Att ”ta steget över till” Falklandsöarna
(Det här omtalade besöket på Falklandsöarna gjordes och artikeln om besöket skrevs någon tid innan fientligheterna mellan Storbritannien och Argentina bröt ut.)
CIRKA 500 kilometer öster om Sydamerikas sydspets sänkte sig vårt plan ner genom molntäcket, och där nedanför oss låg ett oräkneligt antal stora och små öar — gröna öar med mängder av sjöar, vars kustlinjer bryts av bukter och vikar. Detta är Falklandsöarna — vårt mål.
Flygplatsen var bara en smal remsa på en karg och vindpinad halvö. Vi blev nästan omedelbart medvetna om de kraftiga, envisa västvindarna och vågorna från den stormiga Sydatlanten som obevekligt slår mot kusten. Men det trista intrycket försvann, när två hjärtliga och leende personer hälsade på oss — Arthur Nutter och den unga Dorcas Reid, som utgör hälften av hela antalet döpta Jehovas vittnen på dessa avlägsna öar. Arthurs hustru, Josie, och Dorcas’ mor utgör den andra hälften.
I huvudstaden Port Stanley
En kort tur i en Land Rover-taxi, som kördes av polischefens hustru, förde oss till Port Stanley, huvudstaden och den enda staden på öarna. På vägen dit visade man oss ett ställe där det tidigare hade legat ett flygfält. Det var byggt med start- och landningsbanor av metall. De hade blåst bort i en storm. I hamnen såg vi också det som fanns kvar av förlista båtar, vilket vittnade om de strapatser de första nybyggarna hade fått vara med om; många av dem stannade helt enkelt kvar här, där de hade strandat.
Den kvällen träffade vi Dorcas’ familj — åtta yngre syskon och hennes mor, som så gott som ensam uppfostrade sina barn ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning” på denna isolerade plats. (Efesierna 6:4) Att se alla barnen sitta tysta och prydligt klädda vid mötet gjorde ett djupt intryck på oss.
Dagen därpå presenterade Arthur oss för sin hustru, Josie. Sedan gav vi oss i väg tillsammans med dem och deras båda barn och Dorcas för att predika de goda nyheterna om Guds rike för människorna i Port Stanley. Den kraftiga, kyliga blåsten och regnet avskräckte inte de lokala vittnena. ”Om vi skulle vänta på bra väder, skulle vi aldrig få någonting gjort”, sade en av dem. Våra paraplyer vändes ut och in av de kraftiga kastvindarna. Vi blev snart våta och kalla, fastän det var en sommardag. Men våra hjärtan värmdes av att vi träffade människor som var villiga att lyssna. Men hur som helst; vi kände oss bättre till mods, när vi kom hem och fick äta en varm måltid, bestående av fårkött, basmaten på Falklandsöarna.
Öns enda radiostation samarbetade med oss genom att annonsera det speciella program med ljusbilder från bibelns länder som vi hade med oss. Vi blev mycket glada, när det kom 23 personer till gillestugan i stadshuset på lördagseftermiddagen för att vara med vid mötet. Vi tyckte att det var en rätt god närvarosiffra för en stad med en befolkning på 900 invånare.
En resa till en bosättning
Familjen Nutter inbjöd oss att besöka deras hem i ett nybyggarläger i Walker Creek. Arthur körde före på sin motorcykel — en resa genom väglös terräng som tar åtta timmar. Resten av oss skulle resa på måndag morgon med Beaver, ett sjusitsigt hydroplan. Men regn och en blåst som uppgick till stormstyrka sköt hela tiden upp vår avresa. Tisdag kväll hörde vi våra namn ropas upp i radion för turen nästa dag. På förmiddagen mojnade vinden, och telefonen ringde. Inom en halvtimme var vi i väg.
Det var en resa på 30 minuter västerut över en mycket intressant terräng. Till höger om oss kunde vi se den högsta toppen på East Falkland — Mount Usborne, 705 meter hög. Nedanför oss var en vidsträckt grässlätt utan träd och buskar, och här och där såg man mörkgröna myrar. Detta är ett land för fårskötsel.
Bosättningarna består bara av små husklungor som ägs av Falklandsöarnas bolag, och livet kretsar här kring får. I Walker Creek finns det fem hus och 35.000 får.
En höjdpunkt vid vårt besök hos familjen Nutter var ett bibelstudiemöte med ledning av Vakttornet. Fastän vi var bara sex personer som samlades i familjens kök, var alla snyggt klädda och visade således tillbörlig respekt för det här tillfället, med tanke på Jesu ord: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matteus 18:20) Denna anda har hjälpt denna isolerade familj att bevara känslan av samhörighet med den övriga delen av deras världsvida andliga familj.
På söndagen tog vi en tur inåt landet. Och vi tyckte det var särskilt roligt att få se något av djurlivet, framför allt pingvinerna.
Tid att fara hem
Vi kunde inte ta oss tillbaka till Port Stanley annat än med Beaver. På grund av vädret var det som vanligt osäkert. När vi till slut lämnade Choiseul Sound, riktade piloten vår uppmärksamhet på att det drog ihop sig till oväder västerut. Ett brev som vi fick senare berättade för oss att vi med nöd och näppe klarade oss undan en midsommarsnöstorm!
När vi vår tillbaka i Port Stanley, hade vi bara tid till att besöka familjen Reid för att säga farväl. Vid det laget hade Dorcas och hennes 11-årige bror, Alex, farit över till fastlandet för att gå i skolan och lämnat sin mor som det enda vittnet i Port Stanley. Vi tyckte det var svårt att lämna den här fina familjen alldeles ensam.
När vårt plan lyfte för att flyga till fastlandet, insåg vi att det här besöket hade gjort ett djupt intryck på oss. Det var mycket trosstärkande att se den kärlek, nitälskan och hängivenhet som dessa få vittnen på öarna visade. De har gett gensvar till kallelsen från ”Macedonien” genom att ”ta steget över till” Falklandsöarna för att hjälpa dem som bor där. — Apostlagärningarna 16:9.
[Karta på sidan 29]
(För formaterad text, se publikationen)
Falklandsöarna
Atlanten
Sydamerika
[Karta]
Mount Usborne
Port Stanley
Choiseul Sound
Walker Creek