av de religiösa ledarna utstod vittnena mycken förföljelse.
Omkring Moba i Shaba sattes mer än 200 vittnen i fängelse år 1973. De tvingades utföra mycket hårt arbete på åkrarna och plantera, reparera broar och bygga hus. Allt skulle göras för hand, och de fick mycket lite mat. Men Jehovas vittnen fortsatte lugnt och stilla med sitt kristna levnadssätt och såg upp till Jehova för att få styrka och vägledning och fortsatte att låta sanningens ljus i bibeln skina allt klarare.
Problem som måste övervinnas
Landets väldiga vidsträckthet och bristen på bra vägar gör att det är mycket svårt att sprida de ”goda nyheterna”. Man måste ibland vänta i veckor för att komma med en båt som går över någon av de många vattenvägarna som finns överallt i landet. Man kanske måste resa många dagar på flaket på en lastbil som kan vara tungt lastad med säckar av majs eller maniok. Och för dem som inte har råd med att betala de dyra färdbiljetterna finns det bara en möjlighet, och det är att gå.
Ett vittne från Bulunguförsamlingen fick reda på att en kretssammankomst skulle hållas i Kikwit omkring 100 kilometer från hennes hem. Hon hade ofta hört talas om sådana sammankomster, men hade aldrig kunnat vara med. Hon önskade få veta hur de fungerade. Eftersom hon inte hade några pengar att betala biljetten med, beslöt hon att gå hela vägen tillsammans med sin 13-årige son. De gick i två dagar, och på tredje dagen kom de fram till Kikwit, trötta och hungriga. Hon berättade där för bröderna: ”Trots att det var en lång väg för min son och mig att gå, tyckte jag inte alls att det var så långt. Jehova hjälpte mig.”
I synnerhet de resande tillsyningsmännen måste visa stort mod och stor tro för att besöka sina bröder och ge dem andlig uppmuntran. Det är ofta långa avstånd mellan församlingarna, och de måste ofta gå genom områden som är hemsökta av tsetseflugan, genom skogar med vilda djur eller över rasande floder som svämmat över sina bräddar. Det är längre från Kinshasa till den näst största staden, Lubumbashi, än det är från London till Rom.
En kretstillsyningsman skrev för någon tid sedan till avdelningskontoret följande brev med ursäkter för att hans rapporter hade anlänt sent:
”Förseningen beror på omständigheter som jag anger här nedan. Den 12 april var den dag då tåget skulle lämna Kisangani för att gå till Ubundu. Tåget avgår klockan 8, men eftersom antalet sittplatser är begränsat, måste människor komma redan klockan 3 på natten för att få en sittplats. Vi bodde på motsatta sidan av floden och bestämde oss för att det bästa för min hustru och mig och vår lille son, Moza, var att fara över floden kvällen före och sova över i Kisangani.
Det var mitt i regntiden, och floden hade svämmat över. Klockan 19.30 tog vi en buss till floden för att med en båt som hade en liten utombordsmotor komma över floden. När vi hade kommit i båten, såg vi snart att det var alltför många människor i den. Vi uppmanade mannen som körde båten att låta några stiga ur eller åtminstone låta oss göra det. Men eftersom han var girig på pengar svarade han: ’Likambo te!’ vilket betyder: ’Det är ingen fara’, och så satte han i gång den lilla utombordsmotorn. Vi hade knappt kommit 15 meter ut i floden från stranden förrän båten törnade emot en stor sten under vattnet. Båten fick en fruktansvärd stöt som nästan vände den upp och ner. Trettio människor föll i floden, och de skrek, tjöt och fäktade med armarna.
Föreställ er, kära bröder, skådespelet i Zairefloden. Allt vårt bagage kom i vattnet, däribland mina pärmar, mina formulär, projektorn och alla ljusbilderna. Jag ropade till min hustru att förbli lugn och hålla sig nära barnet tills jag kunde nå dem. Min hustru och barnet var de enda som inte hade ramlat ur båten, som nu mycket snabbt tog in vatten och var omkring halvt vattenfylld. Till slut hade lyckligtvis alla dragits upp ur vattnet och var utom all fara och oskadda, men vårt bagage gick förlorat, däribland projektorn.”
Goda framtidsutsikter
Den 30 april 1980 undertecknade presidenten för republiken Zaire lagförordning nr 124, vilket innebar att Jehovas vittnens sammanslutning än en gång blev lagligt erkänd. Den större handlingsfrihet som blev en följd av detta resulterade i en större ökning av Rikets verk än någonsin förut.
I slutet av 1940-talet fanns det bara en handfull förkunnare av Riket som var verksamma med att låta sanningens ljus lysa i Kongo. Men antalet verksamma förkunnare av de goda nyheterna om Guds rike i Zaire nådde ett högsta antal om 25.753 år 1981. Mer än 2.200 heltidsförkunnare, däribland 450 pionjärer med särskilt uppdrag, arbetar på att öppna nya områden. Varje månad studerar mer än 36.000 enskilda eller familjer bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Och om man betänker att 107.766 personer var med vid åminnelsen av Kristi död i 838 församlingar över hela Zaire den 19 april 1981, så finns det sannerligen ännu många fler människor som skulle tycka om att få gagn av sanningens ljus som nu lyser i detta land. Fler än 200 stammar, som talar omkring 300 språk eller dialekter, får ett vittnesbörd om Riket.
Det finns ännu många problem att övervinna, sådana som språkbarriärer, stamsystem, månggifte, vidskepelse, spiritism och brist på transporter och kommunikationer, för att bara nämna några få. Och de världsomfattande ekonomiska problemen med skyhög inflation har också påverkat Zaire. Men detta får många människor att söka efter ett säkert hopp för framtiden. Jehovas vittnen erbjuder dem detta hopp — Guds nya ordning under hans rike genom Kristus Jesus!
[Infälld text på sidan 26]
Från bara en handfull förkunnare av Riket i Kongo i slutet av 1940-talet har antalet verksamma förkunnare av de ”goda nyheterna” i Zaire nått ett högsta antal om 25.649 i april 1981
[Karta på sidan 24]
(För formaterad text, se publikationen)
Zaire