Jag har sett underbara personlighetsförändringar
Berättat av Percy Iszlaub
ÅR 1949 mördade en japan vid namn Kimihiro Nakata två män. Han hade fått betalt för att göra det. Våldstider härskade. Milliontals människoliv hade förspillts på slagfälten, och till en tid dröjde sig våldet från detta skede kvar under efterkrigsåren.
Min hustru, Ilma, och jag hade precis kommit till Japan som missionärer i andra världskrigets kölvatten. Kimihiro var då bara 18 år gammal. Domstolen dömde honom till döden genom hängning. Om han hade varit bara några månader yngre, kunde han inte ha fått dödsstraff. Han sändes till fängelset i Fukuoka och sattes i en dödscell.
I Japan är det inte brukligt att man underrättar en dödsdömd person om när avrättningen skall äga rum. En person kan få sitta i dödscellen en vecka, en månad, ett år eller många år; en man fick sitta där i 30 år. I fängelset blev Kimihiro orolig och våldsam. Han brukade gripa tag i cellgallret och vråla: ”Varför dödar ni mig inte! Se till att det blir gjort!” Men åren gick, och han avrättades inte.
Med tiden blev Kimihiro intresserad av religion. Han skaffade sig en bibel och började läsa den med uppskattning. Han hade emellertid frågor som han inte kunde får svar på. En dag i mitten på 1950-talet fick han ett exemplar av tidskriften Vakttornet. En av hans bekanta, som inte själv var intresserad av tidskriften, hade skickat den till honom. Detta var precis vad Kimihiro sökte. Han skrev till Sällskapet Vakttornet för att få mera upplysningar, och ett Jehovas vittne sändes till fängelset för att besöka honom. Vittnet anlände till fängelset, och där, i dödscellen, började Kimihiro studera bibeln.
Vid den här tiden, i september 1957, fick Ilma och jag ett nytt förordnande som missionärer och sändes till Fukuoka. Samtidigt flyttade vittnet som studerade med Kimihiro, och därför övertog jag detta studium, som pågick varje vecka i dödscellen. Strax före vår ankomst till Fukuoka hade Kimihiro blivit döpt i fängelsets badavdelning.
Här fann jag alltså en kristen broder, vars personlighet hade förändrats radikalt. Kimihiro kom att stå mig allt närmare och bli allt kärare för mig, allt medan månaderna gick och jag fortsatte att besöka honom varje vecka. När vi blev bekanta, kunde jag finna likheter i våra liv. I själva verket tänkte jag ofta på att om jag hade fortsatt med mitt tidigare levnadssätt, skulle jag också ha kunnat hamna i fängelse.
ETT STORMIGT LIV
När jag som skolpojke växte upp i sydöstra Queensland i Australien, började jag röka och dricka. Detta ledde till att jag kom i delo med polisen där. Fylleri i samband med krogbråk var någonting som förekom varje vecka. En gång kastade jag ett glas öl i ansiktet på en man som förolämpade mig. Under bilkörning i berusat tillstånd kraschade jag två bilar, och jag undgick med knapp nöd att bli allvarligt skadad vid en motorcykelfärd i hög fart.
Rökandet och drickandet förde mig in på hasardspel. När polisen gjorde en razzia mot vår spelhåla, brukade vi finna något annat ställe där vi kunde spela. Vid ett tillfälle, då jag ville vinna ett vad, gick jag in på ett välfyllt dansställe mitt i natten i pyjamas, med en glass i ena handen och ett antal korvar i ett band runt halsen. Jag vann vadet men förlorade mot polisen, som fällde mig för förargelseväckande beteende.
Jag blev även inblandad i stölder, och detta började med att jag plundrade en privatbostad. Därefter bröt jag mig in i en biograflokal och tog pengar och cigarretter. Min stöldverksamhet fick ännu större omfattning när jag, tillsammans med en kamrat, stal en bilmotor och monterade in den i ett annat chassi. Vi sålde bilen med förtjänst.
Rugby var en idrott som jag tyckte mycket om. Jag spelade halvback bakom klungan. Vi spelade för att vinna; ”ge på honom” var vårt måtto. En dag när jag sprang med bollen, var det motståndarna som ”gav på” mig — jag ådrog mig två brutna revben och en skada i mellangärdet.
EN VISS ANSVARSKÄNSLA
Under den här tiden tog jag också hand om mina föräldrar. När min far och mor blev sjuka och inte kunde arbeta, slutade jag skolan och skaffade mig ett arbete som bilmekaniker för att hjälpa till med att försörja familjen. Jag var bara 14 år gammal. Tio år senare, år 1940, blev jag verkmästare vid en bilverkstad och fick ansvaret för 17 mekaniker.
Ett stort nöje för mig på den tiden var danstillställningarna på lördagskvällarna. Jag spelade kornett i en dansorkester. Ofta brukade jag sluta mitt arbete klockan tolv på lördagarna, resa till en avlägsen stad och spela till långt fram på natten och komma hem när solen gick upp. Att åka på danstillställningar på lördagskvällarna och att gå ut med flickor var en stor del av mitt liv.
ETT GOTT INFLYTANDE PÅ MITT LIV
Jag var 23 år gammal, när jag träffade Ilma vid en danstillställning. Vi började träffas regelbundet, till en början i danslokalerna. Men sedan brukade hon komma hem till mig, och min mor och hon blev goda vänner. Jag klargjorde snart mina avsikter att gifta mig med henne. Vårt förhållande skulle komma att medföra en ordentlig förändring i mitt liv!
I det här sammanhanget bör jag kanske nämna att min mor några år tidigare blivit ett Jehovas vittne. Detta var något som jag verkligen hatade! Jag skämdes över att hon stod på gatorna och erbjöd biblisk litteratur åt förbipasserande människor. Jag försökte övertala henne att sluta, men det lyckades inte. Och jag lät henne veta att jag inte ville att hon skulle tala med Ilma om sin ”tokiga religion”.
Nåväl, det hände sig en kväll efter en danstillställning att Ilma och jag samtalade om kriget — andra världskriget hade precis börjat i september 1939. Vårt samtal rörde sig om världsförhållandena, och Ilma sade: ”Skulle inte du tycka om att uppleva att få en rättvis och rättfärdig regering, som skulle införa fredliga förhållanden för hela mänskligheten?”
”Jovisst skulle jag det”, svarade jag, ”men vem kan åstadkomma det? Människor har försökt i åratal, men vart har det lett? Vi håller på att börja ett världskrig!”
”Jo, Gud, den Allsmäktige, kan göra det, och han kommer att göra det”, svarade Ilma.
”Hur kan det då komma sig att den Allsmäktige ännu inte gjort någonting? Se på kriget och på lidandet som finns överallt. Kan du svara på det, min kära?”
Ja, Ilma svarade verkligen på min fråga, men inte på det sätt som jag hade väntat mig. Hon tog fram en liten broschyr, som hade titeln Herradömet och freden, och började läsa ur den: ”Det kan inte bli någon förblivande fred utan en rättvis och rättfärdig styrelse. Det kan inte vara någon rättvis och rättfärdig styrelse utan att det råder fred.”
Jag höll med om detta. ”Men hur skulle något sådant kunna åstadkommas?” Jag ville veta det. ”Visa mig den där broschyren.”
Hon räckte den till mig. När jag vände på titelbladet, såg jag: ”WATCH TOWER BIBLE AND TRACT SOCIETY (VAKTTORNETs BIBEL- och TRAKTATSÄLLSKAP). ... Första upplagan 10.000.000 ex.” Jag ”exploderade av ilska”! ”Hur fick du tag på den här?” frågade jag.
”Från din mor”, sade hon, ”och jag har läst den och tror på den.”
Det gjorde mig ilsknare än någonsin, när jag fick veta att min mor hade talat om religion med Ilma. Det hade gått till på det sättet att Ilma några veckor tidigare hade ställt min mor en fråga. Det var en fråga som hade förbryllat Ilma. ”Mitt kyrkosamfund lär att de onda kommer till helvetet och de goda till himmelen”, började hon med att säga. ”Jag tror inte att jag är tillräckligt god för att komma till himmelen, men jag är inte så ond att jag måste komma till helvetet. Var passar jag då in?”
Min mor grep till all lycka tillfället att berätta för Ilma om Guds ursprungliga uppsåt att göra jorden till ett paradis och hur detta uppsåt snart kommer att fullföljas under hans rikes styre. Hon framhöll sådana skriftställen som Psalm 37:11 och 29, som lyder: ”De ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid. De rättfärdiga skola besitta landet och bo däri evinnerligen.” Och hon förklarade att Jesus till och med hade lovat ogärningsmannen som dog vid hans sida att denne skulle återföras till liv i detta jordiska paradis. — Luk. 23:43.
När Ilma besökte vårt hem under veckosluten, brukade därför min mor vänligt be mig att gå till torget och göra en del inköp till kvällsmålet. Medan jag var borta, skyndade hon sig att resonera om bibliska trosläror med Ilma. Hur länge detta hade pågått vet jag inte, men det kom till ett hetsigt avgörande den kvällen.
Jag berättade för Ilma att min mor inte skulle få tala med henne om sin religion, eftersom jag inte godkände den. Men då frågade Ilma: ”Tror inte du på frihet?”
”Jovisst gör jag det!”
”Är du inte då en hycklare?” utbrast hon.
Jag hade blivit kallad värre saker tidigare, men detta var annorlunda, eftersom det kom från Ilma. ”Du sade att det skulle vara underbart om det blev en fredlig regim”, fortsatte hon. ”Men när du fick veta att det är Jehovas vittnen som berättar om hur Gud skall införa detta, då är du inte intresserad.”
Detta gav mig en tankeställare, och muttrande lämnade jag i vredesmod henne. En vecka gick, och jag ringde till Ilma för att höra om jag fick komma och träffa henne igen. ”Ja, om du uppträder sansat och resonerar om de saker vi talade om häromkvällen”, sade hon.
Jag besökte henne därför och frågade henne vilken speciell anledning det var som fick henne att tro på ”Rutherfords religion”, som jag kallade den. (J. F. Rutherford var då Sällskapet Vakttornets president.) ”Detta är första gången jag hört sådana underbara ting”, sade hon. ”Jag tycker att det verkar förnuftigt. När din mor besvarade mina frågor, kunde jag ha dansat av glädje. Jag visste att det var sanningen i samma stund som jag hörde det.”
Jag måste medge att jag inte var hågad att dansa på det sättet. Men jag lyssnade till några skriftställen, och jag gick med på att undersöka det närmare. Den 8 december 1939 gifte vi oss.
HUR MITT LIV FÖRÄNDRADES DRAMATISKT
”Då får vi väl skaffa någon som studerar bibeln med oss”, sade jag till Ilma. ”Men jag vill inte ha min mor eller hennes 70 år gamla väninna.” Jag trodde faktiskt att detta var en religion för äldre kvinnor. Därför kom ett par heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen till oss.
I början argumenterade jag ganska mycket med dem. Jag kunde till exempel inte förstå hur den förste mannen, Adam, kunde ha syndat, om han var fullkomlig. Jag tyckte att Gud inte hade lyckats särskilt bra, när han skapade Adam, om denne blev ond. Men med tiden gick det upp för mig att Gud skapade människan till en varelse med fri moralisk vilja — inte till en robot. Hon fick alltså förmågan att välja att handla rätt eller fel.
I takt med att vårt studium fortsatte in i februari och mars växte mitt intresse. En dag sade jag till Ilma: ”Låt oss åka till sammankomsten i Brisbane.” Detta var i april, bara fyra månader efter vårt bröllop. Vi åkte alltså i väg. Vilket intryck sammankomsten gjorde! Jag hade inte kunnat tro att vi skulle träffa så många unga människor i vår ålder; det här var sannerligen inte en religion bara för gamla människor.
När vi kom hem, tog jag vårt studium ännu mer på allvar, och jag blev nitisk när det gällde att predika för andra. I en närliggande stad blev Norman Bellotti, en yngling som tillhört en rivaliserande liga, också ett vittne. Nu började vi alltså att vittna tillsammans som kamrater i stället för att strida mot varandra som antagonister. I våra små hemstäder var det många som kände oss och som inte kunde tro vad de såg. Rökning, bråk och fylleri, stölder, hänsynslös bilkörning, hasardspel och lek med sexuell omoraliskhet — allt detta tillhörde det förflutna. Varför det?
Mitt förstånds ögon hade blivit öppnade. Jag trodde verkligen av hela mitt hjärta att Jehova Gud skulle upprätta en rättfärdig regering, det rike som vi ber om. (Matt. 6:9, 10; Dan. 2:44) Det var denna kunskap och min uppskattning av vad jag fick lära mig som åstadkom de dramatiska förändringarna i mitt liv. Detta kan mycket väl ha räddat mig från svårigheter av det slag som Kimihiro Nakata hamnade i.
JAG BÖRJAR ETT NYTT LIV
I juli 1940 hade Ilma och jag bestämt oss för att åka till sammankomsten i Sydney och därefter börja förkunna på heltid — att vara pionjärer, som det kallas. Jag slutade mitt arbete som verkmästare vid bilverkstaden, och vi sålde alla våra nyinköpta möbler. Jag ringde till Norman för att berätta för honom om våra planer. ”Vänta på mig! Vänta på mig! Jag följer också med!” sade han. Norman och hans syster Beatrice gjorde alltså sällskap med oss.
Under en trosstärkande sammankomst den 24 juli 1940 symboliserade vi alla fyra vårt överlämnande åt Gud genom vattendop. Därefter begav vi oss till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydney och bad att få bli förordnade som pionjärer. Vi sändes till staden Townsville i norra Queensland.
Det nya liv vi började var inte lätt. Men det var givande, och vi var lyckliga, därför att vi var övertygade om att vi gjorde det som behagar Jehova Gud.
Den regniga årstiden sträcker sig från november till januari i norra Queensland; ibland regnade det 40 centimeter eller mera varje dag, vilket orsakade översvämningar. En gång var vi isolerade i flera dagar mellan två floder som svämmat över. När vårt matförråd tog slut, åt vi vilda tomater.
Allteftersom världskriget pågick, växte fördomarna mot Jehovas vittnen. I januari 1941 förbjöd myndigheterna vår verksamhet i Australien. Men vi fortsatte som vanligt med vårt predikoarbete. Norman och jag brukade ge oss i väg på måndagsmorgnarna för att arbeta ute på landsbygden. Vi brukade spänna fast två kartonger böcker på den ena cykeln och på den andra filtar, en stekpanna och en behållare med tevatten. Under tiden utförde Ilma och Beatrice vittnesarbete i stadsområdet, tills vi återvände på fredagskvällen.
Ibland blev våra matförråd mycket knappa, och Norman och jag hade ingenting att äta under en eller två dagar. Vi brukade då kunna byta några böcker mot mat. Vid vissa tillfällen brukade vi också hugga ved i utbyte mot en måltid. Det kunde hända att vi sov under en gammal spång på nätterna eller ännu oftare under något träd. För att hålla de stora myggsvärmarna på avstånd brukade vi bränna kospillning, en hög vid fotändan av våra filtar och en annan hög vid huvudändan.
UTÖKADE TJÄNSTEPRIVILEGIER
Efter några månader som pionjärer kom vi en dag hem och fann ett brev från Sällskapet Vakttornet. Det var en inbjudan att tjäna vid Betel, Jehovas vittnens avdelningskontor i Sydney. Vi accepterade detta med glädje. Men en kort tid efter det att vi börjat vårt arbete vid Betel befallde myndigheterna alla medlemmar av Betelfamiljen att lämna Betelhemmet, och de lade beslag på Sällskapets egendom.
Ilma och jag blev förordnade att arbeta i Melbourne. Under förbudet predikade vi enbart med hjälp av bibeln, och vi arbetade enskilt, så obemärkt som möjligt. Ibland blev det lite ensamt, men det gavs välsignelser. Ilma berättar så här: ”En dag när jag var ute i tjänsten, predikade jag för en medelålders kvinna om den paradisiska jorden. Hon kände omedelbart igen klangen i bibelns sanning. Hon studerade och kom rakt in i sanningen, trots att det rådde förbud just vid den tiden.” Förbudet upphörde i juni 1943.
År 1947 började vi resa i kretstjänsten i New South Wales, där jag fick tjäna som resande representant för Jehovas vittnen. Nu erbjöds vi ett nytt privilegium — en inbjudan att delta i Vakttornets Bibelskola Gilead, en skola för missionärer i delstaten New York i USA. Vad skulle vi göra?
Eftersom jag slutat skolan vid 14 års ålder, kände jag mig tveksam och tyckte att jag inte var kvalificerad att gå i en sådan skola. Men när vi betraktade denna inbjudan som ett uttryck för Guds vilja, gav vi, var och en av oss, samma gensvar som profeten Jesaja: ”Se, här är jag, sänd mig.” (Jes. 6:8) Tillsammans med 17 andra från Australien och Nya Zeeland — däribland min tidigare pionjärkamrat, Norman Bellotti — reste vi med ett fartyg till Förenta staterna i januari 1948.
Efter fem månaders intensiv biblisk undervisning fick vi våra missionärsförordnanden. Vi blev förordnade att tjäna i Japan.
MISSIONÄRSLIVET I JAPAN
Vi blev tilldelade staden Kobe som vårt första förordnande. Vårt missionärshem var beläget på en hög kulle, och detta gav oss en härlig utsikt över det vackra Inlandshavet, där säregna båtar av alla former och storlekar tuffade fram och tillbaka i farleden. Ett fyrtorn, som troget blinkade dag och natt, vägledde sjömännen förbi blindskären.
En vänlig läkare, som bodde granne med oss, fann sig manad att säga: ”Detta missionärshem kommer att bli en andlig ledfyr för människor på den här orten.” Hur väl besannades inte hans ord! Det fanns inga vittnen i själva staden Kobe på den tiden, men nu finns det 20 församlingar där och nästan 1.400 förkunnare av Riket. Läkarens två döttrar blev döpta mer än 20 år senare, i Tokyo.
Det fanns inga möbler i vårt hem, och det behövdes en ordentlig städning. Gräset i trädgården var mycket långt, och därför slog vi det och lade det på golvet, och sedan sov vi i våra kläder i detta gräs under tre veckor, till dess våra tillhörigheter anlände. Vi kallade denna tid på skämt för ”treveckorskliandet”.
Att lära sig språket var mycket besvärligt för oss i början, särskilt för mig. Jag brukade berätta för bröderna om sådana ting som att till exempel ”äta” (taberu) fåren i stället för att ”föda” (tabesaseru) dem, eller att stödja Vakttorns-”nudlarna” (udon) i stället för att stödja Vakttorns-”kampanjen” (undo). Bröderna hjälpte mig emellertid alltid kärleksfullt över dessa besvärligheter, och vi kämpade vidare.
STORARTADE PERSONLIGHETSFÖRÄNDRINGAR
Ilma och jag har nu varit i Japan drygt 31 år. Det har blivit vårt hem. När vi anlände, fanns det bara tre infödda vittnen i hela landet. Nu finns det mer än 58.400 bröder och systrar, som förkunnar de goda nyheterna om Riket. Under dessa år har jag sett många, många människors liv förändras på ett underbart sätt — däribland människor som gjort sig skyldiga till ”skumraskaffärer” och andra som levde ett mycket omoraliskt liv. Men sedan rördes deras hjärtan av sanningarna i Guds ord, och hur storslaget har det inte varit att iaktta dessa förändringar!
Men det som för mig framstått som den mest dramatiska förändringen i en människas liv var det som hände med Kimihiro Nakata, den orolige, våldsamme fången i dödscellen, han som hade mördat två män. Vilken saktmodig, vänlig ung man han blev! Han var en av de mest nitiska förkunnarna av Riket som jag känt. ”När jag ser den blå himlen genom mitt cellfönster”, brukade han säga till dem som besökte honom, ”hur mycket önskar jag inte då att jag kunde vara där ute och hjälpa er att predika!”
Ändå hjälpte Kimihiro många inifrån sin dödscell. Han skrev till de mördade personernas familjer och vittnade för dem, och de visade intresse. Han vittnade också i stor utsträckning för sin egen familj. Han studerade braille (blindskrift) och transkriberade boken Låt Gud vara sannfärdig, broschyren Dessa goda nyheter om riket och artiklar från Vakttornet och Vakna! till braille. Dessa publikationer spreds till olika delar av Japan, däribland till skolor för blinda.
ATT VARA INRIKTAD PÅ ETT HOPP FÖR FRAMTIDEN
Den 10 juni 1959 stannade en polisbil utanför vårt missionärshem. Kimihiro hade anhållit om att jag skulle vara närvarande vid hans avrättning denna morgon. Jag kan inte glömma hans sista ord till mig: ”I dag känner jag stark förtröstan på Jehova och på återlösningsoffret och hoppet om en uppståndelse. Jag kommer att sova en liten tid, och om det är Jehovas vilja, kommer jag att träffa er alla i paradiset.” Kimihiro dog för att tillfredsställa rättvisans krav, han gav ”liv för liv”. Men han dog inte som en oförbätterlig, förhärdad brottsling, utan som en överlämnad, döpt, trogen tjänare åt Jehova.
Ja, jag har fått se underbara personlighetsförändringar — i Kimihiros liv och i mitt eget liv. Trots vacklande hälsa är Ilma fortfarande min trogna följeslagerska i heltidstjänsten, ett privilegium som vi åtnjutit i mer än 40 år. Samfällt går vår tacksamhet till Jehova, den Gud som kan förändra människors liv.
[Infälld text på sidan 6]
Detta kan mycket väl ha räddat mig från svårigheter av det slag som Kimihiro Nakata hamnade i
[Infälld text på sidan 7]
Det kunde hända att vi sov under en gammal spång på nätterna eller ännu oftare under något träd
[Infälld text på sidan 8]
Kimihiro hade anhållit om att jag skulle vara närvarande vid hans avrättning denna morgon