De söker efter ”får” i Liberias ”busch”
EN RESLIG mandingoherde med en lång blå mantel, som skyddar hans kropp mot Afrikas heta sol, står tyst uppe på ett ”bug-a-bug”-bo (termitbo). Under hans vakande ögon njuter hans flock av det saftiga gräset som växer vid sidan om mangroveträsken och de salta sumpmarkerna i Sutter Creek. Det är en blandad hjord av getter med slät brun och vit hårbeklädnad och får som är högväxta, slanka och vita.
Medan vi tar en paus för att se på hjorden, erinrar vi oss Jesu liknelse om fåren och getterna. Han förutsade att alla nationer skulle församlas inför honom och att han skulle skilja de fårlika människorna, som skall få evigt liv, från de getlika, som förtjänar tillintetgörelse. (Matt. 25:31—46) Vi frågar därför: Hur går det med detta skiljande verk? Har ”fåren” blivit funna i Liberias ”busch”?
JEHOVA SÖKER EFTER SINA ”FÅR”
Det finns mer än 1.000 fårlika tjänare åt Jehova i Liberia. Skulle du vilja veta hur Gud har funnit och vårdat sina ”får” i detta land? Varför inte då förena dig med oss, när vi besöker några platser där de bor och församlas?
Vi börjar med huvudstaden Monrovia, där vi träffar en ung man som studerar bibeln i missionärshemmet i Crown Hill. Han bodde en gång i det inre av landet långt borta från något Jehovas vittne. Hur fann han dem?
Han förklarar: ”Jag var inte tillfreds med min fars religion. Jag bad därför till Gud för att få vägledning. Några dagar senare såg jag i min grannes hus ett exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv. Jag lånade den och läste den. Jag blev övertygad om att jag hade fått svaret på min bön och skrev till Sällskapet Vakttornets kontor i Monrovia. Men jag var alltför ivrig för att vänta på svar och reste därför till Monrovia och sökte upp vittnena, och de satte i gång ett bibelstudium med mig.” När en bekant frågade honom: ”Vem drog dig in i Jehovas vittnen?” svarade han: ”Ingen utom Jehova själv.”
Omkring 160 kilometer ner utmed kusten från Monrovia kommer vi till staden Buchanan. Den grundades på 1830-talet av americoliberianer som hade varit slavar i Amerika och hade bosatt sig här bland det infödda bassafolket. Buchanan är i dag en blomstrande hamnstad dit järnmalmen kommer med järnvägen från Nimbabergen och bearbetas och sedan skeppas ut. När vi kommer in i staden, ser vi en liten grön Rikets sal uppe på en vägbank ovanför asfaltvägen. Skall vi gå in?
Vi hälsas av 40 leende ansikten. Kollie har en särskild orsak att le. Han är en av de många som på senare år har blivit döpta. Han säger: ”När jag gick i gymnasiet i Kakata, brukade några av mina skolkamrater berätta för mig om Jehova, och de inbjöd mig till sin Rikets sal. Jag avböjde, eftersom jag ansåg att deras lagar var alltför restriktiva. Men sedan jag utexaminerats och flyttat till Buchanan, började jag lägga märke till att vittnenas liv utföll bättre än mitt, eftersom de var mer disciplinerade. Jag skrev därför ett brev till församlingen och bad om hjälp. En av de äldste satte i gång ett studium med mig, och i dag är jag en lycklig överlämnad tjänare åt Jehova.” Ja, Jehova har genom sin heliga ande funnit sådana fårlika människor och har lett dem till sina församlade hjordar.
JEHOVA FÖDER SINA ”FÅR”
Många bland Jehovas ”får” som nu åtnjuter ”goda betesplatser” letade en gång efter andlig föda i kristenhetens kyrkor. Jehova har kärleksfullt fört sådana människor till dem som har aktat på Jesu uppmaning att föda hans lamm. — Hes. 34:2, 14, 15; Joh. 21:15.
Bland dem som sökte efter andlig föda var Francis. Han bor i ett av de många husen som trängs i utkanten av Bushrod Island i en del av Monrovia som kallas Clara Town. Hur fann han andlig föda?
”Jag tillhörde pingstkyrkan”, förklarar han, ”men blev upprörd över att särskilda platser var reserverade för vissa medlemmar. Jag önskade förstå bibeln, men prästen använde den mesta tiden till att tala om pengar. Han sade att om vi inte skänkte pengar till kyrkan, kunde vi inte komma till himmelen. En dag erbjöd ett Jehovas vittne mig ett exemplar av tidskriften Vakttornet. Genom att läsa det såg jag skillnaden mellan bibelns läror och sedvänjorna i min kyrka. Vittnet återvände och gav mig regelbundet hjälp i att förstå bibeln, och min kunskap ökade då jag började vara med vid mötena. Min kusin förenade sig med mig i studiet, och vi blev båda döpta.”
Vår taxi lämnar Bushrod Island och tar oss över Montserradofloden förbi affärsområdet till Sinkor, den modernaste delen av Monrovia. Jehovas vittnen träffas här i en mycket vacker Rikets sal. Här finner vi också en som sökte få svar på sina frågor. Han berättar för oss:
”På gymnasiet var jag upprörd över den inställning som mina lärare i bibelkunskap hade. En bok som vi studerade framhöll Jesus som okunnig och vidskeplig, därför att han trodde att det fanns demoner som kan besätta människor. Jag längtade efter att få veta om bibeln var Guds ord eller människors ord. Jag var också oroad över den mångfald av religioner som kallar sig kristna.”
Senare tycktes samvaron med bahaireligionen ”intensifiera tomheten” som den unge mannen kände inom sig. Han fortsätter:
”Jag accepterade ett arbete som lärare i Ganta, där min mor bodde. Hon studerade med Jehovas vittnen. Med tiden gick jag också med på att ha ett bibelstudium, men min tanke var att bevisa för vittnet att han var vilseledd. Efter vårt första samtal, då han förvånade mig genom att besvara alla mina frågor från bibeln, kom jag till den slutsatsen att det var jag som var vilseledd. ... Jag bestämde mig för att läsa några av Vakttornets äldre publikationer för att se om jag kunde finna några motsägelser. Men denna litteratur bara stärkte min tro på att bibeln är Guds ord och att vittnena är hans folk.
Jag började sedan göra förändringar i mitt liv. Jag slutade upp att röka och begärde mitt utträde ur metodistkyrkan och började dela med mig av min tro åt andra, däribland min fästmö. Hon tog också emot sanningen trots motstånd från familjen och trots att hon blev relegerad från skolan på grund av sin kristna neutralitet. Vi gifte oss och blev döpta år 1971.”
Alltsedan dess har detta par haft privilegiet att hjälpa många andra att bli tjänare åt Jehova. Mannen tjänar nu som en förordnad äldste i församlingen.
JEHOVA LÄKER SINA ”FÅR”
Innan Jehova fann sina ”får” hade många av dem gått vilse från hans ords rättfärdiga principer. Begrunda följande exempel:
På andra sidan Sutter Creek i Gardnersville bor en kraftig man av krustammen som en gång var en sådan bråkmakare att hans vänner gav honom öknamnet ”Brandkåren”. Hans hustru Zoe hade tillagat en potatis- och grönsaksrätt med ris. Medan vi åt i skuggan av ett mangoträd, berättade han för oss:
”Då jag arbetade inom poliskåren blev jag mycket missräknad när mitt stipendium för träning utomlands som pilot drogs in. Jag bestämde mig för att gå till en ’bydoktor’ [andemedium] för att få någon ’medicin’ [fetisch] som kunde hjälpa mig att genomföra mina ambitioner. Men detta hjälpte inte. Någon tid därefter besökte två vittnen Zoe och mig och satte i gång ett bibelstudium. Vårt intresse ökade allteftersom vi lärde känna Jehovas uppsåt att göra denna jord till ett paradis där rättvisa och rättfärdighet skall råda. Men vårt samvete oroade oss därför att vi visste att vi inte levde enligt Guds rättfärdiga normer. Sedan vi lärt känna sanningen om onda andar, förstörde vi ’medicinen’ och andra spiritistiska föremål som vi hade. Vi beslöt att reda upp vårt liv, men detta tog tid eftersom Zoe fortfarande var lagligt gift med sin förre make. Men efter en tid fick hon ut skilsmässa, och månaden därpå gifte vi oss och blev döpta.”
Vi skall nu besöka Jerome i Bong Mine. För att komma dit tar vi en bil från Monrovia till Kakata, en sträcka på något mer än 60 kilometer. Längs vägen passerar vi rad efter rad med gummiträd. I Kakata byter vi till en buss och till en väg som inte är asfalterad. Utspridda bland gårdar med gummiträdsodlingar och tropisk ”busch” ligger några typiska liberiska byar — grupper av lerhyddor med palmtäckta tak. Vi kommer slutligen fram till bostäderna för järngruvan och finner Jerome vid floden, där han just har tvättat sina kläder. Medan vi väntar på att några andra vittnen skall komma hem från sina arbeten, berättar han för oss följande om det sätt på vilket Jehova har hjälpt honom:
”Jag brukade tycka om att röka och dricka mycket, och jag hade två kvinnor. En dag, då jag drack öl med några vänner, talade ett vittne med oss om bibeln och erbjöd oss boken Sanningen som leder till evigt liv. Mina vänner försökte avskräcka mig från att skaffa den, men jag resonerade som så att om jag hade råd att slösa så mycket pengar på öl, kunde jag sannerligen ha råd att använda [en liten summa] till boken. De sade att jag aldrig skulle se vittnet igen. Men han återvände vid en bestämd tid och satte i gång ett bibelstudium med mig.
Allteftersom jag kom att lära känna Jehova, insåg jag att det sätt på vilket jag levde inte behagade honom och att jag skulle ha ekonomisk nytta av att tillämpa bibliska principer i mitt liv. Jag kunde, med Jehovas hjälp, sluta upp med att röka och dricka och bryta min förbindelse med flickvännerna. Jag är glad att jag nu i stället för att slösa bort mitt liv kan använda det till att hjälpa andra att lära känna Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus, och jag gör detta som heltidsförkunnare av de ’goda nyheterna’.”
Vi återvände till Kakata till en kretssammankomst där vi hörde följande erfarenhet berättas av en syster från Gbarnga: ”Då jag sålde kläder på torget i Yekepa beklagade sig de andra kvinnorna, som också stod och sålde på torget, över att deras pojkvänner inte försörjde dem, utan i stället tog en del av deras pengar från försäljningen på torget. Jag förklarade för dem vad bibeln säger om ett ärbart äktenskap och hur man genom att tillämpa bibelns principer kan få frid och lycka i familjen. Men de bara skrattade åt mig. En dag då jag var hjälppionjär träffade jag på en av dessa kvinnor från torget. Hennes pojkvän hade uppmuntrat henne att göra abort, och hon hade varit nära att mista livet på grund av det. Hon kom ihåg alla de goda ting som jag brukade berätta för henne och sade att hon önskade studera bibeln och förändra sitt liv. Denna kvinna blev döpt förra året och gifte sig för någon tid sedan med en kristen.”
JEHOVAS VÄLSIGNELSER FORTSÄTTER
Vi hoppas att du har funnit nöje i ditt besök i Liberia och att det har hjälpt dig att uppskatta hur Jehova har funnit sina andliga får här och vårdat sig om dem. Men hur blir det i framtiden? Vi har den tillförsikten att Gud kommer att fortsätta att välsigna våra ansträngningar, allteftersom vi flitigt söker efter fler av hans ”får”.
I december 1979 var det 1.956 närvarande vid vår områdessammankomst ”Ett levande hopp”, och vi kunde glädja oss åt att 17 blev döpta. Allt tyder också på att fler ”får” behöver hjälp, för sammanlagt 3.931 kom tillsammans på olika platser i Liberia den 31 mars 1980 för att ihågkomma Jesu Kristi död. — 1 Kor. 11:23—26.
Allteftersom hjorden fortsätter att växa i detta land, finns det också ett behov av att utvidga de utrymmen som behövs för att ta hand om tillväxten. I maj 1979 blev vi begeistrade när vi hörde att den styrande kretsen för Jehovas vittnen hade gett avdelningskontorets kommitté i Liberia tillåtelse att inregistrera vittnena som en ideell förening och köpa ett landområde för att bygga ett eget avdelningskontor och Betelhem. Sedan dess har ett mycket fint jordstycke inköpts. Det togs ytterligare ett steg framåt när myndigheterna godkände våra byggnadsplaner. Vi ser nu med iver fram emot den tid när vi kan börja med det verkliga byggandet.
Vi har verkligen all orsak att glädja oss när vi betänker hur Jehova har församlat och välsignat sitt folk här i Liberia. Från de stilla flytande vattnen i Manofloden till Cape Palmas i söder, och från de tropiska regnskogarna i Nimba till de palmkantade stränderna vid Atlanten, har Jehovas ”får” blivit funna. Och vi ber att han skall fortsätta att välsigna våra nitiska ansträngningar att förkunna de goda nyheterna om hans rike och göra lärjungar av fårlika människor.