Kyrkorna börjar bli inblandade
”NU ÄR det dags för gudfruktiga människor att vara med och styra.” Så sade en pastor i Kalifornien. Håller du med honom om att religiösa människor bör blanda sig i politik? Många gör det, när de med förfäran ser de sjunkande moralnormerna, den ökade brottsligheten, den ekonomiska tillbakagången, den internationella spänningen, fattigdomen och svälten och vantron som breder ut sig över hela världen.
Det är sant att många av dessa problem är regeringarnas ansvar. Men de är ofta hjälplösa. Och det värsta är att många av dem är angripna av skandaler. Rapporter om korruption och bedrägeri har till den grad försvagat människors förtroende för sina regeringar att många instämmer med den medelålders kvinna som sade: ”Jag börjar tro att hela det politiska systemet har blivit korrumperat och omoraliskt.”
Därför menar många uppriktiga människor att religionen bör försöka hjälpa till. De menar att religionen representerar Gud, och de tror, och det med rätta, att det behövs mer än mänsklig vishet för att lösa människans problem. De ber om hjälp, men de vet inte riktigt hur Gud skulle kunna hjälpa dem. De menar att det kanske är deras skyldighet att själva göra något åt saken. Därför ser de gärna att ”gudfruktiga människor” börjar engagera sig i politik för att det på så sätt skall bli ett ”gudfruktigt” inslag i styrandet. Präster, predikanter och religiöst engagerade lekmän blir alltmer aktiva inom politiken.
Är det på det sättet religionen ger den bästa hjälpen i våra dagar? Låt oss se vad några av dessa religiösa människor gör och vad det är de hoppas kunna åstadkomma.
Religion i politik
Vissa religioner i Förenta staterna håller sig med korridorpolitiker i själva huvudstaden för att på så sätt försöka påverka lagstiftarna. Vad hoppas de kunna åstadkomma? En katolsk präst förklarade: ”Vi tycker att vi på lång sikt kan ha ett stort inflytande på de moraliska värderingar som anger den politiska tonen för nationen.” En protestantisk präst tillade: ”Vi måste kunna säga till regeringen: ’Ni har handlat fel; ni har valt fel väg.’”
Man har länge övat sådana påtryckningar i skymundan. Ett nyare och mer öppet fenomen är det förhållandet att det dykt upp intressegrupper som organiserats av protestantiska fundamentalister. Sådana grupper, till exempel Moral Majority i Förenta staterna, har uttalat sig kraftfullt i sådana frågor som stöd åt Israel, de homosexuellas rättigheter, fördraget om Panamakanalen, Taiwans säkerhet och abortfrågan. Politikerna har lärt sig att inte underskatta deras inflytande. Senatorer som har stött program som inte har varit populära i dessa kretsar har inte längre fått sitta kvar, eftersom de har röstats bort.
Kyrkornas världsråd, som bildats i Europa, kom att blanda sig i politik på ett annat sätt. Det rapporteras att sedan år 1970 har det skänkt 3 millioner dollar till olika revolutionära politiska rörelser.
Det finns också präster som söker bli invalda i olika styrande organ. Men en färsk tidningsrubrik gav exempel på vad som ändå kanske är höjden i fråga om politiskt engagemang: ”Filippinska präster lämnar sina församlingar för att delta i uppror”. Artikeln berättade om fyra katolska präster som anslutit sig till en kommunistisk gerillarörelse. Det är vanligt med sådant aktivt engagemang i radikala rörelser, men man har fått betala ett högt pris. I Latinamerika har detta lett till att uppskattningsvis 850 präster, nunnor och lekmän har dödats, kidnappats eller landsförvisats under de senaste tio åren.
Hur betraktar du sådan politisk verksamhet av religiösa ledare? Ger du ditt bifall åt den, eller ställer du dig skeptisk? Du kanske inte har något att invända mot att religionen diskret uttalar sig i politiska frågor, men du blir illa berörd, när du hör talas om präster som är med om revolutioner.
Men om man menar att religionen på något sätt kan blanda sig i politiken, så är det svårt att säga var gränsen skall dras. Om det är acceptabelt att somliga präster diskret övar påtryckningar i nationens huvudstad för de program de tycker är bra, varför är det då fel att protestantiska fundamentalister organiserar landsomfattande påtryckningsgrupper för att befrämja program som de anser vara viktiga? Och om Moral Majority kan uttala sig till förmån för Israels försvar, varför kan då inte Kyrkornas världsråd bidra med pengar till sådana militära ändamål som de vill stödja? Och om inte detta är orätt, varför är det då fel att katolska präster — i stället för att betala ut pengar för att andra människor skall utsätta sig för risker — själva kämpar och dör för den sak de stöder i Sydamerika och Asien?
Men ... tycker du att det är något i det här resonemanget som inte stämmer? Är detta verkligen det bästa sättet för religionen att hjälpa mänskligheten i dessa svåra tider?
Det är inte något nytt att religionen försöker påverka politiken. I nedanstående tabell finns några anmärkningsvärda tillfällen omnämnda, då religion och politik beblandat sig med varandra.
[Ruta på sidan 4]
□ År 1095 vädjade påven Urban II om västerländska härar som skulle ”användas till att hjälpa sina bröder i det kristna Österlandet” mot turkarna. Därmed tog korstågen sin början, och under två hundra år vållade de stor blodsutgjutelse.
□ På 1100-talet förlänade påven Hadrianus IV officiellt Irland till den engelske kungen Henrik II, och därmed sanktionerade han (i trogna anhängares ögon) det engelska maktövertagandet på Irland.
□ År 1524 gjorde bönderna i Tyskland uppror, delvis som svar på Martin Luthers läror. Fastän Luther till en början var välvilligt inställd till deras rörelse, så rekommenderade han ändå år 1525 att de tyska furstarna skulle kuva de ”rovgiriga och blodtörstiga horderna av bönder”. Furstarna följde hans råd med stor grymhet.
□ Försöken av den blivande böhmiske kungen att tvinga katolicismen på en i huvudsak protestantisk befolkning bidrog till att sätta i gång trettioåriga kriget år 1618.
□ År 1918 använde kristenhetens kyrkor sitt inflytande för att stödja Nationernas förbund. Men det hade fördenskull ingen framgång. Efter bara två årtionden kastades världen in i de ohyggligaste kriget i hela mänsklighetens historia. Nu har kristenhetens kyrkor stött Förenta nationerna, men nationerna är i mer oense och tungt beväpnade än någonsin tidigare.