Uthärdande efter en tragisk förlust

Berättat av Elise Harms

FÖR fyrtioett år sedan, den 8 januari 1941, blev min man, Johannes Harms, avrättad av nazisterna. Varför blev han det? Därför att hans samvete förbjöd honom att ta del i krig och att döda sina medmänniskor på andra sidan den nazistiska stridslinjen. Han hade ståndaktigt vägrat att säga ”Heil Hitler”. Johannes var inte rädd för att bevara en sådan kristen neutralitet även om det kostade honom livet.

Jag skall aldrig glömma det rörande brev som han sände till sin far, Martin, alldeles innan han blev avrättad. Min man skrev:

”Nu har också jag fått ett tillfälle att visa min trohet mot Herren intill döden, ja, att visa trohet inte bara intill döden, utan till och med in i döden. Min dödsdom har redan blivit tillkännagiven, och jag är i kedjor både dag och natt — märkena (på papperet) är från handbojorna — men jag har ännu inte till fullo vunnit seger. Att förbli trofast är inte lätt för ett Jehovas vittne. Jag har fortfarande en möjlighet att rädda mitt jordiska liv, men därigenom skulle jag förlora det verkliga livet. Ja, ett Jehovas vittne kan fortfarande, om han så skulle vilja, bryta sitt förbund när han ställs inför galgen. Jag är därför fortfarande mitt i kampen, och jag har fortfarande mycket att övervinna innan jag kan säga att jag har kämpat den goda kampen, att jag har hållit mig till tron och att rättfärdighetens krona är lagd i förvar åt mig, vilken Gud, den rättfärdige domaren, skall ge mig. Kampen är utan tvivel svår, men jag är av hela mitt hjärta tacksam mot Herren som inte bara har gett mig den nödvändiga styrkan att intill nu stå trofast även inför döden, utan också har gett mig en glädje som jag skulle vilja dela med alla mina kära.

Min käre far, du är också fortfarande en fånge, och om detta brev någonsin kommer att nå dig vet jag inte. Men om du någonsin skulle bli fri, förbli då lika trogen som du nu är, för du vet att vemhelst som lägger sin hand på plogen och ser sig tillbaka inte är värdig Guds rike. ...

När du, käre far, är hemma igen, ta då särskilt hand om min kära Lieschen, för det kommer att bli särskilt svårt för henne att veta att hennes käraste inte kommer att återvända. Jag vet att du kommer att göra detta, och jag tackar dig på förhand. Min käre far, i anden uppmanar jag dig att förbli trofast alldeles som jag försökt att förbli trofast, och vi kommer sedan att se varandra igen. Jag skall tänka på dig in i det sista.”

Kanske undrar du vad som hände med Johannes’ far och med mig efter Johannes’ avrättning. Har vi uthärdat och förblivit trofasta mot Jehova alldeles som Johannes uppmuntrade oss till?

Johannes’ far, Martin, var i koncentrationslägret Sachsenhausen då Johannes blev avrättad, och han var kvar där till slutet av kriget. Sedan återvände han hem till Wilhelmshaven och hjälpte till med att åter bygga upp Jehovas vittnens församling där. Han tjänade Jehova Gud troget till sin död år 1976 — vid en framskriden ålder av 90 år.

Själv bor jag för närvarande i en liten lägenhet här i Wilhelmshaven. Här har jag växt upp, och här gifte jag mig med Johannes år 1936. Fastän jag inte är vid god hälsa, är jag fortfarande verksam som ett Jehovas vittne.

Har jag gift om mig? Nej, det har jag inte. Jag var naturligtvis enligt bibeln fri att gifta om mig. Men tanken att finna lycka i en annan mans armar sedan Johannes hade kämpat så för att förbli trofast — nej, den tilltalade inte mig personligen.

Innan jag förklarar vad som har hjälpt mig att uthärda många ting under de gångna 41 åren, låt mig först göra en återblick och berätta om omständigheterna som ledde fram till Johannes’ avrättning.

Fängslad och avrättad

Johannes sattes i fängelse den 3 september 1940. Detta var redan hans andra fängelsevistelse sedan vårt giftermål. Min syster och jag kunde besöka honom var tredje eller fjärde vecka. Under vårt andra besök fick vi reda på att han hade dömts till döden. Det kom därför inte som en fullständig överraskning för mig då han blev halshuggen den 8 januari 1941, även om det naturligtvis ändå blev en chock. Det var ett mycket svårt slag.

Men jag visste att Johannes inte hade dött som en brottsling. Jag visste också att man gång på gång, genom olika medel, hade försökt få honom att kompromissa. Jag kände till den svåra tid han hade genomgått. Det var så lite jag kunde göra för att hjälpa honom. När jag därför fick meddelande om att han hade blivit avrättad, kändes det som en befrielse att det var över. För ögonblicket glömde jag mig själv och tänkte: ”Nu kan de inte få honom att kompromissa. Det är inte längre någon risk att han inte förblir trofast. Han har uthärdat troget intill döden.”

Vi hade bara varit gifta omkring fyra år och åtta månader. Eftersom vi hade varit förlovade tre år, kunde vi ha gift oss tidigare, men vi sköt det framför oss. Vi visste att vi skulle kunna ställas inför stora problem. Det var kritiska tider i Tyskland. Jehovas vittnens verksamhet hade i själva verket blivit förbjuden.

Då Johannes’ far (som för andra gången satt i fängelse) oväntat blev fri från fängelset gifte vi oss. Jag minns fortfarande att det var en vacker vårdag i maj år 1936. Vi var glada och lyckliga som gifta tills nazisterna kom och fängslade Johannes.

Att inte bli bitter

Motgångar och svårigheter gör många människor bittra. De börjar tvivla på Guds kärlek. De finner fel hos honom och går till och med så långt att de betvivlar hans existens. När Johannes blev avrättad, visste jag varför det skedde; han blev dödad för att han bevarade sin ostrafflighet mot Gud. Men bara sex månader efter det att jag förlorat Johannes slog döden till igen — min mor dog! Jag måste erkänna att detta nästan fick mig att bli bitter mot Gud. Jag undrade: ”Varför måste min mor dö, hon, den enda som i en sådan tid av sorg kunde ge mig hjälp och stöd?”

Men bara en kort tid därefter fick vi erfara krigets verkliga fasor — de hemska flyganfallen som nästan totalförstörde vissa tyska städer. Eftersom jag måste arbeta för mitt uppehälle, började jag tänka: ”Vem skulle ha tagit hand om min mor under denna svåra tid, om hon fortfarande hade varit vid liv? Hon var blind. Vem skulle ha tagit sig tid att hjälpa henne till skyddsrummet under flyganfallen?” Jag började så sakta återvinna min balans och insåg att ibland tillåter Jehova saker och ting som vi kanske inte förstår, men som i verkligheten visar att han ”är mycket ömsint och barmhärtig”. (Jakob 5:11) Jag blev övertygad om att så länge som jag bevarar en rätt inställning och förtröstar fullständigt på honom, kommer alltid saker och ting att vända sig till mitt eget bästa.

Här är ett annat exempel. Vi hade haft en våning med fyra rum. Men när min man avrättades, förlorade jag rätten att behålla den. Jag blev uppmanad att flytta. Men vart skulle jag flytta? Hustrun till en officer, som hade fått förflyttning till en annan plats, ordnade så att jag kunde överta tre rum i den våning de skulle lämna — för mig var det som ett underverk. Det var dock med tungt hjärta som jag flyttade från den plats där Johannes och jag hade bott tillsammans. Men vad tror du hände sex månader senare? Huset blev fullständigt förstört i ett flyganfall!

Tröstad — inte av människor, utan av Gud

Vid den tid då Johannes blev avrättad arbetade jag på ett kontor. Då mina arbetskamrater hörde vad som hade hänt, försökte de på sitt sätt att trösta mig. De inbjöd mig till sina bjudningar. Även om jag uppskattade deras välmenande ansträngningar, fann jag verklig tröst på annat håll — i Jehova Gud och hans ord, bibeln.

Det fanns sorgligt nog tillfällen då andra inte alltid sade så uppmuntrande saker. Jag kommer ihåg när en kvinna en gång sade till mig (och detta var kort tid efter det att Johannes hade avrättats): ”Det är ert eget fel; det hade inte behövt hända. Det var Johannes’ eget fel!”

Var det inte grymt att säga så? Ja, men på ett sätt — och det sade jag till henne — hade hon rätt. Det var vårt eget fel. Johannes kunde ha undvikit det. Och om jag hade försökt att övertala honom att kompromissa, kanske jag också skulle ha kunnat förhindra det. Men hur lycklig är jag inte att vi båda förblev andligen starka och uthärdade! Jag var lycklig att jag delvis bar skulden till det.

Jag har naturligtvis haft mina svåra stunder. Men Jehova ”är mycket ömsint”, och han har alltid gett tröst. Ibland har trösten kommit på de mest ovanliga sätt. Jag minns en söndag omkring tre månader efter det att Johannes hade blivit avrättad. Vädret var dystert. Detta, plus allt det jag hade gått igenom, gjorde mig verkligen nedstämd. Jag tillbringade det mesta av dagen med att gråta och gå från rum till rum med min mor i hälarna. Hon försökte så gott hon kunde att trösta mig. Jag kämpade med tårarna men kunde inte behärska dem. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Jag brukade åtminstone få ett brev en gång i månaden, men nu kommer jag inte ens att få det — inte en enda rad! Om jag bara kunde få ett enda brev till — bara ett enda!”

Senare samma dag gick jag till garderoben och började se igenom min mans saker som hade sänts hem efter hans avrättning. Bland dem var en liten läderask som användes för pennor och andra saker. Plötsligt lade jag märke till att ena sidan var ovanligt tjock. Det tycktes finnas någonting innanför. Jag slet upp den och stack in fingrarna och började dra ut småbitar av papper. Ja, det var brev som Johannes hade skrivit med mycket liten stil, som en dagbok. Där var allt som allt 20 brev! Du kan föreställa dig hur jag kände det. Ett brev skulle ha fått mig att känna glädje. Men 20 brev? Jag kommer ihåg att jag lovade Jehova: ”Jag skall aldrig klaga mer!”

De spännande efterkrigsåren

Under de gångna 41 åren har jag aldrig tänkt på att ge upp. Varför skulle jag det? Johannes gav något åt Jehova genom att bevara sin ostrafflighet ända in i döden; jag kan också ge något genom att uthärda så länge som jag lever. (Jämför Romarna 12:1.) Det har naturligtvis inte varit lätt, och jag skulle inte ha kunnat uthärda i egen kraft. Bönen har varit till mycket stor hjälp för mig. Och att predika om Guds rike för andra har också varit en verklig välsignelse. Närhelst jag kände att sorgen ville ta överhand gick jag ut och tog del i att predika de ”goda nyheterna”. Genom att försöka trösta andra med bibelns budskap glömde jag mina egna problem.

Jag kunde senare sluta mitt förvärvsarbete och fick då mer tid till att predika de ”goda nyheterna” för andra. Ett vittne gav mig en liten bil, så att jag kunde predika i avlägsna områden och sätta i gång ett antal bibelstudier med intresserade människor. Ett bibelstudium kommer jag särskilt ihåg.

Jag besökte en kvinna en torsdagseftermiddag, och jag kommer ihåg att jag sade till henne: ”Det skulle vara mycket bättre om vi kunde samtala om dessa frågor systematiskt med hjälp av en bok.” Hon samtyckte till detta, och då tillade jag: ”Och vi har underbara möten. Jag kan hämta dig på söndag, om du skulle vilja följa med.” Eftersom jag inte ville slösa bort tid, gick jag rakt på sak!

Hon samtyckte till att följa med till mötet. Följande söndagseftermiddag knackade jag därför på hennes dörr, och hon sade: ”Kom in ett ögonblick! Min man är inte helt färdig.”

”Vad?” Jag gissar att jag såg mycket förvånad ut. ”Vill din man också komma med?”

Och det gjorde han. Senare berättade jag för dem om våra andra möten, och de började vara med vid dessa också. Snart blev de döpta, och ett församlingsbokstudium hölls i deras hem. I dag, nästan 30 år senare, har de fortfarande ett församlingsbokstudium i sitt hem.

Lyckan av att uthärda

När jag tänker tillbaka, kan jag säga att det är många saker som hjälpt mig att uthärda. Först och främst försökte Johannes och jag alltid att vara beredda och tänka på vad som kunde hända under prövningar. Det var genom att i förväg tänka över situationen och bestämma oss för hur vi skulle handla som vi fick hjälp att ta itu med situationen när den uppstod.

Vi gjorde inte heller sådant som skulle ha kunnat försvåra våra prövningar. Som ungt gift par tog vi inte några onödiga lån. Detta skulle säkert ha gjort situationen ännu svårare för oss båda.

Under årens lopp har jag också lärt mig att inte förvänta för mycket av andra. Ibland tänker vi kanske att våra kristna bröder inte besöker oss tillräckligt ofta eller visar oss tillräcklig uppmärksamhet. Men varför skulle jag beröva dem den tid och energi de behöver för sina egna familjer och många olika församlingsförpliktelser? Jag har kommit att inse att om jag inte förväntar alltför mycket av andra, blir jag inte så missräknad. Varje handling av vänlighet och omtanke som visas mig betyder därför så mycket mer och ger mig ännu mer orsak att tacka Jehova.

Det som först och främst har hjälpt mig att uthärda har varit förtröstan på Jehova. Jag har i bön lagt fram alla mina problem för honom.

I det sista brevet som Johannes skrev till mig, timmarna innan han avrättades, gav han uttryck åt en tanke som har stannat kvar hos mig alltsedan dess och som har gett mig uppmuntran till att uthärda: ”Vi skall inte vara trogna mot vår Gud enbart på grund av en belöning, utan för att bevisa genom vår ståndaktighet i hans tjänst att människor, precis som Job, kan bevara sin ostrafflighet under de svåraste prövningar.”

Hur lycklig skulle inte Johannes ha varit om han då kunde ha vetat vad jag vet nu! Han skulle ha känt glädje av att veta att hans far, efter fem årtionden av tjänst för Jehova, förblev trogen intill döden och att jag, hans ”kära Lieschen”, fortfarande, 41 år efter hans avrättning, är bland de lyckliga som bemödar sig om att uthärda troget.

[Bild på sidan 28]

Johannes Harms och de nazistiska myndigheternas meddelande om hans död